Beatrice Rindevall, omvärldsanalytiker på Balticwaters2030.
Det är dyrt för samhället, väldigt få gynnas, fisken blir framför allt foder och de marina ekosystemen drabbas hårt – ändå fortsätter det industriella fisket i Östersjön. Hur kan det komma sig?
Några som försökt gå till botten av problemen för Östersjön är den oberoende stiftelsen Balticwaters2030. De arbetar för en friskare Östersjö i samarbete med flera universitet, myndigheter och organisationer. Nyligen har de tagit fram vad de anser är nödvändiga åtgärder som behövs för att värna Östersjöns miljö och arter.
De anser bland annat att det i år måste införas
• Förbud mot industriell trålning utmed våra kuster
• Förstärkt havsmiljöarbete
• Fokus på småskaligt fiske och fritidsfiske
• Att Sverige söker stöd bland andra Östersjöländer för en hållbar kvotsättning av fisket
• Ett utökat vetenskapligt råd.
Beatrice Rindevall är omvärldsanalytiker på Balticwaters2030. Hon anser att åtgärderna som de föreslår är fullt rimliga.
– Förslagen är helt genomförbara ur praktisk synvinkel. Frågetecknet handlar bara om den politiska viljan. Än så länge har regeringen avvaktat med åtgärder, men vi arbetar hårt för att frågan ska få rätt prioritering. Förhoppningsvis kommer det att ge resultat.
20 båtar tar 95 procent av fångsten
Via Havs- och vattenmyndigheten har BalticWaters2030 fått fram uppgifter om hur det svenska fisket ser ut i detalj. Det är bara 20 stora fiskefartyg som står för 95 procent av fångsten i Östersjön. 413 båtar fiskar småskaligt. Kraven på att stoppa det industriella, kustnära trålfisket skulle med andra ord bara drabba ett fåtal aktörer. Att det trots detta inte genomförts några förändringar beror enligt Beatrice på hur EU och Sverige ser på fisk som resurs.
– Om fisket på ett bestånd är lågt kallas det underfiskat, vilket demonstrerar synsättet. Kortsiktiga företagsekonomiska intressen är viktigare än långsiktig miljömässig stabilitet, samtidigt som medvetandet och trycket från väljare är lågt. Det är något som vi hoppas kunna förändra. Vi borde komma långt med att flytta positioner i Sverige, då vi tillsammans med Finland och Polen fiskar klart mest i Östersjön.
Ni har också tagit fram uppgifter om att över 90 procent av all svenskfångad fisk i Östersjön används som foder i exempelvis laxodlingar och minkfarmar. Vad beror detta på? Är den olämplig som människoföda?
– Det är en vanlig förklaring. Vissa hävdar att det är ett smart och hållbart utnyttjande av resursen då man enligt livsmedelsverket ska äta begränsat med fisk från Östersjön, men det förutsätter att fisken borde fiskas. Vi ser det snarare som en omotiverad anledning till att fiska ur Östersjön och riskera ekosystemet på det sättet som vi gör.
Även rent ekonomiskt verkar fisket i sin nuvarande form vara en belastning med hundratals miljoner i subventioner och bidrag till branschen årligen. Vad är egentligen argumenten för att fisket ska fortsätta vara oförändrat?
– Det är miljonkronorsfrågan som för oss är svår att förstå. Havs- och vattenmyndigheten och Näringsdepartementet lyfter att de större båtarna företagsmässigt har mycket bättre ekonomi än de mindre båtarna, vilket stämmer. Tyvärr verkar det vara viktigare än de samhällsekonomiska och miljömässiga konsekvenser som dessa företag skapar.
Lyssnar inte på vetenskap
Att inte mer händer har också försvarats med att det är “många intressen” att ta hänsyn till. Tidigare landsbygdsministern Jennie Nilsson menade också att det inte påvisats att det finns ett samband mellan fisket och de krympande fiskbestånden. Balticwaters2030 påpekar att vetenskapliga modeller visat att industrifisket flera år i rad tagit nästan varannan lekmogen sill i centrala Östersjön och haft ännu större påverkan i västra Östersjön.
Vetenskapliga rapporter och larm från det småskaliga fisket om krisen för strömmingen räcker inte för att skapa förändring.
– Det verkar krävas mer än bara fakta för att förändra den svenska förvaltningen, vi behöver också högre press från svenska folket. Förhoppningsvis kommer det under 2022, säger Beatrice Rindevall.
