Urskogsart hittad på nya platser i Sverige

Alla de tre nya fynden av svartoxe gjordes i Uppsala län och det var Pär Eriksson, naturvårdsexpert på Upplandsstiftelsen, som hittade dem.

– Jag letar svartoxe jämt, berättar han. Det är ytterst sällan jag hittar någon, men för tre år sedan hörde en person av sig om att det fanns en fin skog hos honom som han tyckte borde skyddas. Jag tyckte det var kul att folk engagerar sig och åkte till hans skog.

Väl där, i skogarna kring Marma i Älvkarleby, möttes han av en ganska fin skog i ett annars hårt brukat skogslandskap och i skogen upptäckte han en liggande, död gran (en så kallad “låga”) som såg spännande ut och efter lite undersökningar kunde han konstatera att det fanns svartoxe i veden. Fyndet gjorde honom inspirerad. Han visste att det fanns kvar små rester av gammal granskog utanför kalhyggena i området och med hjälp av lite pengar från åtgärdsprogrammet för svartoxe kunde han åka runt och titta på andra små nyckelbiotoper som fanns kvar i området.

– Det var kanske 6-7 objekt att titta på och i ett av dem hittade jag ytterligare en lokal med svartoxe som visade sig vara i ett naturreservat. Det var ett något större område med fler lågor med svartoxe.

I år kollade han ytterligare några nyckelbiotoper och den här gången hittade han svartoxe i en helt oskyddad skog. Nu har Pär Eriksson hittat tre lokaler för svartoxe på de sista tre åren inom en kvadratmil.

“Sorgligt – borde vara vanlig”

Det kanske kan låta som att svartoxen är relativt vanlig och med tanke på att den lever i Sveriges vanligaste träslag (gran), som är angripen av Sveriges vanligaste ticka (klibbticka) så borde den kanske kunna hittas lite överallt, men så är inte fallet. Svartoxen är starkt hotad och är bara känd från ett 60-tal platser i hela landet enligt SLU Artdatabanken. Anledningen är att förutsättningarna måste vara helt rätt för att den vedlevande skalbaggen ska kunna överleva. Det duger inte bara med en död gran som är angripen av klibbticka, den måste också vara lagom murken och lagom fuktig. Inte för torr, inte för blöt och inte för murken och inte för hård. Lagom.

– Det är lite sorgligt att den lever på Sveriges vanligaste trädslag med Sveriges vanligaste ticka och ändå är så sällsynt, men den behöver gamla träd och det har blivit väldigt sällsynt. Lågorna ska vara minst 10-15 år gamla och ha rätt konsistens. Det kräver fingertoppskänsla och erfarenhet att hitta den.

Pär Eriksson berättar att det gjorts studier på vilken livsmiljö som svartoxen vill ha. I en skog med ungefär 30 kubikmeter död ved per hektar, vilket är väldigt mycket mer än snittet i Sverige på 6 kubikmeter/hektar, var det enbart några procent som var lagom murket och fuktigt och därmed lämpligt åt svartoxen.

– Det kan nog gälla många andra arter som lever i död ved. Det krävs stora mängder död ved för att tillfredsställa de många olika arterna som lever i den och som har specifika krav. Åtgärder som att göra högstubbar när man kalavverkar blir väldigt ensidigt och är inte tillräckligt. Det blir inte så många olika typer av substrat när det alltid görs samma åtgärd. Att den döda veden ökar i de svenska skogarna är ju bra, men den är fortfarande väldigt likartad och kan bara till viss del ersätta död ved från naturskogar. 

Klarar inte skogsbruk

De små mängderna lämpliga livsmiljöer på varje plats och det faktum att många fynd av svartoxe gjorts i väldigt små skyddade områden gör att i princip alla lokaler med arten bara har kanske 3-5 lågor med rätt förutsättningar. Svartoxen har generellt sätt väldigt små populationer och sprider sig mycket korta sträckor.

När det gäller de tre nya fynden och framför allt de två som var i oskyddad skog har Pär Eriksson tagit kontakt med markägare och länsstyrelsen för att berätta om sina fynd. Han håller också på att skriva en rapport om fynden.

– Jag hoppas nyckelbiotoperna ska finnas kvar och de skulle behöva utökas. Varje lokal med svartoxe måste skyddas. Den klarar inte att konfronteras med skogsbruk.

Läs även

•