Skötseln av 60 000 mil vägkanter i teorin och praktiken

Naturbetesmarker och ängar har minskat kraftigt i Sverige när jordbruket moderniserats och hundratals arter som trivs i dessa miljöer är nu hotade. Samtidigt har skötta gräsmarker längs med våra vägar ökat. Kan ängs- och betesmarkernas arter räddas längs landets vägar?

EviEM, som gör systematiska utvärderingar av vad miljövårdsforskningen kommit fram till, jobbar just nu med att kartlägga den kunskap som finns om hur olika slags skötsel av vägrenar påverkar den biologiska mångfalden. Deras slutgiltiga resultat blir klara senare i år. Projektledare är Regina Lindborg, professor på Institutionen för naturgeografi vid Stockholms universitet. Hon har tillsammans med en grupp nationella och internationella forskare jobbat med projektet i 1,5 år och de har tillsammans detaljstuderat ungefär 300 studier om vägrenar från hela norra jordklotet.

LÄS ÄVEN: • Fantastisk biologisk mångfald i förbisedda marker.

I dagsläget finns det en väldigt enkel anledning till att vägkanter sköts. Skulle inget göras blir de snabbt en trafikfara när buskar och träd skymmer sikten och växer ut i vägen. Nu klipps de flera gånger om året vilket gör att biotoper liknande gräsmarker uppstår och sådana miljöer blir allt färre i takt med att jordbruket skapar monokulturer och det finns allt färre betande djur i landskapet.

Projektets mål är att ta reda på hur vägkanterna kan skötas för att bättre och effektivare gynna biologisk mångfald. Det finns stor anledning att studera detta. Det lever 300 rödlistade djur och växtarter vid vägkanter varav flera är samma arter som förekommer i ängar och naturbetesmarker. Och det handlar om stora ytor. Enbart de svenska bilvägarna utgör 60 000 mil.

Vad skulle effekterna bli om landets vägrenar skulle börja skötas på ett för den biologisk mångfalden optimalt sätt?
– Det skulle ha väldigt stor effekt, berättar Regina Lindborg. För 100 år sedan fanns det 2 miljoner hektar gräsmarker i Sverige. Nu återstår bara ungefär 400 000 hektar. Vägrenar kan därför fungera som viktiga livsmiljöer. Vägkanter fungerar också utmärkt för arters spridning eftersom det är en sammanhängande miljö som kan sträcka sig långt och där det dessutom rör sig mycket djur som kan sprida växterna.

Kommer ändrad skötsel innebära stora kostnader?
– Det är svårt att säga. I vissa fall kanske, men det kan också handla om tajming för insatserna och hur stor insats man gör. Idag görs åtgärder för att man måste, men om man gör på rätt sätt skulle det inte behöva kosta så mycket.

Det är Trafikverket som ansvarar för skötseln av vägkanterna och de har sedan mitten av 90-talet haft ett regeringsuppdrag att ta hänsyn till vägkanternas biologiska mångfald.

Men enligt Trafikverkets miljöspecialist Mats Lindqvist är det vagt uttryckta mål och svårt att veta vad de egentligen innebär. Dessutom finns det konflikter med andra mål i verksamheten.

– Trafikverket antog förra året särskilda mål i en handling som heter Riktlinje Landskap, så förhoppningsvis kan de ”gröna” delarna i processen nu bli tydligare. Jag hoppas mycket på att denna riktlinje ska förbättra arbetet med bland annat de artrika vägkantsmiljöerna, säger Mats Lindqvist.

Vad är det som gör att det inte finns någon tydligare plan för landets vägkanter än?
– Om man ser det generellt så har det varit trögt att få folk att se att vissa egenskaper i infrastrukturer håller höga naturvärden. Det är många hotade arter som trivs här, men det kanske inte alltid stämmer överens med tankar om att det ska se ut på ett visst sätt eller ha en viss teknisk funktion. Ett bra exempel är när vi hamnade i en diskussion om en ombyggnad av en banvall som var sandödlors habitat och där de tekniska kraven var mycket tydliga. Men miljöbalken och artskyddet gäller ju även där.

