Växtbekämpning för att rädda den indiska pansarnoshörningen
En invasiv klätterväxt, Mikania micrantha, har etablerat sig i Chitwan National Park i Nepal så till den grad att den nu hittas i 20 procent av området. Det konkurrerar inte bara ut lokala växter, även redan hotade indiska pansarnoshörningarna påverkas negativt.
Växten kväver inhemska växter som de indiska pansarnoshörningarna äter och eftersom mikania-växten också trivs i samma livsmiljöer som noshörningarna (våtmarker och gräsmarker) utgör den ett hot mot de 600 pansarnoshörningarna som lever i parken. Inte bara eftersom de får svårare att hitta mat utan också för att noshörningarna rör sig närmare människor som lever i området och att det då uppstår konflikter.
Mellan 2003 och 2013 attackerades i snitt 30 personer per år i nationalparken av vilda djur, enligt en ny studie. Noshörningar stod för 38 procent av dessa incidenter. En av anledningarna som tas upp i studien är växten Mikania micranthas utbredning, som gör det allt svårare för djur att klara sig i området vilket leder till att de söker sig nära människor.
Växten kan föröka sig både via frön (en enda stjälk kan producera 40 000 frön per år) och asexuellt genom nya skott från en rot. Dessutom växer den väldigt snabbt. På ett enda dygn kan den växa upp till 90 mm och på några månader kan den täcka 25 kvadratmeter med sina slingrande grenar. Den utsöndrar även kemikalier som gör att växtätare inte vill äta så stora mängder av den.
Hur växten kom till Asien från Central- och Sydamerika är okänt, men den upptäcktes för första gången i Nepal på 1960-talet och hittades för första gången i naturreservatet Chitwan 1997. Nu finns den i över 20 procent av området.
Mikania micrantha är svår att bekämpa och de vanligaste metoderna snarare hjälper arten att spridas, men nu jobbar naturvårdare med flera nya metoder för att stoppa växtens framfart. Bland annat genom att bränna den på plats i gropar. Det gäller också att informera alla som bor i området om hur de kan se till att hämma mikanians spridning, samt att anpassa metoderna efter lokalbefolkningens förutsättningar. Annars riskerar växten ta över nationalparken och därmed drabba växter, djur och människor.
Källa: Mongabay