Gå till innehållet

Reseguide till fågelparadiset Panama

Guadalupe. Foto: Josef Chaib

Guadalupe. Foto: Josef Chaib

Josef Chaib har spenderat fem veckor i Chiriqui och Bocas del Toro i Västra Panama. Det här är hans reseguide till området.

Panama är en skogsbeklädd landremsa omgiven av två stora hav. Det långsmala s-formade landet binder samman Nord- och Sydamerika och skiljer Stilla havet från Atlanten (Karibiska havet). Redan för ungefär 500 år sedan noterade sjöfarare det geografiskt strategiska läget. Därefter gjorde biologerna samma upptäckt, och i ökande grad inser nu såväl fågelskådare som turistindustrin potentialen hos Panama.

På en yta ungefär lika stor som Irland har det observerats totalt 978 fågelarter. Varje höst migrerar miljoner fåglar söderut och på våren drar de tillbaka norrut. Rovfågelsträcket domineras av kalkongamar och vråkar; den 2 november i fjol sattes ett nytt rekord då 2,1 miljoner rovfåglar räknades in under en enda dag. Ett längre stenkast från kullen där rovfåglarna räknas, rastar miljontals vadare varje höst och vår. Kombinationen av tidvatten och mangroveskog är gynnsam för bland annat tundrasnäppan, som ofta dominerar de talrika flockarna.

Västra Panama

När jag i mars 2014 kom till Panama var det mitt första besök i tropikerna och det var min första resa med naturupplevelser och fågelskådning som huvudsysselsättning. När det blev klart med en andra tur till Panama bestämde jag och min fru oss för att se mer av landet. Det första besöket spenderade jag uteslutande i kanalområdet. Min fru arbetade med ett forskningsprojekt och jag hälsade på i tre veckor. I år var situationen liknande men vi planerade en veckolång tur till västra delarna av landet.

Det finns mycket att säga om djur- och naturupplevelserna i Panama City och kanalområdet. Diverse reserapporter och bloggar är bara en googling bort, även om Panama i allmänhet inte är lika väl beskrivet som till exempel grannlandet Costa Rica. Trots detta väljer jag att fokusera på regionerna Chiriqui och Bocas del Toro i västra delarna av landet. Kombinationen av Chiriqui och Bocas del Toro visar dessutom på den spännande kombination av natur som Panama erbjuder – från de dimhöljda bergen till Karibiens turkosa vatten.

Båda dessa regioner gränsar till Costa Rica och kan därför kombineras med en resa dit, för den som inte har Panama som huvuddestination. Det finns buss- och flygförbindelser från både Panama City och Costa Ricas huvudstad San José.

Molnskogen i Chiriqui

Los Quetzales Ecolodge. Foto: Josef Chaib

Los Quetzales Ecolodge. Foto: Josef Chaib

Regionhuvudstaden i Chiriqui heter David, och dit kan man antingen flyga eller åka buss. Vi bestämde oss för det senare, efter att ha konsulterat vänner och reseforum på nätet. Vi tog en punktlig nattbuss som lämnade Panama City kl. 23 och var framme i David vid 6-tiden på morgonen. Därifrån tog vi en lokal buss skyltad mot Cerro Punta, vilket betyder bergstopp. Under 2,5 timmar klättrade bussen längs slingrande vägar där småbyarna avlöste varandra. Vår destination var den sista på linjen, byn Guadalupe strax ovanför Cerro Punta.

När vi steg ur bussen kunde vi, inte utan viss förvåning, se att människor hade jacka på sig – ett plagg som vi dittills inte sett till i Panama. Vi befann oss på ungefär 2200 meters höjd och luften var frisk och sval. Regndropparna stod närmast still i luften, en indikation på att vi befann oss mer eller mindre i molnen.