Mats Lindqvist berättar att det är tre olika sidor som brottas om de här frågorna. Ingenjörerna ser enbart de tekniska funktionerna med en miljö, landskapsarkitekter vill att det ska se snyggt ut, men bryr sig inte alltid så mycket om det är ekologiskt sterilt. Slutligen har vi det ekologiska tänket som gör att ingenjörer och landskapsarkitekter tycker det ser illa ut. Det är tre olika sätt att se på vägkanter och infrastrukturmarker som kan skapa konflikter, framför allt vid nybyggnation.

Det finns inte heller så mycket regelverk att luta sig mot. Det är lätt att lyfta fram enstaka projekt som gått bra, men det händer inte alltid så mycket längs de långa sträckorna om det inte råkar finnas med en intresserad expert i projektet. Därför blir resultaten väldigt ojämna. Mats Lindqvist berättar att Trafikverket generellt sett arbetar mycket med ”totalentreprenader” både i nyproduktion och i underhållsentreprenader och lämnar över mycket ansvar till dem. “Vi har ingen egen produktion och estetik och miljö är inte alltid entreprenörernas bästa gren”, som han uttrycker det.

Men kan ni inte ställa krav på dem då?
– Jo, men det kräver att man skriver bra handlingar och det är dels svårt och dels krävs juridik. Det är lätt att det blir misstag och om genvägar finns så tar folk dem. De flesta som jobbar med detta är inriktade på annat än grön förvaltning. Det finns bra idéer, men det är inte så enkelt eller självklart att få till det. Vi är bara i början på vår resa.

Vad krävs för att det ska bli bättre?
– Först och främst juridik att falla tillbaka på. Miljöbalken är inte så heltäckande när det gäller de här sakerna. Artskyddet är till exempel specifikt för vissa arter och andra arter klarar sig inte. För det andra behövs mer kunskap om situationen och där arbetar vi idag på att inventera mer. Det krävs också en organisation som kan sköta detta. Där är inte nivån tillräckligt bra idag. Vi har inte de resurserna för planering och skötsel. Sist behövs ekonomiska resurser för att genomföra det här. Hittills har en billig ganska effektiv metod varit att bara senarelagt slåttern, men när vi börjar med avancerad skötsel kommer det kosta mer.

De forskare vi pratat med om detta menar att man kan komma långt genom att utbilda de som utför skötseln – vad är din åsikt om det?
– Allt vårt arbete styrs via ekonomiskt uppstyrda modeller och kravställningar. Vi kan inte förlita oss på folks eventuella kunskap eller goda vilja. Vi vill att naturhänsyn ska vara lika formellt som andra områden, men det kräver bättre kontroll. I dagsläget får vi inte riktigt alltid det vi beställer och betalar för. Det krävs en kontrollapparat för att det inte ska förenklas eller glömmas bort under arbetet. Vi försöker informera dem och vissa är intresserade, men deras incitament är hela tiden ekonomiska och då måste vi jobba i den strukturen.

Mats Lindqvist berättar också att hela byggsektorn är en lång kedja av entreprenörer och underentreprenörer som hela tiden förändras. Det kommer nya anställda som man då måste utbilda och förklara saker för.

Över huvud taget motsätter sig Mats Lindqvist bilden av att det är ett enkelt problem att lösa. Den enkla lösningen att senarelägga slåtter fungerar exempelvis bra i början, men efter 20 år är det inte så artrikt i området längre. Det behövs göras mer skötselmässigt och det är inte så enkelt att komma fram till vad som är bäst. Kanske kan den forskning som Regina Lindborg och hennes kollegor bedriver hitta någon form av lösning på den problematik som återstår att lösa.

---

Natursidan.se har beviljats stöd av Forskningsrådet Formas genom Erik Hanssons, Johan Linds och Marie Mattssons projekt ”Forskning om natur för alla”. Det här är en artikel inom detta projekt. Läs alla våra artiklar i serien via den här länken.