Vi var med när Planet Earth 2 fick svensk berättarröst
[youtube_sc url=”https://www.youtube.com/watch?v=VNG2xruS5EY”]
Tio år efter att Planet Earth släpptes är uppföljaren här. Det har tagit 2089 inspelningsdagar utspritt på tre år, 117 resor i 40 länder och en rejäl budget för att färdigställa de åtta programmen. Den 5 mars är det premiär i SVT och vi har intervjuat den svenska speakern Henrik Ekman om hans arbete.
Planet Earth blev en stor succé när den kom 2006. Dvd-utgåvan såldes i hela 3,5 miljoner exemplar och den har visats i 130 länder. Nu är Planet Earth 2 här, med ett något nytt tema.
– Planet Earth gjordes för tio år sedan och världen har förändrats en hel del sedan dess – både i hur vi ser på världen och vår förståelse av naturen. Vi ville hylla, men också undersöka och visa publiken runt om i världen på ett annorlunda sätt hur vår planet har ändrats och att det fortfarande finns mycket att förundras över, säger verkställande producenten Mike Gunton.
Nytt perspektiv med mer känslor
Om föregångaren var en blick från ovan över världens djurliv var målet den här gången att följa med djuren i deras liv, på deras nivå. Producenten Tom Hugh-Jones menar att det skapar mer känslomässiga band med djuren och är en teknik som använts i filmer länge.
Den nya inriktningen är delvis en följd av att det nu är rent tekniskt möjligt. Nu finns det kameror som de kunde gå runt med utan att förlora i stabilitet och inte behövde ha på stativ, samt kamerafällor av hög kvalitet. Som exempel nämner Tom Hugh-Jones hur de i Planet Earth var nöjda när de stod med teleobjektiv och filmade snöleoparder på en kilometers håll, men i tvåan har de istället satt upp kamerafällor på strategiska ställen så att de kunde filma snöleoparder med en fantastisk bakgrund. En bladning av teknisk utveckling och bättre kunskap om naturen, som återkommer i seriens andra säsong.
I en annan sekvens berättar serien om de djur som lyckats överleva människans exploateringsiver genom att börja leva i eller i närheten av städer. Det gäller inte bara många fåglar utan även leoparder. Faktum är att världens tätaste population av leoparder lever i Bombay. Men tro för den skull inte att Planet Earth 2 är någon sorts “alternativ fakta” om hur bra det går för naturen. I varje avsnitt tas det också upp hot mot livsmiljöer och de förändringar som djur och växter ställs inför.
Påkostat och dedikerat
Planet Earth är minst lika storslagen som föregångaren. Till sekvenserna med jagande pilgrimsfalkar i New York användes flera kameror från olika skyskrapor, men också från helikopter och som vanligt med hjälp av lokala experter. Till slut lyckades de filma en samarbetsjakt mellan två falkar i upp till 300 km/h. Ibland handlar det dock mer om beslutsamhet och kunskap än om teknik – som kameramannen John Shier som spenderade fem vinterveckor i fält i Klippiga bergen för att filma rödlons jakt. Till slut lyckades han också för första gången fånga på film en rödlo som jagar änder och ekorrar.
Just den sekvensen med rödlon håller Henrik Ekman på att kommentera när jag kommer in i studion hos SVT. Henrik Ekman har jobbat med naturfilmer sedan 1980-talet och bland annat gjort filmer tillsammans med Bo Landin och Ulf Jonasson.
Ett proffs i arbete
Nu sitter han i ett bås bakom en mikrofon med en stor termos te bredvid sig (“här är ungefär som i ett fotogömsle”). På en skärm visas andra avsnittet av Planet Earth 2 och på Henrik Ekmans egna manus har han skrivit in vad han ska säga vid olika tidpunkter. “31:37 Morgonen gryr”. “31:50 Solen går upp”. Det ser inte så mycket ut för världen i textform, men när han börjar läsa in sina repliker medan BBC:s påkostade sekvenser rullas upp på skärmen så sitter naturfilmskänslan direkt. Jag känner mig helt uppslukad och är inget vidare sällskap för ljudteknikern bredvid mig.
Det märks att Henrik Ekman har gjort det här förr. Han läser med säker röst. Det är knappt några omtagningar och om han råkar snubbla över orden sätter han det på andra försöket. Vid ett tillfälle stannar han upp och ber ljudteknikern spola tillbaka filmen.