Kontrasten var enorm jämfört med låglandet i centrala Panama. Tempot var lugnare, turisterna färre och den lokala ortsbefolkningen – till stor del jordbrukare och/eller ursprungsbefolkning – hälsade vänligt. Guadalupe är beläget på sluttningarna till Vulcan Barù, en 3500 m hög vulkan som är insomnad men som alltjämt erbjuder bördiga sluttningar för grönsaksodling. Odlingarna är brutalt branta och de brukas för hand.

Från början övervägde vi att åka till byn Boquete – också beläget i Chiriquis högland men på andra sidan vulkanen. Boquete rekommenderas ofta för sin naturskönhet och de många kaffe- och kakaoplantagerna. Enligt både guider och andra turister hade vi dock gjort rätt som valde Guadalupe, det något mindre tillgängliga och därmed mindre besökta alternativet. Hit kommer man i första hand för att njuta av omgivningarnas växt- och djurliv.

Efter att ha läst bland olika boenden fastnade vi för just Guadalupe och Los Quetzales Ecolodge. Boendet, precis som vandringsleden Sendero de los Quetzales, har fått sitt namn efter bygdens stolthet – den fantastiskt vackra fågeln praktquetzal (Resplendent quetzal, Pharomacrus mocinno). I Panama återfinns den bara i Chiriquis högland och det är den givna målarten vid ett besök här.

Praktquetzal. Foto: Frank Vassen via Flickr http://flickr.com/photos/42244964@N03/3977272864

Praktquetzal. Foto: Frank Vassen via Flickr 

Hotellet tar sin ekologiska profil på stort allvar. Merparten av råvarorna som erbjuds är lokalt producerade, arbetskraften rekryteras från närområdet, och de har en strategi för minskad konsumtion av rött kött – bland annat genom att själva föda upp kyckling och odla fisk.

Alla gäster erbjuds en kostnadsfri rundtur upp i skogen, där även hotellets cabañas är belägna – timmerstugor som man kan hyra för att bo riktigt spartanskt, men mitt bland träden. På vår rundtur hade vi sällskap av en amerikansk grupp med fågelskådare och deras lokala guide, Jacobo Ortega från Birding Panama (birdingpanama.com). Jacobo hade riktigt bra koll på den lokala fågelfaunan och inom bara några minuter vid cabaña nr 8 hade han med sin egen röst lyckats locka fram en adult hane av praktquetzal. Hela sällskapet var som uppslukade. Den som ändå lyckades slita blicken kunde samtidigt konstatera att luften och träden var fulla av kolibrier, finkar och andra fåglar i mer eller mindre spektakulära dräkter.

Att fågellivet är något helt annat än i det låglänta kanalområdet noterade vi redan utanför hotellfönstret. Blygrå blomsterpickare (Slaty flowerpiercer, Diglossa plombea), långstjärtade silkesflugsnappare (Long-tailed silky-flycatcher, Ptiliogonys caudatus) och kolibrin vitstrupig bergsjuvel (White-throated mountain gem, Lampornis castaneoventris) häckade i eller runt om hotellträdgården.

I fågelbokens utbredningskartor ser man mycket riktigt att det ofta är en vit kil från väster in i landet – vilket innebär att arten i fråga inte finns i Chiriquis högland – eller en färgad kil i ett i övrigt vitt Panama – för de arter som bara finns där.

För oss var förmiddagsturen med Jacobo och amerikanerna vår första upplevelsen med skådarguide och artlistan fylldes på i rask takt. Vill man se många fågelarter, och inte själv är bekant med området och biotopen, så är guide det rimliga alternativet. För vår del har det dock funnits ett värde i att själva strosa omkring, få nya intryck och bli hänförd – utan att få djuren och växterna utpekade. Icke desto mindre följde vi med den amerikanska gruppen även på eftermiddagen, och vid dagens slut noterade jag ett femtiotal nya arter. Detta trots att min Panamalista redan innehöll cirka 200 arter.

