Sebastian Kirppu för skogens talan

Sebastian Kirppu är kanske en av landets mest kända kämpar för att bevara de kvarvarande spillrorna av gammal skog här i Sverige. Få besitter samma kunskap om skogarna i kombination med en förmåga att lära ut och inspirera andra. 

Många människor som syns så mycket i media och andra offentliga sammanhang som Sebastian Kirppu har tagit sig dit genom att armbåga sig fram och sälja in sig själva som om de vore det nya svarta. Men så är inte fallet med skogskämpen Sebastian Kirppu. Han har helt enkelt så pass intressanta saker att säga och gör det på ett så engagerat sätt att det vore dumt att inte sätta honom i offentliga sammanhang. Inte minst eftersom han också använder offentligheten för att lyfta naturen och skogen, snarare än sig själv.

Men vi börjar från början. När Sebastian Kirppu var liten var han ofta hos sin farmor och farfar, som hade en mindre bondgård med lite åker och skog vid vägs ände. De var i stort sett självförsörjande med odlingar, ved, bärplockning och svampar.

– Jag gick inte på dagis. Istället var jag i naturen hos farmor och farfar, berättar han.

Även med sin mamma och den närmsta familjen var naturen en viktig del. De åkte till hennes barndomshem i norra Finland och tältade nästan alltid. Skogen och naturen var helt enkelt ständigt närvarande i Sebastians liv. När han insåg att han inte var tillräckligt tävlingsinriktad för att bli fotbolls- eller hockeyproffs valde han att plugga miljö-, natur- och viltvård på Klarälvdalens folkhögskola i början av 1990-talet.

Yrkesliv och skogens talesperson
Han blev klar med utbildningen precis i rätt skede. Greenpeace uppmärksammade världen på det svenska skogsbrukets brister och skogsbolagen började jobba med ekologiska landskapsplaner. Naturvården hade gjort intåg i skogsbruket och skogspolitiken. Sebastian fick jobba med att inventera nyckelbiotoper och skyddsvärda skogsområden åt skogsbolag och myndigheter, samtidigt som han på sin fritid besökte naturreservat för att lära sig mer om naturskogens artrikedom. Med tiden insåg han vilka enorma orättvisor som pågick i skogslandskapet trots miljöcertifieringar och miljöparagrafer i skogsvårdslagen. Det ena kalhygget efter det andra ersatte fantastiska gamla skogar som stått och samlat på sig koldioxid och arter i en sällsynt biologisk mångfald under flera hundra år. 

– Jag måste föra skogens talan, tänkte Sebastian.

Det har han också verkligen gjort sedan dess. Sedan 1990-talets slut har han engagerat sig för naturskogen. År 2002 räddade han den kanske viktigaste skogen hittills, Havsvalladalen i norra Värmland, tillika länets största sammanhängande gamla naturskog som då var avverkningshotad. Idag ska det bli naturreservat och skyddad för all framtid. 2011 utsågs han till Årets miljöhjälte av Världsnaturfonden WWF för sina insatser, 2014 röstades han fram till Lyssnarnas sommarvärd i Sommar i P1 och tog med inspelningsteamet ut i naturskogen istället för att själv gå in i studion. Han har också medverkat i bland annat Naturmorgon och Mitt i naturen flera gånger.

FSC:s stöd för kalhyggen
Hur många skyddsvärda skogar som han räddat från avverkning vet han inte, men det rör sig om tusentals hektar. Han har med andra ord räddat livet på tusentals rödlistade och hotade arter. Inte sällan från skogsbolag som är miljöcertifierade enligt FSC. En märkning som ägs av skogsbolagen själva och som Sebastian inte ger mycket för.

– I Tyskland kräver FSC-märkningen att skogsägarna lämnar tio procent av skogen för naturvården och de tillåter inte kalhyggesbruk, men det gör FSC i Sverige. Övertrampen av FSC-bolagen är många, men bara vid ett enda tillfälle har ett bolag blivit av med sin licens – Bergvik skog. De fick tillbaka den efter tio veckor, berättar Sebastian Kirppu uppgivet.

