Öronskarv. Foto: Mike Baird via Flickr
Runt 10 000 skarvar ska skjutas ihjäl av armén utanför Oregon på USA:s västkust för att skydda regnbågsöring och laxar i området. Men myndigheternas egna studie dömer ut insatsen.
Öronskarvarna utanför Oregon äter framförallt ansjovis, men också upp till 20 miljoner unga individer av hotade regnbågsöringar och laxar varje år. Det anser den amerikanska regeringen vara för mycket och har därför föreslagit att ungefär 10 000 skarvar i området ska skjutas av U.S. Army Corps of Engineers inom fyra år. Det innebär att den totala populationen på USA:s västkust minskar med ungefär en fjärdedel.
Men enligt nya studier är det framför allt svaga laxar som äts av skarvarna, dessa individer skulle troligen inte klara sig speciellt länge ändå. Dessutom har U.S. Fish and Wildlife (motsvarande Naturvårdsverket) i en studie kommit fram till att “jakten på skarvar troligen inte kommer ha någon effekt på öringens antal eller fortplantning”. Denna studie har inte genomgått granskning än, men hemlighölls från domstolarna under ärendets gång.
Precis som i Sverige ges skarvar skulden för minskande fiskbestånd och över 500 000 fåglar har dödats i två omgångar sedan 1998 enligt Linda Wires, författare till boken “The Double-Crested Cormorant: Plight of a Feathered Pariah“. Linda menar dock att det minskande fiskebeståndet inte beror på skarvarna utan på de stora vattenkraftsdammar som byggts i närheten.
– Skarvarna var här långt innan det byggdes dammar i området och de samexisterade utmärkt med fisken. Det är dammarna och habitatförstörelsen som rubbat balansen, menar hon.
Daniel Roby, har forskat på skarvar i området i 18 år och han menar att det hade funnits ett annat sätt att lösa situationen. Han och hans team har gjort lyckade försök med att tvinga skarvarna att enbart häcka i vissa områden och på så sätt slippa “göra fåglarna till syndabockar”, som Daniel uttrycker det. Han anser också att skarvarnas framtid i USA inte ser så ljus ut.
Men att skjuta skarvarna är snabbast och billigast och det är en lösning som har blivit allt vanligare. Metoden kallas ibland “dödlig kontroll” – att döda en art för att rädda en annan. Enligt Michael Nelson, professor i miljöetik och filosofi vid Oregons universitet, “håller det långsamt på att bli den dominerade strategin för bevarande” och ekologen Michael Scott menar att det blir vanligare i takt med att våra samhällen gör större och större fotavtryck i form av klimatförändringar och habitatförstörelse. Det får arter att flytta till nya områden och därmed rubba befintliga ekosystem så att någon av arterna “måste” skjutas.
Källor: National Geographic och Audubon