I Guadalupes närområde finns även den välkända Sendero de los Quetzales, en vandringled som sträcker sig genom Volcan Barù nationalpark mot Boquete på andra sidan berget. Vid ledens västra ände, och vid Respingo Ranger Station, är chanserna störst att se quetzaler. Vi hade nära nog rekord när vi såg ca 15 st, bland dessa flera adulta hannar som flög fram och tillbaka med de långa fjädrarna böljande efter sig. En svårslagbar upplevelse!

Med mer tid hade vi gärna besökt fler våtmarker, både i öppen terräng och i skogen.

Veckelbjörn eller kinkajou. Foto: Muchaxo via Flickr https://www.flickr.com/photos/jmuchaxo/

Veckelbjörn eller kinkajou. Foto: Muchaxo via Flickr 

Sista kvällen i Guadalupe ägnade vi åt nattaktiva däggdjur. Vi hade hört att de ibland lägger ut frukt till traktens kinkajou (även kallad veckelbjörn, Potos flavus) och beslöt att göra ett försök. Vi packade ryggsäcken med kvällsmat till oss och banan till kinkajoun och begav oss ut i regnet och mörkret. Det var blött och brant, men på vägen upp såg vi ett par lysande ögon i skenet från pannlampan och pulsen steg lite. Något fanns där. Väl på plats vid en stuga placerade vi ut bananerna, skar några snitt i dem och satte oss för att vänta. Jag hann dock bara vända ryggen till innan något ap- eller björnliknande dök upp i träden ovanför oss. Snabbt som attan plockade den åt sig en banan och försvann upp igen för att äta den. Efter en liten stund dök det upp ytterligare en individ, som dock jagades iväg av den första – inte utan visst ståhej. Vi spenderade därefter en knapp timme i sällskap av vad som visade sig vara en cacomixtler (Bassariscus sumichrasti), en annan halvbjörn som med sin randiga svans påminner om en tvättbjörn. Vi gjorde några försök att få den på bild, men med mobilkamera och i mörkret var det svårt. Tur då att minnet är klart, för det var en oförglömlig sista kväll uppe Chiriquis molnskog.

Bekväma Bocas del Toro

Morgonen därpå, efter ganska exakt 72 timmar i Guadalupe, tog vi bussen nedför berget till David, för att därifrån ta en buss till Almirante i regionen Bocas del Toro. Bussförbindelserna är täta, punktliga och relativt bekväma. Från Guadalupe till David tar det ca 2,5 timmar och därifrån är det ca 4 timmar till Almirante, varifrån man åker båt ut till öarna. Bussarna är oftast av typen Toyota Coaster – ett mellanting mellan buss och minibuss med ca 30 platser. Vissa regionala rutter körs med stora och moderna långfärdsbussar, med luftkonditionering. Turerna från Panama City körs alltid med sådana bussar och de blir riktigt kalla – en tjock tröja eller filt är ofta nödvändigt.

Banansmyg. Foto: Charlesjsharp via Wikimedia

Banansmyg. Foto: Charlesjsharp via Wikimedia

Från David, nära Stilla havskusten, till Almirante vid Karibiska havet, passerar man The Continental Divide – höglandet som sträcker sig från Alaska ända ner till Argentinas sydspets rakt igenom Amerikas kontinenter. Utsikten är fantastisk, om än svår att fotografera från den krängande bussen.

Trots att landet ligger inklämt mellan världshaven så är Panama inte det bästa resmålet om man vill ligga på stranden. Kusterna domineras av skog och mangroveträsk. Ett undantag är ö-världen i Bocas del Toro, på Karibiensidan nära Costa Rica. Här är vattnet turkost, hotellen och restaurangerna många liksom turisterna. Vi åt en tidig middag när vi kommit fram på eftermiddagen och valde en restaurang precis vid vattnet. Under oss simmade småfiskar och precis utanför svishade de vackra mangrovesvalorna (Mangrove swallow, Tachycineta albilinea) strax ovanför ytan, praktfregattfåglarna (Magnificent frigatebird, Fregata magnificens) cirklade högt och fram och tillbaka jagade två kustlabbar (parasitic jaeger/skua, Stercorarius parasiticus) de enstaka måsarna och tärnorna. I Bocas Town, precis som i andra städer i landet, finns annars fåglarna i trädgårdar, i småparker och vid kolibrimatarna. På vårt B&B hade vi stationära roststjärtad kolibri (Rufous-tailed hummingbird, Amazilia tzacatl) och banansmyg (Bananaquit, Coereba flaveola) typiskt trevliga trädgårdsfåglar.

