Växters “konstiga fjädring” kan skjuta frön tio meter
Växter kan tjäna på att få iväg sina frön långt från plantan för att kunna sprida sig. Nu har forskare använt höghastighetskameror för att bättre förstå den finurliga mekanismen bakom de stora krafterna.
Trollhasslar är ett litet släkte med fem arter, vars namn är lite förvirrande. De är egentligen inte ens släkt med den “vanliga” hasseln och dessutom används ordet trollhassel ofta felaktigt om framodlad hassel som skadats för att få förvridna grenar; ormhassel (se nedan).
Trollhasseln är känd för att deras frön skjuts iväg under hösten med en liten smäll som är så pass hög att den kan skrämma folk i närheten. Fröna skjuts med sådan kraft att de kan landa tio meter bort.
Nu har forskare vid Duke University undersökt hur det går till när växten skjuter iväg sina frön (se höghastighetsfilm längre ned i artikeln). När kapslarna till fröna börjar torka på hösten ökar trycket på fröet samtidigt som kapslarna öppnar sig. Frökapslarna fungerar ungefär som fjädrar som spänns åt mer och mer. Till slut blir trycket så högt på fröet att det skjuts iväg med en hastighet av över 9 meter per sekund. Forskarna fann att detta gäller oavsett fröets storlek, som kan variera mellan 15 milligram och 150 milligram.
– Folk frågar mig hela tiden, “varför forskar du om växter som skjuter frö?”. Det är deras konstiga fjädring som är svaret. När vi tänker på fjädrande saker tänker vi vanligtvis på gummiband, spiraler eller bågskyttebågar. Men inom biologin finns alla dessa konstiga, komplexa former. Kanske finns det några fördelar med dessa former som kan användas för att förbättra utformningen av syntetisk fjädring, som de som används i små hoppande robotar? Men först måste vi förstå hur dessa biologiska fjädrar fungerar, säger Justin Jorge, doktorand vid Duke university.
Film i extrem slow motion:
Troll, inte orm
Ibland används namnet trollhassel felaktigt om ormhassel (Corylus avellana ‘Contorta’), men ormhassel är en namnsort av vanlig hassel som skadats för att få grenar som skruvar sig som ormar.
Källor: Duke University och Journal of The Royal Society Interface