Två arter dykare av släktet Thermonectus som finns i Syd- och Nordamerika. Foton från den nya boken ”Diving Beetles of the World”, av Miller & Bergsten (2016), Johns Hopkins University Press. Foto: Kelly Miller och Johannes Bergsten
Dykarbaggar (dykare) är häftiga djur. De kan både simma och flyga, kan se ut som monster från skräckfilmer eller små vackra smycken och är skickliga rovdjur. Nu är dessutom världens tusentals arter kartlagda – tack vare Johannes Bergsten.
Johannes Bergsten är entomolog vid Naturhistoriska riksmuseet och har ägnat hela sin forskarkarriär åt att kartlägga dykarnas mångfald. I slutet av 2016 släpptes hans och en amerikansk kollegas bok ”Diving beetles of the world – Systematics and Biology of the Dytiscidae” – det första kompletta verket om den här skalbaggsfamiljen på över 130 år.
Den nya boken Diving Beetles of the World – Systematics and Biology of Dytiscidae släpps i Europa den 19 december 2016 och ges ut av Johns Hopkins University Press.
– Men den är redan inaktuell! säger Johannes Bergsten i ett pressmeddelande. Det är dock inte något som bekymrar honom. Nya arter och släkten av dykare beskrivs varje år.
I boken ger Johannes Bergsten och hans medförfattare en ingående beskrivning av dykarna. Hur och var de lever, vilka hot de ställs inför, vilka livsmiljöer de föredrar och inte minst deras komplexa parning. Men framför allt innehåller boken en noggrann genomgång av världens över 4000 arter, hur de ser ut och var man hittar dem. Vissa är spridda över stora delar av världen, andra hittas enbart i små bestånd i specifika miljöer.
Boken är inte tänkt som en lättsam introduktion till familjen utan snarare något för den som vill kunna artbestämma alla världens arter. Det är ingen enkel uppgift. För många arter krävs närbilder av dessa centimetersmå djurs könsorgan för att vara säker på att man inte förväxlar dem med liknande släktingar.
Lite enklare blir det om man spanar efter dykare i Sverige. Här finns nämligen “bara” 151 arter i familjen Dytiscidae fördelade på 27 släkten. Två arter att hålla extra utkik efter är bred gulbrämad dykare (Dytiscus latissimus) och bred paljettdykare (Graphoderus bilineatus) som båda är listade som “sårbara” på IUCN:s internationella rödlista. Rapportera gärna fynd av dessa i Artportalen.
En fårad hona av den fridlysta bred gulbrämad dykare hämtar luft vid ytan. Det är Sveriges och Europas största dykarskalbagge och kan bli upp till 4,5 cm. Foto: Johannes Bergsten
Introduktion till dykare
De vattenlevande skalbaggarna i släktet Dytiscus brukar färdigutvecklade vara ungefär 2-4 cm stora och ses då ofta simma runt i vattendrag eller till och med i en vattentunna. För att kuna vistas länge under ytan tar de med luftbubblor under täckvingarna och med hjälp av sina borstförsedda ben kan de simma snabbt på jakt efter byten. De äter allt från mikroskopiska kräftdjur till fisk-, grod- och salamanderyngel.
Kanske lite mer okänt är att dykarna även är skickliga flygare och sprider sig på så sätt på kvällar och nätter till nya vattendrag.
Dykarlarv som tagit ett grodyngel. Foto: Gilles San Martin, CC BY-SA 3.0.
Många dykare har en ettårig livscykel och inleder sitt liv som ägg. När de kläcks på våren kryper larver ut och lever på insekter och fiskyngel under sommaren. De är skickliga jägare och de är riktigt glupska. I en studie undersöktes hur många gäddyngel som dykarskalbaggen käkade. Det visade sig att i snitt åt en larv av gulbrämad dykare (Dytiscus marginalis) på 24 timmar 10 st tre dagar gamla gäddor (8 mm långa), 5 st tolv dagar gamla gäddor (14 mm långa), 3 st 21 dagar gamla gäddor (21 mm långa) och 3 st 30 dagar gamla gäddyngel (30 mm långa). När larverna fångat ett byte med sina kraftiga käkar sprutar de in en vätska som löser upp bytets inre. Larven suger sedan i sig bytesdjurets inre och lämnar ett nästan tomt djurskal efter sig.
På sensommaren förpuppar larven sig och kläcks som skalbagge på hösten. Den övervintrar sedan som skalbagge, men det finns även arter som övervintrar som larv och förpuppas på våren.
Kampen mellan könen
Dykarskalbaggarnas parning är minst sagt anmärkningsvärd och ett utmärkt exempel på en evolutionär konflikt mellan könen. Hannarna har utvecklat beteenden för att lyckas para sig med så många honor som möjligt. Men för honorna blir det besvärligt om de ska acceptera varje hanne som vill para sig, det kostar bland annat tid och energi. Honorna har därför utvecklat beteenden så de kan undvika hannar och vara selektiva vid parningen.
Hos vissa arter kan uppvaktningen pågå i timmar, eller till och med dagar. Hannen försöker locka till sig en hona med klickande ljud som skapas med bakbenen. Han jagar efter henne och försöker klamra sig fast på honan med hjälp av en sugskål på magen. Honorna å sin sida har utvecklat ribbor, fåror och utbuktningar på ryggen för att de ska kunna skaka av sig hannarna genom att de lättare tappar greppet. Om hannen befruktar honan sprutar han även ut ett sekret som förhindrar att andra hannar ska lyckas befrukta samma hona. Efter parningen går hannens jakt på nya honor vidare, medan honor fortsätter sina försök att hålla sig undan andra hannars parningslusta.
Evolutionen av parningsbeteenden likt dessa beskrivs ofta som en kapprustning mellan könen.
Märkliga parningsstrategier, skickliga simmare, effektiva rovdjur, nattliga flygturer och inte minst vackra mönster och smyckesliknande form – det finns mycket att fascineras av när det gäller skalbaggefamiljen dykare (Dysticidae).
Källor: NRM och Pressmeddelande från NRM
Natursidan.se har beviljats stöd av Forskningsrådet Formas genom Erik Hanssons, Johan Linds och Marie Mattssons projekt ”Forskning om natur för alla”. Det här är en artikel inom detta projekt. Läs alla våra artiklar i serien via den här länken.