Miljöcertifieringssystemen ger inte Sebastian mycket för. Han menar att det är greenwashing och att han har många bevis på det genom sitt mångåriga ideella arbete att granska skogsbolagens avverkningsplaner.

LÄS ÄVEN: • ”Skogslandskap farväl” –  läsvärd bok om 65 år av skogsskövling

I FSC:s bestämmelser står det att “Markägare är skyldiga att skydda minst 5 procent av den produktiva marken för naturvård. I de 5 procenten ingår alla nyckelbiotoper samt annan skyddsvärdskog. Alla nyckelbiotoper måste skyddas även om de överstiger 5 procent av arealen”. Enligt Sebastian kan detta upplägg innebära att en markägare först skyddar en liten dunge som är ungefär 5 procent av skogen. Efter ett tag kan även 95% av denna skogsplätt avverkas. Vips har fem procent blivit 2,5 promille. Av en skog som är 100 hektar (1000 x 1000 meter) blir det efter den här skyddsmetoden 0,25 hektar (50 x50 meter) kvar som skyddas. Men det är inte säkert att den är skyddsvärd. Övergrepp och “misstag”, som skogsbruket kallar det, sker ständigt.

– Det borde inte vara möjligt. Man kan inte missa vad som är en skyddsvärd skog om man har lite skogsbiologisk kunskap och kan några arter, förklarar Sebastian Kirppu.

Det handlar inte heller om att kunna tusentals arter. Några tiotal signal- och rödlistade arter räcker för att förstå om en skog är gammal och skyddsvärd.

Hur bör vi då sköta det svenska skogsbruket på ett acceptabelt sätt utifrån våra internationella åtaganden och med hänsyn till den biologiska mångfalden?
– Vi måste skydda mycket mer skog. Regeringen anslag räcker inte. Det behöver vara tio gånger så mycket och man borde även införa en slags avgift på avverkad skog där den avgiften går till att betala skogsägare som har mycket skyddsvärd skog på sina marker. All skog över 80 år borde också omedelbart skyddas från avverkning för att inventeras så att vi skyddar rätt skogar i första hand. De skogar som inte är skyddsvärda återgår till produktion efter inventeringen, förklarar Sebastian.

Han menar också att staten måste föregå med gott exempel med sitt bolag Sveaskog. Så sker inte idag. Sveaskog avverkar skyddsvärda naturskogar trots att de säger sig ha högre ambitioner än alla andra skogsägare i landet och samtidigt har staten sagt att inga skyddsvärda skogar ska huggas.

– Sveaskog byter också ut skyddade skogar, frivilliga avsättningar som är gamla naturskogar, till ungskogar på gamla kalhyggen för att komma åt avverkningsmogen skog att hugga. På detta sätt byter de alltså naturskog mot skitskog och försämrar möjligheten för att leva upp till de demokratiskt beslutade miljömålen samt förutsättningarna för biologisk mångfald att existera. Hur ska vår skogspolitik kunna ställa krav på privata skogsägare om inte ens staten själv kan göra rätt för sig, frågar sig Sebastian.

Skogsdialog
Det är inte bara det att Sebastian talar åt skogen. Den talar minst lika mycket med honom.

Vi hade bestämt en utflykt till Södra törnskogens naturreservat i norra Stockholm. Med var även Helena Björnström, svampkonsulent, folkbildare, naturguide och både kollega och sambo till Sebastian Kirppu. Jag har hört från flera håll att deras gemensamma kurser är väldigt givande och efter några timmar i skogen med dem kan jag bara instämma.

