Sverige försöker slippa genomföra åtgärder för natur­restaurerings­lagen

Om man vill få så lite uppmärksamhet som möjligt för ett pressmeddelande så är fredagen den 20 december en av årets bästa dagar för ett utskick. Kanske var det därför regeringen i fredags smög ut sitt uppdrag om gynnsam referensareal för art- och habitatdirektivets naturtyper. Det handlar om hur Sverige ska rapportera om sina gräs- och skogsmarker till EU inför den nya naturrestaureringslagen. Närmare bestämt ska Sverige år 2025 rapportera vad som anses vara “gynnsam referensareal för naturtyperna” – det vill säga vilken yta som krävs för att naturtypen ska ha en säkrad långsiktig livskraft.

Regeringen gör i sitt pressmeddelande ingen hemlighet av att de helst vill återställa så lite natur som möjligt. De skriver rakt ut att Naturvårdsverket får i uppdrag att “göra en återhållsam rapportering 2025”.

Blundar för den senaste redovisningen

För naturtyper som är kopplade till skogar anser regeringen att myndigheterna ska rapportera in de arealer som bedömdes finnas då art- och habitatdirektivet trädde i kraft i Sverige, det vill säga år 1995. Det här är problematiskt, menar Jörgen Sundin, sakkunnig om biologisk mångfald på Naturskyddsföreningen. När man skattade arealerna av skogliga naturtyper vid EU-inträdet använde Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen oprecis data från riksskogstaxeringen och om dessa skulle gälla behöver Sverige inte öka arealen av naturtypen västlig taiga (barrskog) över huvud taget till 2050. Trots flera år av rekordstor avverkning och trots att det avverkas 200 000 – 400 000 hektar gammal skog årligen i Sverige sedan 1985.

– Det är väldigt fyrkantiga siffror från riksskogstaxeringen som underskattar arealerna ganska kraftigt eftersom man använder beståndsålder som ett tung kriterium. Alla som vet någonting om boreal naturskog vet att en naturskog kan kan vara olikåldrig och till och med orörda skogar kan ofta ha en lägre beståndsålder än vad kriterierna i riksskogstaxeringen har för västlig tajga. För att identifiera västlig tajga räcker det inte att mäta träd, man måste också inventera naturtypens typiska arter, säger Jörgen Sundin.

Västlig taiga är en naturtyp som står med i art- och habitatdirektivet och som anses skyddsvärd i ett europeiskt perspektiv. I en redovisning som gjordes så sent som i våras har Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket bedömt att arealen västlig taiga behöver ökas med cirka 2,1 miljoner hektar. Sammanlagt behöver naturtyperna kopplade till skog öka med ungefär 2,5 miljoner hektar. Men nu vill alltså inte regeringen veta av siffrorna från i våras utan är mer intresserad av 30 år gamla, ospecifika uppgifter som skulle medföra att Sverige inte kommer förbättra situationen för sina skogliga naturtyper till år 2050.

Underminerar naturrestaureringslagen

– Om kommissionen köper det här tilltaget undermineras naturrestaureringslagens syfte i skogen i Sverige, vi kommer vara långt ifrån att nå gynnsam bevarandestatus. Det här är mycket allvarligt och hotar inte bara genomförandet av naturrestaureringslagen utan hela arbetet med statusbedömning under art- och habitatdirektivet och i förlängningen hela det kunskapsbaserade naturvårdsarbetet, säger Jörgen Sundin.

EU-minister Jessica Rosencrantz (M) säger att “Sverige har länge avvikit från hur övriga EU-medlemsstater rapporterar sina referensarealer”. På vilket sätt då?
– Det är sant att många medlemsstater inte har lagt samma vikt vid att beräkna referensarealer, men detta beror på att det vid tidigare rapporteringar inte varit obligatoriskt att ange en siffra för gynnsam referensareal. Många länder har helt enkelt uppskattat en siffra utan underlag, något som nu förändras genom restaureringsförordningeneftersom det nu finns en juridisk definition av gynnsam referensareal som alla länder behöver utgå ifrån. Sverige har tidigare följt EU:s vägledning och lyfts fram som ett föredöme av kommissionen. Att Sverige nu backar från ett kunskapsbaserat arbetssätt är därför anmärkningsvärt.

Apropå kunskapsbaserat arbetssätt har SLU Artdatabanken gett svar på tal angående de missförstånd eller osanningar som förekommit om referensarealer.

Vad hoppas ni ska hända nu?
– Det bästa vore om regeringen självmant återgår till en vetenskapligt förankrad rapportering, säger Jörgen Sundin. Vi kommer också att informera EU-kommissionen om vad som hänt och förse dem med expertunderlag. Kommissionen har möjlighet att föra informella dialoger med regeringen och kan ställa kritiska frågor om rapporteringen. På längre sikt kan en bristande restaureringsplan, där också referensarealerna ska anges, prövas juridiskt om den inte uppfyller förordningens krav.

Så regeringen är i ett pressmeddelande öppna med att de kommer att försöka minimera effekten av den av både forskare och naturorganisationer hyllade naturrestaureringslagen. Vad skickar egentligen det för signaler?
– Det visar att regeringen inte är orolig för sanktioner från EU och inte har några ambitioner att leva upp till förordningens krav. Genom att öppet kommunicera sitt beslut signalerar man också att man inte skäms för att man prioriterar skogsindustrins intressen över ekologiska behov. Samtidigt underminerar detta inte bara restaureringsförordningen utan också Sveriges internationella rapportering och arbetet med att nå de internationella åtaganden vi har under konventionen om biologisk mångfald.

Viktigt med ekonomiska morötter

En fråga som det sällan pratas om är hur dessa åtgärder ska finansieras…
– Ja, finansieringen är en central fråga som ofta hanteras separat från lagstiftningen. För att möta kraven i restaureringsförordningen behövs medel från både EU och nationella budgetar, samt privata investeringar. En reform av den gemensamma jordbrukspolitiken är också nödvändig för att ge markägare bättre stöd för att restaurera och sköta värdefulla marker.

Så det är troligt att en markägare om några år skulle kunna få bättre betalt för att återskapa natur i sin skog, förutsatt att Sverige går med på att det måste restaureras natur i landet?
– Det skulle jag säga är en förutsättning för att man ska klara det här. Det är också ett missförstånd som har fått fäste när det gäller den här förordningen: att det skulle innebära direkta krav på enskilda markägare. Så är det inte. Det här är krav som riktas mot medlemsstaterna och det är medlemsstaterna som får ta ställning till vilka styrmedel man vill använda för att uppnå de här målen. Då kan man så klart i vissa delar använda lagstiftning, men till väldigt stora delar kommer det behövas ekonomiska morötter för att man ska få det här på plats och för att skala upp restaureringsarbetet i den takt som behövs. Det behövs mycket mer pengar för naturvård, som också kommer markägarna till del, avslutar Jörgen Sundin.

Källa: Regeringen