För den naturintresserade erbjuder Bocas del Toros ö-värld möjlighet att t.ex. snorkla, dyka, och att från båt se flasknosdelfiner och sengångare. Men det är inte direkt fråga om den riktigt naturnära turismen; de flesta åker med de anordnade turerna där turistbåtarna är fler än djuren.

Tretömmad klockkotinga (Three-wattled bellbird). Foto: Ryan Kozie via Wikimedia

Tretömmad klockkotinga (Three-wattled bellbird). Foto: Ryan Kozie via Wikimedia

De inre delarna av huvudön Isla Colòn hyser dock en del trevligt fågelliv. Med viss tur, framför allt under vintermånaderna, finns chans att se den spektakulära treflikiga klockfågeln (Three-wattled bellbird, Procnias tricarunculatus) som annars häckar i höglandet. Under vår halvdag i området hittade vi tyvärr ingen sådan, men väl ett antal Montezumaoropendola (Montezuma oropendola Psarocolius montezuma), en annan art vi hade i sikte. Den upptäcks enklast på sitt unika och genomträngande läte. Ett annat läte vi hörde var från spelande gulskäggig manakin (Golden-collared manakin, Manacus vitennlinus). Efter viss möda hittade vi spelplatsen på marken i ett snår. De for snabbt mellan kvistar på typiskt manakin-vis samtidigt som de ”knäppte” högljutt med vingarna. Under dagen fick vi även fina obsar av bland annat vägvråk (Roadside hawk, Rupornis magnirostris) och tandglada (Double-toothed kite, Harpagus bidentatus)– ganska vanliga rovfåglar men som är lättare att hitta när växtligheten är glesare.

Ett måste för den fågelintresserade är också den lilla ön Isla Pajaro, känd som Bird Island, precis norr om huvudön Isla Colòn, och den besökte vi den sista dagen innan hemfärd. På denna obebodda klippa häckar bl.a. rödnäbbad tropikfågel (Red-billed tropicbird, Phaethon aetherus), brun sula (Brown booby, Sula leucogaster) och praktfregattfågel. Ibland finns där även rödfotad sula (Red-footed booby, Sula sula), men sådan tur hade inte vi. Det går inte att gå iland på ön, men båtarna tar en riktigt nära de orädda sulorna. Det finns anordnade båtturer från Bocas Town eller så kan man anlita en egen båtförare för att göra ett besök, vilket lämpligen görs i Bocas del Drago – den lilla ort som ligger tvärs över ön från Bocas Town. Vi betalade ungefär $20 för att bara åka ut till ön. Vi åkte buss tvärs över ön från huvudorten till Bocas del Drago, vilket tar ungefär en halvtimme. Där passade vi även på att bada och bara hänga lite på den folktomma stranden. Detta var ett utmärkt sätt att avsluta vistelsen och det var med en fin vy på näthinnan vi begav oss tillbaka till Bocas Town, innan vi senare på eftermiddagen tog en taxibåt till Almirante där vi tog nattbussen tillbaka till Panama City.

Litteratur och guider
• “Birds of Panama” (Angeher & Dean)
• “Where to find birds in Panama” (N&N)
• “Birds of Panama” (app till iOS) – ganska användbar som översikt men ersätter inte alls boken
• http://janbirdingblog.blogspot.se – mycket innehållsrik blogg av Jan Axel Cubilla, med möjlighet att söka bland lokaler och arter

 

Mer att läsa