Sjöfåglar kan enkelt hjälpas med häckningsplatser

Hur gynnar man bäst fåglar som häckar i eller omkring sjöar och dammar?

Bara de senaste 100 åren har Sverige förlorat nästan en fjärdedel av våtmarksarealen och i södra Sverige är det betydligt mer än så. Det är ett hårt slag mot vår miljö med tanke på att våtmarker är bland de mest artrika miljöerna i Sverige och dessutom står för viktiga ekosystemtjänster som vattenrening, koldioxidbindning, samt skydd mot torka och översvämning. Lantbrukares behov av bevattningsvatten kan i vissa fall också tillgodoses med smarta lösningar och man måste tänka bredare i ett förändrat klimat. I takt med att det sakta men säkert börjar satsas på att återskapa våtmarker uppstår också frågan om hur de bäst gynnar arterna som lever i våtmarker. Exempelvis fåglar som använder våtmarker både som häckningsplatser och för att leta föda. En mosaik av miljöer skapar oftast en mångfald av arter. Skötseln måste dock anpassas efter vilka arter man vill gynna.

När så få våtmarker återstår skapar det konsekvenser för arterna som är beroende av dem. Det blir hårdare konkurrens om de få våtmarker som finns kvar och i dessa kan det vara brist på häckningsplatser. Dessutom dras rovdjur till de få våtmarker som återstår och gör häckningen riskfylld. Hade det funnits många fler våtmarker hade också hoten och riskerna sannolikt spridits ut mer.

Hans Bjuringer har nästan 30 års erfarenhet av våtmarksarbete och han har sett både lyckade och mindre lyckade exempel på insatser. Just nu jobbar han på Öland med att skapa flera våtmarker som ska försöka förhindra att vårfloden rinner direkt ut i Östersjön via diken. Om vattnet istället stannar kvar längre på ön i naturliga och konstgjorda våtmarker kan det gynna växtlighet, djurliv och en större grundvattenbildning. Tillsammans med lokalbefolkningen och ett flertal aktörer genomförs nu flera arbeten för att den torra ön ska bli lite våtare.

Han berättar att det i början av 2000-talet började komma pengar i landsbygdsprogrammet till våtmarker.
– Då kunde vi börja ersätta lantbrukare för faktiska kostnader för att göra våtmarker och då började det hända mycket jämfört med tidigare. Men det kan ibland bli lite för stor städiver vid våtmarker. Om all vegetation tas bort blir fåglarna väldigt exponerade för rovfåglar och rovdjur, dessutom försvinner många av deras livsmiljöer. Vadarfåglar behöver lite högre gräs och tuvor för att kunna gömma och bo och ungar. Det är dock vanligast att det är problem med igenväxning. Slåtter och/eller nötkreatursbete är väldigt positivt för många arter.

Det behövs mer än bara vattenyta

Bara för att det skapas öppet vatten betyder inte det att det skapats en våtmark full av liv. Många av de bevattningsdammar som byggts för jordbruket de senaste årtiondena har exempelvis begränsad artrikedom och framför allt – ont om häckningsplatser.

Men dammarna hade med några enkla förändringar kunnat bli betydligt rikare. Hans Bjuringer berättar att i Halland har det ställts krav på att bevattningsdammarna ska ha vissa grunda delar för att gynna vadare och många av de vattenlevande djur som vill ha lite varmare vatten. De får inte heller tömmas helt på vatten och de ska förses med häckningsplattformar. Dessa kan gärna vara flytande och fästas i botten med en kedja eller stång så att de kan anpassas till en förändrad vattennivå. Nästan torrlagda bevattningsdammar kan dock vara väldigt populära bland rastande vadarfåglar vilket han själv sett.

Häckningsplattformar fungerar

Sådana häckningsplattformar har visat sig vara effektiva för att locka häckande fåglar och det måste absolut inte vara “naturliga” platser. Hans Bjuringer berättar om hur de vid ett tillfälle fick möjlighet att ställa 25 stycken, 40 cm grova och 80 cm långa, gamla cementrör, med hålet uppåt i en våtmark. Rören fylldes med jord och det blev snabbt en fågelsuccé.
– Redan andra året häckade skrattmås på alla utom ett rör. Där häckade istället gräsand. Om det inte leder till häckning så är det åtminstone en trygghet att vila på dessa miniöar där fåglarna till exempel inte blir överraskade av rävar.

Just skrattmåsar har en nyckelfunktion i många sjöar och våtmarker. Där de har en koloni vågar också många andra arter häcka. De utgör en skyddande vaktpatrull mot rovdjur som bland annat smådopping, skäggdopping, vadare och änder kan ha nytta av. Tyvärr är dock skrattmåsarna lite lynniga.

