Så gynnar åretruntbete biologisk mångfald

• Artikeln har tidigare publicerats i Svensk botanisk tidskrift

I slutet av juni ordnade Martin Stoltze på företaget Drakängen en studieresa till Danmark för att titta på områden med åretruntbete och vinterbete. Där används den typen av betesregim på några områden för att få tillbaka blomrika gräsmarker. Vi var elva personer som följde med till andra sidan sundet.

I Danmark har dagfjärilarnas dramatiska minskning fått allmänheten engagerade i biologisk mångfald. Om sommaren möter danskarna idag inte bara färre arter utan de möter också i stort sett samma fjärilsarter hela tiden. Det har skapat ett behov av att restaurera hårt brukad jordbruksmark till blomrika gräsmarker.

Vårt huvudmål var Molslaboratoriet där vi blev guidade runt av biologen Morten D. D. Hansen. Han är förmedlings- och kommunikationschef på Århus naturvetenskapliga museum där han har arbetat sedan 2001. Han håller mer än hundra guidade turer om året och känner området väl.

– På 1970-talet började vi på Århus naturvetenskapliga museum arbeta målinriktat med naturvård för att bevara mångfalden som vi hade på Molslaboratoriet, berättar Morten. Vi konstaterade att det var svårt, för naturen ville något annat än oss. Vi lever i en värld med femtio procent mer koldioxid i atmosfären, vi har ett varmare klimat – växtperioden är förlängd med en månad här. Det regnar mer samtidigt som det tillförs mer kväve till marken från atmosfären. Vi arbetade hårt för att hålla naturen öppen. Vi röjde bort träd och buskar, slog gräsmarker med lie och mycket annat. Hur mycket vi än arbetade och hur mycket pengar vi än spenderade så nådde vi inte det resultat vi önskade. Det höll vi på med fram till 2016 – sedan dess har vi inte kämpat längre.

Betesdjuren tog över skötseln

Det de gjorde 2016 var att släppa ut hästar och nötboskap som fick beta på markerna året runt utan att stödutfodras.

– Efter detta aktiva val – vi hade också kunnat välja andra djurarter som europeisk visent, kronhjort eller vildsvin – har vi lutat oss tillbaka och bara tittat på vad som sker, berättar Morten. Och vi människor gör absolut ingenting när det kommer till aktiv naturvård länge. Det vi har beslutat här på Molslaboratoriet är att det som sker, det sker. Nu följer vi upp vad vårt val av långsiktig skötselmetod fört med sig. Det har gett oss en massa insikter. Vi har blivit mycket klokare när det gäller många saker. Det har också överraskat oss, för nästan alla av de sällsynta kärlväxter som finns här i området ökar.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtube.com

De första åren var det 26 djur som gick på området som är på 120 hektar. Året efter var det efter föryngring 40 djur, året efter det var det 60 djur. Trots den hårda torkan under tre månader i 2018 så överlevde alla djuren och året efter var det 79 djur, men då kollapsade det och flera individer fick tas ut ur området. Idag är det 41 djur som går på markerna (0,34 djurenheter per hektar).

Stoppar igenväxning, sprider fröer

På sätt och vis liknar Molslaboratoriets experiment med åretruntbete de naturvårdsförsök som utfördes i Sverige i början på 1900-talet. Professor Rutger Sernander var med och skapade Vårdsätra naturpark i södra Uppsala där det låg en gammal beteshage som lämnades för fri utveckling – både människor och tamboskap förbjöds i området – för att forskare skulle kunna studera förändringen. Föga förvånande så slyade gräsmarken i Vårdsätra igen fullständigt.

Den stora skillnaden på Molslaboratoriet är hästarna och nötboskapen. De betande djuren håller tillbaka igenväxningen och bidrar med fröspridning. De bygger också vidare på en lång tradition av åretruntbete och bete utanför växtsäsongen som har funnits både i Danmark och i södra Sverige sedan järnåldern och långt innan dess under istiden då det fanns gott om vilda stora gräsätande däggdjur på kontinenten. Och på Molslaboratoriet ser man de betande djuren som en del av själva naturen, men hur går det för kärlväxter som finns i området? För att visa det tar Morten med oss på en promenad ut i markerna.

– Nu ska vi gå och titta på en av de mest sällsynta arter som finns här, en art som visade att det vi gjorde på Molslaboratoriet innan 2016 inte fungerade.

