Unga naturvänner: Naturfotografen och miljöjournalisten Josefin Nilsson

Januarivinden är bitande. En ren kikar nyfiket in i kameran. Just rennäringen och gruvindustrin är en av de starkaste källorna till konflikter idag. Det är också den konflikten och många andra som står i fokus i Josefins projekt “Under” (underthemineproject.com). Foto: Josefin Nilsson

I vår artikelserie om Unga naturvänner är det dags att presentera Josefin Nilsson. Hon är 23 år gammal och redan en etablerad naturfotograf och författare. Hon har gett ut tre böcker, haft över tio utställningar runt om i landet och är medlem i PhotoNatura. Just nu jobbar hon med att skildra den svenska gruvpolitiken och hur den påverkar naturen och människorna.

• Fler artiklar i vår serie om Unga naturvänner.

Josefin Nilsson. Foto: privat

I Josefin Nilssons fotograferande står berättelsen i centrum och bilderna förses ständigt med en bakgrundshistoria, oftast om naturen i ett större perspektiv. Hon har tidigare bland annat skildrat Sveriges 16 miljömål och jobbar nu med ett nytt projekt – att skildra den svenska gruvpolitiken och hur den påverkar naturen och människorna.

Hur började ditt naturintresse?
– På ett sätt har naturen alltid funnits där i mitt liv. Jag har växt upp nära den och lekt otaliga lekar på ängar och åkrar. Så naturen har alltid funnits där i mitt liv. Men det var först när jag kom in i tonåren som jag började se naturen på ett nytt sätt. Jag började upptäcka fåglar, blommor och insekter som jag aldrig tidigare hade lagt märke till. Det blev på ett sätt som att gå på upptäcktsfärd på de ängar och åkrar som jag alltid hade gått på och se samma platser fast med helt nya ögon. Det var en otroligt häftig känsla som jag har kvar även nu, efter min biologutbildning. Ju mer jag lär mig om naturen desto mer inser jag att jag inte har den minsta aning om. Det är en känsla som verkligen ger mig ödmjukhet inför hur pass komplex och fascinerande vår natur är!

Minns du någon särskild händelse som triggade igång det?
– Jag minns en sommardag för en himla massa år sedan när jag precis hade lärt mig att cykla och pappa tog med mig och min syster till ett rävgryt som låg precis i närheten av där vi bodde. Att se rävungarna klättra runt bland stenarna var så otroligt häftigt att jag fortfarande kan minnas känslan där och då.

Vissa platser betyder extra mycket. Ottenby på Ölands södra udde är en sådan plats för mig. Jag har spenderat många somrar där och verkligen lärt känna naturen och dovhjortarna. Det är fantastiskt! Foto: Josefin Nilsson

Hade du redan då några förebilder som inspirerade dig i intresset?
– Min familj och min storasyster har alltid varit stora förebilder. Jag minns speciellt hur häftigt jag tyckte att det var varje gång min storasyster kom hem från skolan och hade lärt sig något nytt. Som tur var så älskade hon – då som nu – att lära ut och jag fullkomligt slukade allt hon berättade om allt från skrivstil till skogar. När jag själv blev äldre spelade vår naturkunskapslärare på gymnasiet en väldigt stor roll som förebild. Han var så otroligt engagerande och kunnig att jag fortfarande kan känna att hans kurser gett mig mer än en tre år lång universitetsutbildning i biologi.

Har du några personer du ser upp till nu?
– Jag har många förebilder som jag ser upp till. Både som fotograf, journalist och människa. Eftersom jag själv jobbar väldigt mycket med miljöjournalistik och med att försöka berätta med hjälp av mina bilder så hämtar jag mycket inspiration från andra fotografer som jobbar på liknande sätt. En av dem är naturligtvis Mattias Klum. En annan fotograf som jag ser upp till och följer väldigt intensivt är surf-fotografen Chris Burkard. Det unika med hans bilder är att de nästan alltid ger mig en överväldigande längtan efter att ge mig ut i naturen. En sådan känsla är inte alltid helt enkel att skapa med sina bilder och därför tror jag att fotografer som Chris Burkard och många andra har en väldigt viktig funktion eftersom de sprider vackra bilder från våra sista vildmarker till en stor massa av människor som normalt inte är speciellt naturintresserade.