– Är det verkligen en mus som rödlon fångat här? frågar han och svarar sedan själv att han tycker svansen är för kort och att han ändrar i manus till “sork”.
Vid ett annat tillfälle ber han om en paus för att skriva om några meningar i manus. Jag tänker mig att det kommer ta ett tag, men två minuter senare är han klar och fortsätter. Manuset kommer först i original från BBC. Sedan översätts det av ett företag som SVT anlitat. Därefter hamnar det i händerna på Henrik Ekman som skriver om det så att det passar honom och de svenska tittarna.
– Själva berättelserna och språket är sig ganska likt egentligen, berättar Henrik Ekman när jag frågar honom vad som förändrats i berättandet under hans 30 år i branschen. Det engelska sättet att prata om natur är att de pratar mycket om hur djur kan “överleva” hela tiden. Det försöker jag rensa bort. Jag försöker också ändra det till vårt svenska förhållningssätt till naturen, som är ganska annorlunda.
På vilket sätt då?
– Att vi har djuren omkring oss. Även svenskar som inte är så vana vid naturen har sett rådjur från bilen eller en älg ibland. Det har inte engelsmän och därför pratar de mer om hur djuren ska överleva. Det är mer klyschor och mer anpassat till en publik som inte har en aning om naturen och vår svenska publik är ganska kunnig. Natur är ju inget smalt ämne i Sverige. De flesta har här en relation till naturen.
Hur är då kvaliteten på svensk naturfilm?
– Jag kan ge dig två svar. Det första är att det är väldigt bra givet att filmare gör en film helt själv utifrån sin egen idé och för den svenska publiken. Det är en utmärkt film i sin genre. Det andra är att det är få som vågat, velat eller har förmågan att göra något som når ut i världen. Då måste man gå in i samarbeten och då kommer ens idéer granskas. Det kanske kan bli något annat än filmaren tänkt sig, men vinsterna kan vara ganska stora. Du kan växa som filmskapare och komma in i ett sammanhang som är givande att vara i. Jag skulle tycka det vore roligt om fler svenska filmare provar det. En sådan utveckling har till exempel skett i Tyskland.
Vad har du själv för favoritnaturdokumentärer?
– Det blir ett ganska tråkigt svar. Jag gillar de här stora serierna som Planet Earth och Frozen Planet tyckte jag också var bra. Men det finns också ett nytt irländskt bolag som vunnit några av de finaste priserna med filmer som “Broken Tail” och “On a River in Ireland”.
Henrik Ekman rabblar sedan en lång rad filmer och filmare från olika håll i världen. Hans år som inköpsansvarig för naturfilm på SVT har gett honom bra koll på vad som produceras och på vad vi svenskar vill se. Över lag fungerar exempelvis filmer från BBC bättre än nordamerikanska naturfilmer.
I Storbritannien har naturfilmerna “Deadly 60” gått väldigt bra i en yngre målgrupp, men det har inte fungerat så bra i Sverige. Däremot har SVT:s naturfilmer ofta ganska bra räckvidd bland barnfamiljer eftersom sändningstiden ligger precis efter Bolibompa på söndagar.
– “Deadly 60” har ungefär samma upplägg som “Mitt i naturen”, men “Mitt i naturen” har svårt att nå en yngre målgrupp. Men det nya formatet i programmet som de har nu är nog ett försök att komma ner i åldrarna, säger Henrik Ekman.
Slutligen – vilken är din favoritscen i Planet Earth 2?
– Det får bli ett förutsägbart svar igen, men scenen där iguanan attackeras av ormar på stranden var helt otrolig. Det har aldrig visats på det sättet förut. Jag gillar också en del scener som filmats med den nya tekniken med nattfilmande där man till exempel kan se leoparden smygjaga grisar i en park inne i Bombay. Det är helt magiskt.
Det säger säkert en del om vart kameratekniken är på väg och vad vi kan vänta oss framöver.
– Ja det gör det alldeles säkert. Det mesta händer ju på nätterna i djurens värld. Där tror jag mycket spännande kommer avslöjas av bättre teknik.
“Planet Earth 2” har premiär den 5 mars i SVT. Programmen kommer ligga på SVT Play under en veckas tid efter sändningen.