Sagoväsen lär barn uppleva naturen med alla sinnen

Att låta barn uppleva naturen tillsammans med sagoväsen kan vara en bra metod för att få dem extra engagerade och göra både naturen och upplevelsen minnesvärd. Ylva Eriksson har jobbat med väsenvandringar sedan 2013.

– Jag har tänkt mycket på att vi förr hade många berättelser om naturen. Vi gav liv åt den med väsen och vävde berättelser av det vi såg. Nu är det mer AI och teknologi som vi ger liv åt. Förr blev rotvältor troll, nu blir teknik Transformers. Det speglar samhället och vad vi anknyter till. Jag tycker att det är viktigt att återanknyta till naturen och det tror jag vår vandring kan bidra med, förklarar Ylva Eriksson.

Ända sedan Ylva själv var barn har naturen varit viktig för henne. Hon utbildade sig inom fysisk teater i Köpenhamn och jobbade ett tag på Kalmar slott där hon var gycklare och hade hand om barngrupper. 2012 började hon fundera på att kombinera sina intressen för teater, att ge barn upplevelser och för naturen.

Året efter hade den första väsenvandringen premiär i naturreservatet Trollskogen på norra Öland. Ylva och hennes kollega Maria Annas skapade en berättelse om skogen, klädde ut sig till olika karaktärer eller naturväsen och guidade barn och deras familjer bland de knotiga tallarna. Några vandringar genomfördes på prov och responsen blev bra.

På vilket sätt är deltagarna själva med i berättelsen under era vandringar?
– Barnen kan både interagera med karaktärerna och naturen och vi uppmanar dem att använda flera sinnen. Mycket får vi gratis av naturen, den blir som en medspelare med sina lukter och ljud som vi väver in i berättelsen. Det blir som ett möte med naturen.

Kan du ge något exempel på hur ni väver in flera sinnen?
– Vi börjar en av våra vandringar med att faunen Jord berättar att människan inte längre har förmågan att se och höra i naturen. Det är en liten provokation och barnen säger ofta “jo jag kan visst” och vill sedan visa att de ser, hör, känner och luktar. Karaktärerna ber deltagarna om hjälp att uppfatta saker och barnen ger en väldig respons. De hittar alltid något.

Platserna väljs ut med omsorg för att passa berättelserna, men mycket under guidningarna är improviserat. De har en ram och en berättelse som de håller sig till, men det finns inget riktigt manus.
– Det märkte vi tydligt när Ulrika Einebrant började jobba hos oss och behövde lära sig upplägget. Vi hade allt i huvudet och det fanns inga detaljer nedskrivna. Det är så mycket som handlar om att möta och interagera med naturen och deltagarna.

Sedan 2013 har Ylva och hennes kollegor arrangerat många vandringar på olika platser runt om i landet. Förutom i Trollskogen har de gjort väsenvandringar i Skrylleskogen utanför Lund, vintervandringar i stadsnära natur och vattenväsenvandringar vid Ljungbyån.

– Vi funderade på vad vi skulle ha för upplägg på vår vattenvandring. Vi kom fram till att vi ville skapa förståelse för vattnets värde och att vi måste ta hand om det för att det inte ska förloras. Grundidén är att något är fel med vattnet och att deltagarna får hjälpa till att lösa mysteriet längs med vandringen.

Både omedelbar och långvarig respons
Responsen de fått på vandringarna har varit överväldigande positiv. Det är många som hör av sig i efterhand och exempelvis berättar att barnen fortfarande pratar om vandringen ett år senare och leker skogsrå eller troll när de är i skogen.

– En del av responsen är omedelbar och konkret på plats. Vi ser hur barnens ögon lyser och deras fascination går nästan att ta på. Vi triggar igång barnen med våra karaktärer och berättelser, men får så mycket tillbaka i barnens kreativitet. De blir ett med sagan.

Ylva berättar att deltagare ofta berättar att de inte visste vad de skulle förvänta sig.
– Det är lite ovant för folk. De flesta har inte varit ute på det här sättet innan. Vi gör ju något som är ovisst. Det är också en del av upplevelsen att ge sig ut i skogen och exempelvis se solnedgången mellan träden. Vi behöver inte anstränga oss så mycket för att ge folk upplevelser. Det gör naturen.

För det mesta är det barn i åldern 4-10 år som deltar i vandringarna och de är också de som blir mest engagerade, men ibland är även äldre barn med.
– De är mer skeptiska och har svårt att släppa att våra väsen inte är på riktigt. Det är en utmanande grupp att guida och man kan riktigt se hur de försöker kämpa emot trots sin fascination. Det är också kul att se vuxna som dras med i upplevelsen. De får sin upplevelse genom barnen och det skapar ofta en fin gruppkänsla med mycket skratt.

Vad skulle du säga är fördelarna med en dramatiserad vandring jämfört med en vanlig guidning?
– Jag vill inte ställa dem mot varandra. De fyller olika syften, men fördelen handlar om att skapa känslor för naturen. Vi går förbi det intellektuella och skapar anknytning till naturen istället för faktainlärning. Om man väver in känslor och berättelser blir det allmänmänskligt. De flesta påverkas av berättelser och det gör dramatiseringen lättillgänglig. Det blir som en genväg till hjärtat och känslor, förbi förnuftet.

Den här artikeln har tidigare publicerats i Naturvägledaren 1:2019 och på Centrum för naturväglednings hemsida.