Vad avgör egentligen om det finns mycket fästingar i ett område? Var trivs de bäst, vilka fiender har de och hur påverkas de av klimatförändringarna.
Thomas Jaenson är en av de forskare som media gärna hör av sig till för att få kommentarer om “monsterfästingar”, “jättefästingar” och annat som har med dessa kryp att göra. Han är professor i medicinsk entomologi vid Institutionen för organismbiologi på Uppsala universitet och har i mer än 30 år forskat på fästingar och fästingöverförda infektioner. För Natursidan berättar han mer om deras sätt att leva, vad som får dem att öka i antal och vad som missgynnar dem.
Grundläggande fästing-fakta
Först och främst – fästingar är inte insekter. De är spindeldjur och bara i Sverige finns ungefär 20 arter, men det är framför allt den som heter “vanlig fästing” som vi människor får närkontakt med. De flesta andra fästingar går på fåglar, fladdermöss eller andra djur.
Den vanliga fästingen har fyra utvecklingsstadier. Ur äggen kläcks små larver som inte rör sig så mycket, men suger blod från de flesta djur – sorkar, fåglar, rådjur eller människor. När de sugit i sig tillräckligt med blod utvecklas de till så kallade nymfer (halvvuxna). Nymfer kan dyka upp lite varstans eftersom de transporterats runt av larvernas värddjur. Nymfen suger gärna blod från människor och när den är klar utvecklas den till en vuxen fästing. Vuxna hannar suger inte blod utan letar istället efter en hona att para sig med. Parningen sker oftast på rådjur eller andra större djur som honan kan suga tillräckligt med blod ur.. När hon efter drygt en vecka har sugit sig full med blod lösgör hon sig från värddjuret och faller till marken. Där kan hon lägga över 2000 ägg. Den här livscykeln tar mellan tre och fem år beroende på hur kallt det är.
Fästingars livscykel. Bild: Public Domain, Link
Trivs de i oklippta gräsmattor och ängar?
Det är ganska vanligt att höra att fästingar trivs i högt gräs och att hårdklippta gräsmattor är bra om man vill slippa fästingar i trädgården. Men hur är det egentligen med det?
– Flera studier visar att den vanliga fästingen Ixodes ricinus förekommer i större antal i biotoper med buskvegetation och träd än i öppnare marker, berättar Thomas Jaenson.
Det beror bland annat på att fästingar måste ha hög markfuktighet och inte alltför hög temperatur nära marken för att överleva.
– I biotoper med ett träd- och buskskikt är luftfuktigheten högre och fuktighets- och temperaturvariationerna under dygnet lägre än i öppnare biotoper med endast ett mark- och fältskikt. I sådana biotoper kan marktemperaturen soliga sommardagar bli mycket hög och luftfuktigheten mycket låg vilket kan döda fästingarna, speciellt om de inte kan krypa ner och skydda sig under förnan där det är fuktigare och svalare.
Fästingarna kan inte skydda sig mot värmen i en öppen, trädlös gräsmark med ett tunt eller obefintligt förnaskikt. I ett område med frodig markvegetation är mikroklimatet mindre utsatt för sol och värme, inte minst om det dessutom skyddas av ett busk- och trädskikt.
– Fästingarna har alltså större överlevnadsmöjligheter i en skog än på en äng. Sämst möjligheter att överleva har fästingar i en gräsmatta med kortklippt gräs.
Höjden på gräset är inte viktigaste faktorn
Men det är ändå inte höjden på gräset som är viktigast för om det finns många fästingar i ett område, berättar Thomas Jaenson.
– Helt avgörande för fästingtätheten är förekomsten av stora eller medelstora däggdjur i området. Ett enda rådjur eller en enda kronhjort kan förse åtskilliga fästinghonor med blod. Varje blodfylld fästinghona har potentialen att producera avkomma i form av över 2 000 ägg som utvecklas till små fästinglarver.
