Veronikanätfjäril – troligen utdöd i Sverige de senaste åren. Foto: kulacgmx.at, CC BY-SA 3.0
Det är bråttom att rädda flera av de svenska dagfjärilarna. De senaste tio åren har 30 procent av Sveriges gräsmarksfjärilar försvunnit och två av dem har troligen utrotats i landet. Det framgår av en stor ny rapport.
Naturvårdsverket har släppt en ny rapport om läget för våra dagfjärilar och det är dyster läsning. Framför allt för många av de dagfjärilarna som är knutna till ängs- och betesmarker. Den här gruppen har minskat med 30 procent bara de senaste tio åren och en ännu större nedgång har skett längre bak i tiden.
– De senaste årens utveckling för dagfjärilar och många andra arter knutna till blomrika marker är så alarmerande att det behövs en riktad satsning på bevarandet av odlingslandskapets biologiska mångfald, skriver Naturvårdsverket i rapporten.
Hoppet verkar ute för två arter
Trots intensivt letande de senaste åren sågs veronikanätfjärilen senast sommaren 2018 och kronärtsblåvingen senast 2019. De har troligtvis redan dött ut i Sverige.
Det ser även mörkt ut för mnemosynefjärilen. I Blekinge är beståndet “mycket svagt och risken är överhängande att populationen försvinner”. För asknätfjäril, dårgräsfjäril, mnemosynefjäril och väddnätfjäril har man i 15 år jobbat med riktade insatser och för dessa arter ses en viss ljusning. För svartfläckig blåvinge har det dock gått värre. På grund av bristande resurser har arbetet nedprioriterats och nu har arten en tydligt negativ trend.
Svartfläckig blåvinge – nedprioriterad och allt mer hotad. Foto: Erik Hansson
Mindre än 1 procent livsmiljöer återstår
För att vända den negativa trenden krävs stora satsningar på att bevara den biologiska mångfalden i vårt odlingslandskap. Idag återstår mindre än 1 procent av ängsmarken och omkring 10 procent av naturbetesmarkerna som fanns på 1950-talet och det fortsätter att minska. Dessa livsmiljöer bedöms ha dålig bevarandestatus och den biologiska mångfalden minskar.
Detta beror i sin tur på att de mindre jordbruken försvinner eller att gräsmarker växer igen. De få kvarvarande livsmiljöerna för dagfjärilarna blir allt mer isolerade och landskapet mellan de små öarna av lämpliga markerna blir allt mer ogästvänligt för fjärilarna.
– Nu är det bråttom om vi inte ska förlora ännu fler fjärilar och andra blombesökande insekter. Restaurering och skötsel av ängs- och naturbetesmarker är viktigast. Flexibla stöd behövs så att skötseln kan anpassas till de mest hotade arterna. Genom att så blommor runt åkrarna kan bönderna också erbjuda de vilda pollinatörerna mat och husrum i åkerlandskapet, säger Jenny Jewert jordbruksexpert på WWF.
WWF anser att resurserna till de så kallade åtgärdsprogrammen för de hotade arterna måste fördubblas. Dessutom pekar organisationen på att EUs gemensamma jordbrukspolitik, som just nu förhandlas, har en nyckelroll. WWF vill bland annat se:
• Höjd ersättning för skötsel av naturbetesmarker och slåtterängar
• Kraftfull satsning på restaurering av blomrika gräsmarker och skogsbryn
• Generöst investeringsstöd för djurstallar för att stötta naturbetesbönder
• Ny miljöersättning för ängsvallar – åkrar som inte plöjts och gödslats på länge och som börjar bli blomrika och värdefulla för biologisk mångfald
• Stöd till hållbarhetscertifieringar som IP Sigill Naturbeteskött och ekologisk produktion
– Även som privatperson kan man hjälpa fjärilar, bin och insekter genomatt bygga bihotell och plantera blom- och kryddväxter. Det är också bra att inte klippa gräsmattan så ofta och kanske till och med anlägga en blomsteräng om man har en stor tomt, säger Ola Jennersten, senior WWF-expert på biologisk mångfald.
Miljöstöd är nyckeln
SLU Artdabanken skriver att det “i särklass viktigaste styrmedlet är miljöstöden inom landsbygdsprogrammet”:
– Jordbruksverket har en nyckelroll vid utformningen av stödsystemet men har hittills inte lyckats utforma dem så att de tar hänsyn till de mest hotade arterna. Bevarandet av väddnätfjäril och många andra hotade arter i odlingslandskapet försvåras av att fjärilarnas livsmiljöer mycket sällan kvalificerar sig för miljöersättning som dagens system är utformat. Det gör att markerna antingen betas för hårt eller att de överges och växer igen.
Källor: SLU Artdatabanken, Naturvårdsverket och WWF
