Storkriket – Sveriges nästa biosfär­område?

Ett biosfärområde bildas inte på en kafferast. Der är ett långsiktigt arbete som behöver gå igenom flera processer och godkännas både av Sveriges regering och slutligen av FN-organet Unesco. De första planerna ett biosfärområde mitt i Skåne gjordes upp för mer än 15 år sedan, 2008. Projektet gick länge under namnet Vombsjösänkan, men efter en namnomröstning 2021 tog det istället namnet Storkriket.

Namnet har flera beröringspunkter. Dels är den vita storken en art som hänger ihop med biosfärområdets jordbrukspräglade kulturlandskap. Dels försvann storken från Skåne för ungefär 70 år sedan när marken började brukas på nya sätt och våtmarkerna torrlades. Nu pågår inom det blivande biosfärområdet uppfödning av vita storkar i Storkprojektet under Naturskyddsföreningen Skånes och Skånes ornitologiska förenings ledning. 2014 häckade återigen den vita storken i Skåne.

Tio år senare är även Storkriket nära sitt mål. Nyligen godkände regeringen projektet, vilket var sista steget innan slutansökan skickas till internationella FN-organet Unesco. På deras toppmöte i Kina i september 2025 kommer det slutgiltiga domen för Storkriket; Blir det Sveriges åttonde biosfärområde eller inte?

Bland de artrikaste områdena i landet

När det gäller naturvärden tillhör området toppskiktet i landet. Det berättar Per Blomberg, ordförande för Lunds Naturskyddsförening och en av projektledarna i biosfärområdet under kandidaturen 2021-2022.

– Storkriket har mycket höga naturvärden med Ramsarområde för våtmarker med främst fågelliv vid Vombs och Karups ängar i Klingavälsåns dalgång samt Krankesjön. Dessutom är det militära övningsområdet Revingefältet ett landets viktigast sandmarker och Natura 2000-område. I området finns dessutom flera unika ädellövskogar i till exempel Dalby Söderskog, Häckeberga, Övedskloster och Snogeholm. Sammantaget har området flest rödlistade arter i landet med över 1000 arter.

Dessa värden måste bevaras, samtidigt som det tas hänsyn till andra näringar och det är en av de stora utmaningarna, berättar Anna-Karin Poussart, som varit biosfärkoordinator och verksamhetsledare de senaste två åren.

– Biosfärområden ska vara modellområden och testbäddar för hållbar utveckling. Det innebär i sin tur att man måste leva upp till vissa kriterier och det är det inte alla områden som gör. Först och främst behövs det unika värden i området och vad gäller Storkriket finns flera unika värden. Förutom den biologiska mångfalden är området oerhört viktigt för den inhemska livsmedelsproduktionen och som vattenresurs för många människor i de omkringliggande städerna. Jorden hör till de bördigaste i världen och flera av de unika värdena står i konflikt med varandra. Där måste vi hitta lösningar för att bibehålla värdena och vi måste även visa för Unesco att vi jobbar aktivt med de här frågorna. Unesco gör utvärderingar allteftersom och varje år är det en del områden som tappar sin status som biosfärområde för att de inte jobbar tillräckligt för att behålla sina unika värden.

Många fördelar

Men Anna-Karin Poussart menar att det finns många fördelar med att bli ett biosfärområde. Det ökar chansen att få mer resurser till hållbarhetsutmaningarna, exempelvis från EU eller via staten. Det leder också till ett ökat samarbete mellan inblandade kommuner (Lund, Sjöbo och Eslöv), samt med en rad olika företagare universitet och organisationer i området. Något som hon menar behövs eftersom det är många hållbarhetsfrågor som kommunerna inte har egen rådighet över. Exempelvis biologisk mångfald, kollektivtrafik eller hur medborgarna kör bil eller hur livsmedelsproduktionen utvecklas.

– Den sista fördelen som jag vill lyfta är fördelarna för lokalbefolkningen. Man kan vara stolt över att man bor i ett biosfärområde. Att det kanske leder till att människor vill flytta till de här kommunerna, just för att de jobbar aktivt med hållbarhetsfrågor. Ett biosfärområde ger en positiv syn på området.

Du nämnde att Unesco ställer krav på hållbarhetsarbete. Ni har ju mycket livsmedelsproduktion och jordbruk i området. Ställs det några ökade krav på dessa näringar om det blir ett biosfärområde?
– Nej det kommer inte att ske. Det är fortfarande svensk lagstiftning som gäller, så det blir insatser på frivillig basis och att vi jobbar med samverkan för att försöka hitta lösningar tillsammans med livsmedelsproducenter, jordbruk och många andra.

Balans mellan brukande och bevarande

Det kan ju finnas en konflikt mellan hur marken brukas och andra värden som biologisk mångfald. Hur har ni tänkt att jobba med det?
– Absolut. Det är lite av roten i arbetet egentligen; Att hitta balansen mellan bevarande och brukande. För vi behöver ju bibehålla den här fantastiska biologiska mångfalden vi har, samtidigt som vi faktiskt behöver livsmedlen. Det är jättesvåra frågor.

Men ni har inte formulerat någonting konkret kring vad som ska göras?
– Nej men vi gör ju redan saker idag. Vi har flera projekt med fokus på detta. Ett projekt som vi har jobbat med i några år handlar om hållbar plats- och destinationsutveckling. Det finns många konflikter inom friluftslivet också. Det fungerar inte alltid bra. Vi har till exempel områden här som behöver skyddas för kronhjorten och där vill vi inte ha besökare. Även Revingehed är ett område där vi behöver hjälpa militären att styra bort besökare under tider med övning. Inom projektet har vi därmed jobbat specifikt med att hitta lösningar för hur vi kan styra besökare mot andra områden.

Bättre skötsel och sammanbindning behövs

Per Blomberg på Lunds Naturskyddsförening håller med om att det finns en rad fördelar med att bli ett biosfärområde.
– Det ger en plattform för samarbete mellan en lång rad aktörer, inte minst markägare och akademi som är värdefullt för att bevara områdets unika värden, säger han.

Har du några farhågor med projektet?
– Ökad uppmärksamhet kan ge ökat slitage och störningar. Bland annat för militärens intressen kan detta bli problematiskt.

Anna-Karin Poussart berättade att en av de stora utmaningarna blir att “hitta balansen mellan bevarande och brukande” i området. Hur ser du på det?
– Den utmaningen finns överallt och här ger zooneringen bättre stöd för avvägningar i brukandet och skyddsåtgärder. Med stora markägare blir det också lättare att planera för landskapsekologiska samband. Lunds kommun, som utgör den västra delen, har idag 28,5 procent av landarealen i formella skydd enligt Miljöbalken. 10 procent är dock naturvårdsområde med svagt skydd. Kärnvärdena har därför ett relativt bra skydd men behöver bättre skötsel och att bindas samman funktionellt.

Om drygt ett år vet vi om Sverige får sitt åttonde biosfärområde och därefter kommer det framgå vad de ökande samarbetena får för effekter på naturvärden och livsmedelsproduktionen.