Varför så extrem artrikedom i Himalaya?
Två arter av bambusångare som varit genetiskt åtskilda i omkring 7,5 miljoner år, men som trots det är extremt lika varandra. Målning: Ian Lewington
En ny stor studie av forskare från USA, Sverige, Tyskland och Indien har analyserat den enorma artrikedomen bland tättingar (ungefär småfåglar) och tagit reda på varför det finns så många arter i Himalaya och varför de inte skiljer sig så mycket åt.
Två arter av bambusångare som varit genetiskt åtskilda i omkring 7,5 miljoner år, men som trots det är extremt lika varandra. Målning: Ian Lewington
I östra Himalaya häckar över 360 arter av tättingar inom ett ganska begränsat område. Det kan jämföras med hela Europa, som är tusen gånger så stort, men bara rymmer 185 tättingarter. En av anledningarna till artrikedomen är att Himalaya rymmer en stor mängd olika naturtyper och dessutom ligger i skärningspunkten mellan ytterligare olika zoner. Det är troligen denna variation, samt riklig invandring genom åren, som gett upphov till variationen i arter.
Däremot är det många av arterna som är extremt lika varandra till utseendet, men som trots det levt åtskilda i mer än sju miljoner år, 27 miljoner efter att de lämnat urhemmet i Australien. Anledningen till att de lämnade Australien för 34 miljoner år sedan tros vara en markant global temperatursänkning och under de kommande 10-12 miljoner åren utvecklades många av grupperna inom tättingarna. Svalor, lärkor, sångare, trastar, mesar, nötväckor och finkar etablerade sig i olika miljöer i Himalaya och andra områden i världen.
Forskarna upptäckte också att som mest tättingar fanns vid omkring 1800 meters höjd, vilket skiljer sig från tidigare kända mönster där artrikedomen är störst i tropikerna och sedan avtar ju kallare det blir. Anledningen är helt enkelt att det finns flest insekter vid denna höjd och att de flesta fåglar i området är insektsätare.
Studien, som bland annat genomfördes av Ulf Johansson från Naturhistoriska riksmuseet, Per Alström från ArtDatabanken, SLU och Urban Olsson från Göteborgs universitet, visar på vikten av att skydda detta unika område med sin extrema artrikedom, en av världens främsta “hotspots” för biologisk mångfald.
Källa: SLU
