Zebrafink. Foto: Peripitus – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, Länk
Forskare på biologiska instutionen i Lund pekar ut ett särskilt protein som de tror är ansvarigt för att fåglarna ska se det magnetfält som de använder för att navigera.
Det viktigaste sättet som flyttfåglar och även vissa stannfåglar navigerar på är med hjälp av jordens magnetfält. De använder sig av det även när de inte flyttar, helt enkelt för att kunna orientera sig.
Det är möjligt tack vare en grupp flavoproteiner som kallas kryptokromer – fotoreceptorer känsliga för blått ljus. Dessa styr fåglars och andra organismers dygnsrytm.
LÄS ÄVEN: • Därför är magnetfält så viktiga för djur och därför flyger flyttfåglar fel
– Det finns ett flertal som också har hittats i näthinnan och det är dem som vi har tittat på, säger Rachel Muheim, vid Biologiska institutionen i Lund, en av de tre personerna bakom den svenska studien.
Fåglar kan se de magnetfält som de navigerar med. Det kallas för magnetoreception, något som inte bara upptäckts i fåglar utan även hos tamhöns och hos flera olika däggdjur. Det råder dock inget vetenskapligt konsensus om att det finns ett direkt samband mellan detta fenomen och fåglars kryptokromer.
– En av teorierna är att fåglar har specifika molekyler i ögonen som är magnetkänsliga, som gör att de kan uppfatta jordens magnetfält. Men det har inte stått klart vilka molekyler som kan göra det, säger Rachel.
Tillsammans med sina två kollegor, började hon därför under sommaren 2015 att studera totalt 39 zebrafinkar på forskningsstationen Stensoffa. De analyserade tre olika kryptokromer, Cry1, Cry2 och Cry4, som fanns i deras ögon. Resultaten skickades sedan vidare till Molecular Ecology and Evolution Lab (MEEL) vid Biologiska institutionen i Lund.
De drog slutsatsen att deras studieobjekt producerade alla tre proteinerna. Men det var bara proteinet Cry4 som producerades konstant, till skillnad från de två första som var mer oregelbundna.
LÄS ÄVEN: • Följ med på en näktergals fascinerande första år i livet
– Vi vet att Cry 1 och Cry 2 reglerar dygnsrytmen, men egentligen inte vad kryptokrom 4 gör. Kryptokromer varierar i sitt genuttryck under dygnet, men det var bara kryptokrom 4 som hade samma nivå under alla tidpunkter. Därför tyder det på att den skulle den vara inblandad i det magnetsinne som fåglarna har, säger Susanne Åkesson, professor i zoologisk ekologi vid Lunds universitet, som själv inte medverkat i studien.
Cry4 anses av forskare vara extra intressant på grund av att den bara hittats i ryggradsdjur som har en “inbyggd kompass”.
En tysk forskargrupp, baserad vid Carl Ossietzky-universitet i tyska Oldenburg, har kommit fram till samma slutsats som de svenska forskarna. De studerade istället rödhakar. De kunde dessutom konstatera att det hos vuxna rödhakar kunde ses tydligt förhöjda nivåer av Cry4 när det var dags för dem att börja flytta. Småfåglarna jämfördes då med icke-flyttande tamhöns.
De båda forskningsresultaten pekar på att man nu för första gången kan ha hittat den molekyl som gör att djur kan uppfatta det här elektromagnetiska fältet.
– Men det krävs ytterligare studier för att bevisa att det är just denna molekyl som ligger bakom, säger Susanne Åkesson.