Förutom rådjur och kronhjortar är även skogsharar optimala värddjur för fästingar i alla tre stadier. Eftersom dessa djur hellre rör sig i frodiga ängsmarker och lövskogar än välansade gräsmattor så påverkar det också var fästingar hittas.
– Slutsatsen blir att en artfattig, kortklippt, artificiell biotop som en gräsmatta, generellt sett, hyser ett genomsnittligt lägre antal fästingar än en mer naturlig, artrik ängsmark, lövskog eller blandskog, säger Thomas Jaenson.
Rådjur är viktiga värddjur för fästingar. Foto: Erik Hansson
Vilka andra faktorer påverkar om det är mycket fästingar i ett visst område?
– Som redan nämnts är förekomsten av stora eller medelstora värddjur (däggdjur) för fästingarna den helt avgörande faktorn. Fästinghonorna (av arten Ixodes ricinus) tar mycket sällan eller aldrig blod från små däggdjur och fåglar. Detta är en viktig anledning till varför relativt stora däggdjur som harar och hjortdjur är optimala värddjur för fästingen. Höga stängsel runt trädgårdar är ett effektivt skydd mot rådjur (och harar) som annars kan bära med sig blodfyllda fästinghonor in i trädgårdarna. Metoden skyddar dock inte mot fåglar och smärre däggdjur som kan föra in blodfyllda fästinglarver och fästingnymfer in i trädgårdarna.
Vad missgynnar fästingar?
Vad som gynnar fästingar är därmed klarlagt. Frågan är om det finns faktorer eller andra arter som gör att de minskar i antal?
Thomas Jaenson berättar att brist på värddjur är den huvudsakliga dödsorsaken för fästingar. Utan blod svälter fästingarna till döds. Men det finns också många andra faktorer. Om det inte är fuktigt i marken eller luften dör fästingar av uttorkning och de tål inte heller höga temperaturer i kombination med torr mark och torr luft. Fästingar har också svårt att klara ett snöfritt markskikt vintertid samtidigt som temperaturen varierar kraftigt så att marken fryser och tinar om vartannat.
Det finns också många olika djur som äter, parasiterar på eller på andra sätt drabbar fästingar. Fåglar som rödhake, koltrast och andra trastarter som ofta födosöker på marken i fästingbiotoper äter fästingar och det gäller antagligen även vissa arter av myror, spindlar och jordlöpare. Det finns även parasitsteklar som Ixodiphagus hunteri som kan ge sig på fästingar, men dock inte i sådan omfattning att de kraftigt minskar fästingförekomsten.
Hur förväntas den vanliga fästingen påverkas av klimatförändringarna?
– Det varmare och fuktigare klimatet i Norrland och stora delar av övriga Sverige kommer att gynna fästingförekomsten. Ett betydligt varmare klimat i södra Sverige kan komma att missgynna den vanliga fästingen. Men det varmare klimatet kan innebära att andra fästingarter som nu lever i Medelhavsområdet och södra Europa kan komma att etablera sig i södra Sverige. Tecken på detta såg vi redan förra sommaren när ett stort antal adulta Hyalomma-fästingar påträffades på hästar i södra Sverige.
Vi kan förvänta oss att sjukdomar som borrelia och TBE i framtiden sprider sig till större delar av landet, men även att nya sjukdomar följer med nya fästingarter som etablerar sig hos oss.
Då, precis som nu, kommer fästingar vara en naturlig del av vår närmiljö.
Vill du minska risken för att få fästingar:
• Gör det svårare för fästingarna att komma åt din hud. Exempelvis genom att stoppa byxorna i strumporna.
• Om du har ljusare kläder är fästingarna lättare att se när de kryper på dig.
• Leta efter fästingar på dig själv både under en utflykt och efter att du kommer hem.
• Borsta av dina kläder med jämna mellanrum för att få bort dem innan de satt sig på huden.
• Myggmedel vid anklarna och tröjärmarna kan hjälpa.
Minska risken för TBE
• Vaccinera dig.
• Ta bort fästingar så fort som möjligt. Pincett fungerar. Kläm åt så nära huden som möjligt och dra rakt ut.
