Självpollinerande växter drabbas snabbt när pollinatörer försvinner

Självpollinering är ett sätt för blommor att reproducera när det inte finns så många pollinatörer i närheten. Men en ny studie visar att självpollinerande växter förlorar sin genetiska variation snabbt utan närvarande humlor. Med bristfällig variation blir växterna extra känsliga för förändringar i exempelvis klimat.

Växters befruktning sker när pollen från en blommas ståndare når pistiller. Detta kan ske på olika sätt. Korspollinering innebär att pollen från en växtindivid överförs till en annan blomma av samma art. Men det finns också många växtarter som använder sig av självpollinering. Då överförs pollen från ståndare till pistill på samma blomma. En del växter har utvecklats för att minska risken för detta, exempelvis så att ståndarna och pistillerna mognar vid olika tillfällen.

I vissa sammanhang kan självpollinering vara viktigt. Exempelvis när det är ont om pollinatörer i närheten, men eftersom fröna som bildas när växter självpollinerat sig är i stort sett genetiskt identiska med moderplantorna så blir den genetiska variationen mindre. Det är detta som forskare vid Washington State University nu undersökt. De kom fram till att på gyckelblomman Mimulus ringens förloras 13-24 procent av den genetiska variationen över bara nio generationer jämfört med växter av samma art som även pollineras av humlor.

Det innebär att gyckelblommorna får allt sämre förmåga att anpassa sig efter förändringar.

– När pollinatörer försvinner är det inte bara ett problem för dem, växtpopulationer kommer förlora genetisk variation på bara några tiotals generationer – inte tusentals, tiotals, betonar evolutionsbiologen Jeremiah Busch vid Washington State University.

I testerna som forskarna utförde märkte de att gyckelblommorna som växte i miljöer utan humlor först producerade betydligt färre frön. Sedan anpassade de sig genom att börja självpollinera sig och producerade då betydligt mer frön. De började också förändras i formen genom att ståndarna och pistillerna växte allt närmare varandra för att underlätta självpollineringen.

På detta sätt kunde växterna fortsätta att reproducera sig, men de förlorade snabbt genetisk variation i jämförelse med kontrollgruppen av växter som fick besök av humlor.

Tidigare studier har visat att självpollinerande växtarter ofta producerar mindre nektar och pollen. Om dessa växter blir allt mer dominerande eftersom pollinatörerna minskat så kommer det finnas allt färre mat åt de pollinatörer som finns kvar.

Källor: Washington State University, Göteborgs Botaniska Trädgård och Evolution