Så går det för Sveriges landskapsdjur

Drygt 30 år sedan de utsågs har Världsnaturfonden WWF gått igenom hur det gått för Sveriges landskapsdjur. Över lag går det bra för dem tack vare exempelvis mindre miljögifter och naturvårdsinsatser. Bland flera av de arter som det går sämre för är jakt ett av de största hoten.

Landskapsdjuren utsågs 1988 i ett samarbete mellan Mitt i naturen, ICA Kuriren och Världsnaturfonden WWF. Svenska folket fick rösta fram vilka djur som passade bäst till varje landskap och resultatet är över lag representativt även idag.
– De här arterna är inte utvalda för att visa status på den svenska naturen. Det är arter som människor valt för att de tycker att de är fina. Därför kan man inte dra några generella slutsatser utifrån den här genomgången, men det går bra för de flesta av landskapsdjuren, berättar Ola Jennersten, senior naturvårdsexpert på WWF.

17 av de 25 landskapsdjuren anses “livskraftiga” enligt ArtDatabankens rödlista och jämfört med 1988 är det många arter som det gått bra för. Då fanns knappt några vargar (Värmlands landskapsdjur) i landet, havsörnarna (Uppland) hade det svårt, knubbsälarna (Bohuslän) befann sig i kris, det fanns bara bara 40 procent så många bävrar (Ångermanland) och uttern (Småland) var väldigt svår att få syn på. Idag har alla dessa arter återhämtat sig utom vargen.

Att vargarna i Sverige är hotade idag beror i stort sett enbart på jakt. Legal och illegal. Även lodjuren (Hälsingland) anses hotade på grund av jakt.
– Hade vi inte haft jakt hade både lodjur och varg klarat sig väldigt bra, säger Ola Jennersten.

Vad skulle hända i Sverige om vi skulle få betydligt fler vargar och lodjur?
– Alla djur och växter begränsas av mat, sjukdomar och annat. Det finns inget ställe på jorden där det till exempel är överbefolkat av lodjur, så de skulle inte öka okontrollerat i Sverige heller. Det skulle däremot kunna bli mer konflikter med människor. Ökade lodjursstammar kan innebära konflikt med fårägare, jägare och rennäring. Lodjur innebär bara en liten konflikt med fårägare och framför allt med jägare. Vissa tycker väldigt illa om vargar och eftersom de har medel att göra något åt det så händer det saker i skogen, säger Ola Jennersten.

Det är också många som tycker om varg. Nio av tio värmlänningar ville ha varg som sitt landskapsdjur.

Förutom lodjur och varg är situationen svår för fjällräv (Lappland) och berguv (Dalarna). Fjällrävarna har ökat i antal på grund av lyckade projekt, men de är fortfarande väldigt få och därmed känsliga för bakslag. Det är mer oklart varför det inte går så bra för berguven.
– Ja, det vet jag inte riktigt. Jag hörde nyligen att det inte varit ett bra år för berguven i Dalarna. Det borde gå bättre för den. Runt stora städer borde det finnas massor att äta för den. Möjligen kan råttgift utgöra ett problem, säger Ola Jennersten.

Är det något annat som förvånar dig med landskapsdjuren?
– Ja, vad händer med skogsharen (Medelpads landskapsdjur) i Sverige? Den finns i Norrland, men i Svealand och Götaland har den nästan helt ersatts av fältharen. Kanske är det en konkurrenssituation? Kanske är det också ett problem att skogsharen blir vit på vintern och därmed är lättare för predatorer att hitta om det inte finns snö?

Ett djur som troligen minskar i antal och som många kan göra insatser för är igelkotten (Gotland). Vad behöver den?
– Igelkotten vill ha omväxlande natur och kan gynnas med generella insatser för biologisk mångfald i trädgården. Ha det lite vildare och slarvigare. Elda inte upp rishögen, utan spara den, ha kvar gräset högt lite här och där och sätt fram ett fat med kattmat i ett hörn. Det fungerar bra hemma hos mig i alla fall. Det kan komma sex igelkottar på en gång och äta.

Andra landskapsdjur är svårare för enskilda personer att göra insatser för. WWF efterlyser därför en vassare skogs- och naturvårdspolitik i Sverige, som “tar miljömålen och Sveriges internationella förpliktelser på allvar”.
– Regeringen behöver öka resurser för skydd och skötsel av värdefull natur och satsa på åtgärder mot illegal jakt, säger WWFs generalsekreterare Håkan Wirtén.

Källa: WWF