Vägkanter och kraftledningsgator artrika som betesmarker

Blomrika vägkanter och kraftledningsgator kan vara lika artrika som betesmarker om de sköts på rätt sätt. Vägar utgör dock tydliga hinder för humlor.

Det finns ungefär 344 000 km vägar i Sverige, men bara ungefär 10 procent av dem har blomrika vägkanter. Om två meter av vägkanten sköttes med naturvård i åtanke skulle lämpliga livsmiljöer för pollinatörer kunna öka med ungefär 138 000 hektar. Det skulle skapa ett visst substitut för alla de artrika gräsmarker som försvunnit från Sverige när de växt igen med skog eller odlats upp i jordbruket. Det finns med andra ord en stor potential i våra vägkanter runt om i landet och det har Juliana Dániel-Ferreiras undersökt i sin doktorsavhandling på SLU.

Hon följde bland annat blombesökande insekter i vägkanter genom att använda flourecerande pulver på blommor och kunde då se att vägkanter, oavsett antalet blommande arter, underlättade för insekterna att röra sig i landskapet, men att vägarna också utgör ett hinder. Det var betydligt vanligare att insekterna rörde sig längs med vägarna än att de försökte korsa dem och ju artrikare vägkanter, desto färre insekter som försökte ta sig över vägen. De verkade se den som ett hinder som de undviker. Vägkanter kan med andra ord vara både en resurs och en barriär.

Juliana följde också bobesökande humledrottningar och fann att de minskade vid vägar med hög trafik. I dessa miljöer hittades också fler döda humlor. Därför rekommenderar hon att vägkanterna vid hårt trafikerade vägar hålls klippta under våren för att inte locka dit bobesökande humledrottningar. Även om de kan hitta lämpliga livsmiljöer så löper de risk att dödas av trafiken.

– Vägkanter längs vägar med låg trafikintensitet bör skötas för att gynna blomrikedom och antal arter. Det kan handla om att klippa vägkanten mindre ofta, helst bara en gång i slutet på säsongen. En annan viktig åtgärd är att samla det som har klippts, för att gynna växtarter som trivs i näringsfattig jord, säger Juliana.

En av slutsatserna som Juliana Dániel-Ferreiras kom fram till var att vägkanter och kraftledningsgator påminner om betesmarker när det gäller vilka arter som hittas i miljöerna. Växt- och fjärilsarter som föredrar skogsmiljöer var vanligare i kraftledningsgator, medan växtarter som föredrar torr jord och en hög störningsgrad förekom ofta längs vägkanter.

Källa: SLU och Avhandlingen