– De kan försvinna helt från en plats om ungarna blir uppätna av till exempel gråhäger eller en räv som simmat ut till dem. De kan variera från 500 par ena året till knappt några alls året efter. För att de ska lyckas kan man behöva hålla efter diverse predatorer som kråkor och rävar. Då kan det uppstå en explosion av skrattmåsar, säger Hans Bjuringer och fortsätter:

– En aktiv och adaptiv predatorförvaltning är helt nödvändig om man vill ha våtmarker med ett rikt fågelliv. Predatortrycket är idag förödande på många håll och det verkar öka. Även skyddsjakt kan vara helt nödvändig för att behålla känsliga arter och här finns stora utmaningar. Grävlingar är kända som stora ”våtmarksdammsugare” på alla markhäckande fåglar. Tranan verkar också vara en svår predator för många arter och den ökar. Jägarkåren har gjort enormt fina naturvårdsinsatser här på Öland vilket gynnat alla markhäckande fåglar.

Niclas Lignell, fågelskyddsamordnare på Birdlife Sverige, berättar att häckningsplattformar kan locka bland annat svarthakedopping, fiskmåsar, fisktärna, gråtrut och simänder. Han påpekar också att det ofta finns både vilja och intresse från markägare.

– Det finns inga nackdelar som jag kan komma på med häckningsplattformar i bevattningsdammar. Vi uppmuntrar att det görs antingen fast förankrade öar eller flytande som klarar av att följa med i varierande vattennivåer. Dammen får inte heller tömmas helt medan häckning pågår. Det är dock viktigt att påpeka att det är bättre att något görs överhuvudtaget.

Död ved är inte bara viktig i skogen – även våtmarker gynnas

Det finns också andra enkla insatser som kan göras i våtmarker och dammar. Något som kanske är ännu bättre än häckningsplattformar, enligt Hans Bjuringer, är att lägga död ved i vattnet.

– Att lägga ut rishögar och träd minskar inte vattentillgången i dammen och jag skulle hellre välja det än öar om jag var tvungen att välja. Jag är säker på att det tillför väldigt mycket liv. Det ger skydd för vilande och ansatta fåglar och verkar vara en bra plats för dem att bygga bo i. Rishögar kan läggas ut både på land och i vatten och det borde vara lika naturligt att ha en i trädgården som i en våtmark. De skapar mat, skydd och häckningsplatser. Erfarenheten med rishögar i vattnet började med att en stor mossvän föreslog åtgärden. Många blev förvånade över det rika fågelliv som blev effekten av rishögarna.

Rishögar i vatten kanske kan verka konstruerat, men det är sådana insatser bävrar står för och därmed något som många andra arter är vana vid att hitta. Inte bara fåglar. Förmultnande död ved lockar småkryp som i sin tur lockar groddjur och större insekter och plötsligt finns det en mångfald av arter i vattnet.

Även Niclas Lignell tror att död ved och ris kan vara bra insatser:
– Men det får inte vara grenar för högt över vattenytan. Då lockas predatorer att sitta där och spana efter byten. Död ved och grenar som ligger i vattnet tror jag bör fungera, men man kan behöva fundera på översvämningsrisken vid snabb vattennivåhöjning på grund av höga flöden. Det bästa är om anordningen kan följa med vattennivån.

Specifika insatser för specifika arter

Vissa insatser i dammar och sjöar förbättrar den biologiska mångfalden i allmänhet. Men det finns också insatser som gjorts för att gynna specifika arter. Niclas Lignell har jobbat med häckningsplattformar åt svarttärnor i Västmanland. De häckar gärna på så kallad flytvass – det vill säga avbruten fjolårsvass.

– Vi gjorde öar av frigolit, ungefär 40×40 cm stora med träramar runt som hölls ihop med vajrar så att de låg åtta öar som ett pärlband i vattnet. De yttersta öarna fästs i botten. Vi satte även grovt nät på öarna som vi trädde fast vass i så att de skulle påminna om deras naturliga häckningsplatser. Frigoliten gör att öarna lättare följde med vattenståndet, berättar Niclas Lignell. 

“Fel” häckande fåglar

Men det är inte alltid så enkelt att bestämma i förväg vilka arter som ska häcka på konstgjorda plattformar. I det här fallet upptäckte gråtrutar dem och eftersom de kommer tidigare på året än svarttärnorna och dessutom tar svarttärnornas ungar och ägg så tog de över häckningsplatserna medan svarttärnorna fick leta andra platser.

I Asköviken utanför Västerås gjorde de en lyckad insats genom att slå vass och säv och bygga kanaler så att det bildades naturliga öar i våtmarken. Det har blivit väldigt framgångsrikt för svarttärnor.

– En bra grundregel är att efterlikna den miljö som fåglarna skulle valt naturligt. Det är dessa platser som fåglarna kommer lockas till, säger Niclas Lignell.

Allmänna råd för att förbättra biologisk mångfald i dammar och sjöar:

• Häckningsplattformar har inga direkta nackdelar – det är med andra ord bättre att sätta ut dem än att inte göra något alls.
• I dammar och sjöar som saknar lämpliga platser är konstgjorda plattformar ännu viktigare.
• Fundera över om plattformarna klarar av snabba förändringar i vattenståndet utan att svämmas över.
• Ris och döda träd kan skapa skyddade häckningsplatser och bidrar samtidigt till mer liv i vattnet.
• Höga sittplatser i närheten kan leda till att kråk- och rovfåglar tar ägg och ungar.