2016: Inga blommor, bara gräs

Vi går förbi några äldre vitmålade boningshus med vasstak och in i en hage med ett tretrådigt elstängsel. En grusväg ringlar sig genom det mjukt böljande landskapet, format av randmoräner från istiden. Djuren har hållit växligheten kort efter försommarens torka, men intrycket domineras fullständigt av busken och ärtväxten harris.

– Harris eller ”gyvel” som den heter på danska blev planterad här år 1930 av författarinnan Karen Blixens syster. Hon bodde på gården vid den här tiden och konstaterar i sina memoarer att harrisen tog makten från henne. Den trivs helt enkelt väldigt bra på sandiga jordar, skrattar Morten och pekar på buskarna. Vi började med att bekämpa arten på 1970-talet med får och getter vilket fungerade när det gällde att få bort harris men problemet var att de åt allt annat också. Det blev inga blommor kvar. Fårbetet gjorde att flera fjärilsarter försvann från området. Därför började vi att skära av eller gräva upp buskarna. Det kostade flera hundra-tusen kronor varje år, men det gjorde bara att harrisen sköt upp mängder av rotskott. Det blev som en föryngring, precis som man gör på ljunghedar. Det var så situationen såg ut när vi närmade oss 2016. Det fanns inga färgglada blommor i markerna, bara gräs.

– Det som hände efter att vi släppte på hästar och nötboskap på åretruntbete i området, utan att utfodra dem med annat än de växter som djuren kunde hitta själva, var att det vällde upp enorma mängder harris. Vi fick höra att det skulle bli en ekologisk katastrof för gräsmarkerna och det gjorde oss osäkra på om djurens bete kunde begränsa växtens utbredning. Länge verkade det inte som att de gjorde det. Harrisen har bara blivit högre efter det, men den har också blivit smal vid basen.

Halvparasit gör entré

På marken runt varje stam av harris växer det nu flera olika gräsmarksarter. Markytan täcks av blommande gulmåra, rosetter av rotfibbla bland enstaka stora rosetter av backsippa och skira plantor av backnejlika, men också en av Molslaboratoriets stoltheter – korskovall, eller ”kantet kohvede” som den heter på danska. Arten är rödlistad som Starkt hotad (EN) i Danmark och på den åretruntbetade marken har arten ökat från 21 individer 2019 till 922 individer 2022 (och från 267 till 28 336 individer i hela Øvre Strandkær under samma tid). Vi hittar inga småplantor av harris men däremot gott om myrstigar.

– Korskovallen sprids med myror och förr skar vi ju ner harris och det var vanvettigt. I själva verket är korskovallen en halvparasit på bland annat harris. Visserligen var det välkänt att den parasiterade på ärtväxter, men ingen av oss här på Mols tänkte på att den kunde utnyttja harrisens rötter också.

Försiktigt vandrar vi hukande in i pinnskogen av harrisbuskar. Tre meter höga slanor som är bara några centimeter tjocka vinglar sig upp i luften. Äldre delar av harris är giftig och djuren klarar bara av att äta som mest en till två kilo om dagen av barken. Men varken blommor eller småplantor är giftiga, de kan djuren äta trettio kilo av utan att må dåligt. Då smakar de som gröna ärtor. Den enda platsen där småplantorna inte blir uppätna är på de allra mest torra och sandiga markerna där djuren betar väldigt sällan eftersom det knappt växer något ätligt där.

– När harrisen är äldre och vi människor inte föryngrat den blir den enormt skröplig, säger Morten och knäcker en lång gren. Och det kommer inga nya plantor nere på marken, för boskapen är där och betar. Så nu väntar vi ut den helt enkelt. Och här nere på marken ser vi en enorm ökning av myrspridda arter som korskovall, jungfrulin och olika violer.

Kontrollyta visar skillnaden

När vi kommit ut ur djungeln av harris öppnar sig landskapet med småekar, gläntor och mindre buskage. På andra sidan en väg finns en stor kontrollyta.

– Här ser vi hur landskapet ser ut efter trettio år om det inte finns betande djur, säger Morten och pekar mot andra sidan stängslet. Där domineras markskiktet av kruståtel, knylhavre, harris och rosor. Här innanför stängslet där det är betat har vi ängshavre, luddhavre, granspira och puktörne bland gott om jungfrulin, men blomningen har varit dålig i år på grund av torkan. Med tiden förväntar vi oss att en större del av det betade området kommer att bestå av en ljus, lucker skog och att mindre delar förblir öppen gräsmark.

