Så kunde stararna sprida sig över världen

Starar har etablerat sig i många världsdelar på grund av människan. 1890 släpptes det ut 80 starar i Central Park i USA. 80 år senare fanns det 200 miljoner starar i Nordamerika. Svaret på starens framgångar verkar kunna hittas i artens arvsmassa.

I Nordamerika ses den europeiska staren som invasiv och den har snabbt spritt sig över världsdelen.

Ett forskarteam, ledda av Natalie Hofmeister, vid Ecology and Evolutionary Biology på Cornell Lab of Ornithology, har undersökt stararnas arvsmassa i Nordamerika för att se om där fanns ledtrådar till fåglarnas snabba anpassning. De upptäckte “genetiska signaturer” som avslöjade hur de anpassade sig till lokala variationer i temperatur och nederbörd.

På enbart 130 år har stararna i Nordamerika utvecklats till att leva med större torka och lägre temperaturer än vad deras förfäder i Europa behövde klara av. Genetiska variationer hos stararna som påverkar överlevnadsgraden i en ny miljö blev snabbt vanligare, vilket ledde till att starar i olika delar av USA snabbt blev specialiserade på att klara sig i sin miljö.

– Vi trodde länge att sådana stora förändringar inte var möjliga och att det tog miljontals år för genetiska mutationer att ändra i arvsmassan, säger Natalie Hofmeister.

Men stararnas framfart har minst sagt bromsats upp. Antalet har halverats i antal på 50 år i Nordamerika och minskar även i Europa. I Sverige har varannan stare försvunnit på 50 år och arten är rödlistad som “sårbar”. De största hotet mot arten är ensidig odling, samt igenplantering eller igenväxning av betesmarker som utgör viktiga miljöer för att stararna ska hitta föda.

Källor: Forbes, Cornell University och Molecular Ecology