När vi var på väg in i naturreservatet såg Sebastian på långt håll en utstickande skogsholme i en åker och sa att ”där ser lovande ut”. För ett otränat öga var det inte mycket som skiljde området från andra delar i närheten. Men Sebastian visade sig ha rätt.

Dialogen mellan honom och skogen blev än mer intensiv när vi kom in under trädkronorna. Han sökte sig automatiskt till platser som kunde rymma spännande arter. Gamla furor, fallna träd och förmultnade stubbar. Kort och gott mycket av det som är så sällsynt i Sveriges vanliga skogslandskap som utgörs av industriskogar och virkesåkrar.

Det är så Sebastian Kirppu kallar trädplantagen som växer upp efter kalhyggena. Allt är i ungefär samma ålder, står i prydliga rader, få arter trivs och precis när det börjar skapas förutsättningar för mångfald så är det dags för avverkning igen.

Artrally och tickbingo
Sebastians och Helenas erfarna ögon hittade direkt lämpliga växtplatser för svampar, lavar och mossor. En lång granstock har halvt förmultnat och gav oss tickbingo i form av vedticka, gränsticka och ullticka. På en mossbevuxen barrträdslåga stod den lilla långfliksmossan ut från mängden med sina maskliknande grenar. Som prydnad på kraftig bark hittade de grynig blåslav och ett plötsligt tjoande en bit bort visade sig betyda att de gjort det tunga fyndet rynkskinn.

Men det är inte bara kryptogamer (svampar, mossor och lavar) som duon upptäckte. En kraftig tall visade spår efter en tretåig hackspett som ringhackat stammen och en fallen tall hade de karaktäristiska måsvingarna efter mindre märgborrens gnagande.

De två senaste styckena är exempel på hur naturen talar. Precis som med alla språk krävs det kunskap för att förstå, men jämfört med människospråk är det inte så svårt att lära sig förstå en skog.

– Arterna är skogens bokstäver som bildar ord som gör att man kan läsa skogen. Man kan jämföra naturskogen med en bok med hela ord och virkesåkern med en bok utan ord och kompletta bokstavskombinationer, förklarar Sebastian.

En eftermiddag med Sebastian Kirppu och Helena Björnström räcker för att du ska förstå grunderna.

Rekordföreläsning avslutar dagen
Efter turen i skogen var det dags för Sebastian Kirppu att svida om till föreläsningskläder och bege sig till Täby Naturskyddsförening. Trots väldigt blygsam marknadsföring (i stort sett enbart ett inlägg av Sebastian på Facebook) var det besöksrekord för föreningen. Många ville höra om läget i skogen.

Föredraget var effektivt. Utan att avslöja alltför mycket visade Sebastian bland annat med officiella siffror och fakta, häpnadsväckande exempel på grova övertramp från skogsbolagen och satellitbilder hur allt mer gammal skog avverkats i Sverige de senaste 50-60 åren. Samtidigt sysselsätter skogsbranschen allt färre personer. Det gick inte att vara oberörd.

Det var också tydligt att publiken blev engagerade och upprörda. De flesta över hur det kan vara så illa i våra skogar. Men en farbror hade begärt ordet efter Sebastian. Under fem minuter levererade han skogsbolagens propaganda utan att få något större gehör.

Det intressanta med att höra skogsindustrins version var att alla som lyssnat lite noggrannare under Sebastians föredrag lärt sig den nödvändiga faktan och argumenten för att bemöta industrin. Farbrorn höjde rösten rejält när inte hans budskap gick fram, men han fick svar på tal av Sebastian. Efter föreläsningen var Sebastian noga med att se och prata med farbrorn i lugn och ro och erbjöd sig att skicka sin bok “Skogslandskap farväl” till honom.

På väg hem berättade Sebastian Kirppu hur relativt enkelt det är att slå hål på skogsbruksföreträdarnas argument i de här diskussionerna eftersom han har fakta på sin sida. Fakta och kunskap. Kunskap som han nu sprider till andra så mycket han kan.