Vi promenerar förbi ett bestånd med nålginst, en ljuskrävande och konkurrenssvag art som är rödlistad som Starkt hotad (EN) i Sverige. Den är beväpnad med taggar som skyddar den från betande djur men är inte hårig.

– Här kan man fråga sig om det inte är på grund av torkan 2018 som nålginsten trivs så bra här, frågar sig Morten retoriskt. För att svara på det så har vi etablerat 22 kontrollytor där vi på varje plats har fyra olika behandlingar. På den första delen är det öppet för bete under sommaren, på den andra delen är de betande djuren helt utestängda, på den tredje ytan är det slåtter och på den fjärde ytan är det enbart vinterbete. Vi började följa upp utvecklingen i de här ytorna under projektets start 2016 och för varje år som går börjar skillnaderna mellan de olika behandlingarna bli allt tydligare. När vi tittar på var den biologiska mångfalden är som högst, mätt som gammadiversit (den totala artdiversiteten i hela området), så kan vi se att rent botaniskt ligger vinterbete på topp, sedan sommarbete, följt på slåtter och slutligen ytan utan behandling. Och nålginsten, den finns i området som har bete året runt.

DNA-kartläggning av matvanor

Det försvann sex fjärilsarter från Molslaboratoriets mark under torkan 2018. Däremot så missgynnades inte vildbin i samma utsträckning. Nu görs vetenskapliga undersökningar för att få bättre förståelse av vad, när och hur djuren betar av växtligheten över året.

– Vi har gjort en dna-studie av spillning från häst och nötkreatur för att få reda på vilka växter de äter i markerna. De äter ek hela året men framför allt under vintern. Björk äter de i april när saven stiger. Nöt-boskapen äter ljung i november och december då hästarna inte äter dem. Därefter äter nötboskapen björnbär och säv. Hästarna som går på lite fuktigare mark (hästarna är territoriella och det finns flera grupper i området) äter också veketåg. Och både hästar och nöt äter harris under hela året enligt dna-undersökningen.

Vi har 130 olika växttaxa som vi kan artbestämma med hjälp av dna från spillning. En dag när jag fick se resultatet såg jag att det stod Fragaria, smultronsläktet, i artlistan. Då undrade jag direkt vem det var som matat våra djur med jordgubbar, för det växer inte här inne i området. Jag frågade alla mina medarbetare men ingen hade sett några jordgubbar eller smultron växa här. Så vände jag mig till laboratoriet och de hävdade med bestämdhet att de inte hade gjort något fel. Det var verkligen dna från smultronsläktet i spillningsprovet. Så satt jag en dag och fotograferade törnskator inne på området och vad var det då jag satt i? När jag tittade omkring på marken så var den täkt av backsmultron!

Taggbuskar skyddar plantor

En del av området bestod tidigare av trädplantager med både inhemska och exotiska arter på före detta åker och betesmark. Efter att området avverkats och sedan legat i vila i något år öppnades det för betande djur under 2016. Nu kommer det i stort sett inte upp några nya småplantor utan det är de redan etablerade träden som blir kvar. De äldsta träden som finns i hela området är knappt hundra år.

– Men rosbuskar är skogens vagga, som vi säger i Danmark, skrattar Morten och visar hur en liten ekplanta tittar upp ur ett buskage. Det är en blinkning till Frans Vera, en av megaherbivorernas utforskare, som påpekade att taggbuskar skyddar småplantor av träd från stora betande djur.

Däremot kan Molslaboratoriet få problem med myndigheterna eftersom det här är ett Natura 2000-område. Om det skulle växa igen för mycket riskerar området att förlora sin gynnsamma bevarandestatus.

– Men arterna ljuger inte, säger Morten. Varför ska vi ändra skötselregimen så länge de arter som vi följer upp har det bra? När det gäller kärlväxter har vi inte förlorat en enda art. Ingen av de sällsynta kärlväxt-arterna minskar.

Läs även

• Osynliga gränser underlättar naturvårds­bete
• Snabb försämring av gräsmarker
• Världens ekosystem saknar stora växtätare
• Naturvårdspris för aktivt bete längs å