En rödspov poserar på Islands södra kust. Fågelbilder som den här, där landskapet får ta plats i bilden, tycker jag ofta kan bli väldigt intressanta! Foto: Josefin Nilsson

Tror du att förebilder är viktiga för att väcka ett naturintresse?
– Jag tror och vet att förebilder är nyckeln till att väcka naturintresset hos unga. Jag har själv flera engagerade lärare att tacka för mycket. Att entusiasmera unga i naturen är otroligt mycket viktigare än att se till att de kan exempelvis fotosyntesen utantill. Jag tror att det är oerhört mycket viktigare att få naturen att bli en plats som unga vill upptäcka och utforska. Ju fler som har en relation till naturen desto fler kommer att engagera sig i att ta hand om den och bevara den. I det arbetet betyder förebilder verkligen allt. Därför tror jag att alla som är naturintresserade har ett väldigt viktigt arbete med att försöka sprida engagemang för naturen till andra som inte är så intresserade.

Vilka “naturfrågor” engagerar dig lite extra och varför?
– Som miljöjournalist och naturfotograf lockas jag alltid av att berätta om skeenden i naturen. Om hur ejdern och blåmusslorna håller på att försvinna från Östersjön eller hur gråsälen kommit tillbaka efter flera tuffa år. För mig känns en bild utan en berättelse ofta platt. Ett av de ämnen som jag har arbetat med i flera projekt är just Östersjön. Det är ett hav som gjort sig känt som ett av världens mest förorenade hav men där det trots det fortfarande sker väldigt lite för att förbättra situationen. Samtidigt är det allt tydligare för varje år hur illa situationen under ytan faktiskt är. Gråtrutar och ejdrarnas dramatiska minskningar är otroligt viktiga att belysa och sprida kunskap om.

Arter som finns närmare människan, som gråhägrarna vid Råstasjön i Stockholm, tror jag är väldigt viktiga för att göra människor som sällan är i naturen mer nyfikna på naturen. Foto: Josefin Nilsson

På vilka sätt har du själv engagerat dig i dessa frågor?
– Jag arbetar ofta i projektform och producerar böcker och utställningar om olika miljörelaterade ämnen. Sedan arbetar jag också med att föreläsa både för allmänheten och för skolklasser och politiker för att sprida kunskap. I mitt största och hittills viktigaste fotoprojekt ”Hopp och hopplöshet” som handlade om Sveriges 16 miljömål och deras framtidsutsikter har jag försökt att sprida kunskap om miljömålen till så många som möjligt genom just utställningar, föreläsningar och böcker.

Kan du berätta om ditt senaste projekt “Under”?
– Mitt senaste projekt ”Under” kommer att bli det största projektet jag har producerat så här långt. Projektet är en reportageresa i både text och bilder genom vardagen i gruvindustrins Sverige. Det är en berättelse om vilka såväl bra som dåliga konsekvenser som gruvorna får för människorna och miljön. Tanken är att projektet ska mynna ut i både en bok, flera utställningar och en hemsida där man ska kunna följa projektet under arbetets gång (www.underthemineproject.com).

Hur upplever du naturengagemanget hos personer under 25 år i Sverige idag?
– Det är en svår fråga. Jag upplever som att det finns två läger. Ett läger där engagemanget för naturen blir större och större och där många unga är väldigt medvetna om allt från klimatförändringarnas konsekvenser till hur de kan göra val i vardagen som minskar deras inverkan på naturen. Samtidigt finns det också ett läger där kunskapen om naturen är väldigt låg och där många istället för att komma närmare naturen kommer allt längre ifrån den.

Vad tror du skulle behövas för att fler ska engagera sig?
– Jag tror att många unga skulle få en helt annan syn på naturen om de stött på fler engagerande personer som spridit kunskap om naturen. Steget mellan att få en relation till naturen och att inte få det är nog inte så mycket längre än så. Så att sprida engagemang för naturen tror jag bottnar mycket i att få fler att hitta fram till det lustfyllda och det spännande som faktiskt väntar ute i naturen.

Vad har du på gång den närmaste tiden?
– Den närmaste tiden hoppas jag kunna komma igång med mitt projekt ”Under” på allvar. Men framförallt så längtar jag efter att äntligen komma ut i naturen med kameran på axeln. Det var ett tag sedan jag hade möjlighet till det nu och det har gjort att min längtan bara blivit starkare och starkare.

Fler av Josefins bilder kan ses i Naturjulkalendern 2014 och 2015, samt på hennes webbplats, Facebook eller Instagram.