Gunilla Falks bilder i “Doahkke – fågelflock” lyfter boken. Här tranor från Luvos i Jokkmokk. Foto: Gunilla Falk
Recension av boken “Doahkke – fågelflock Samiska fågelnamn och noter” av Yngve Ryd och Lilian Ryd, foto av Gunilla Falk.
Jag har ungefär 30 svenska fågelböcker i bokhyllan. Av dem refererar uppskattningsvis hälften till Erik Rosenbergs klassiker “Fåglar i Sverige”, men mer anmärkningsvärt är att ingen av dem, vad jag kan erinra mig, innehåller referenser till samiska fågelnamn eller samiska berättelser om fåglar. Det är en sorgligt förbisedd svensk fågelhistoria, som nu förhoppningsvis blir lite mer känd tack vare Yngve Ryds och Lilian Ryds texter och Gunilla Falks foton.
Det kan även påpekas att Rosenberg får sig en känga av Yngve Ryd för sin “slentrianmässigt nedlåtande ton” mot samer i sina texter. Yngve är över huvud taget inte rädd för att dela ut kritik. “Fågelguiden” kallas “handbok med Lapplandsslarv” och han skriver bland annat att bokens författare “mumlar om lämlar och annat sekundärt, istället för att korrekt peka ut ripa som jaktfalkens helt dominerande och avgörande föda”.
Omslaget till boken “Doahkke – fågelflock” av Yngve Ryd & Lilian Ryd, Foto: Gunilla Falk
Personligen tycker jag ofta att de svenska fågelnamnen är ganska tråkiga och det blir tydligt att det finns en helt annan känsla i de samiska namnen. Tillräckligt för att inspirera minst lika mycket som de engelska fågelnamnen. Eller vad sägs om de onomatopoetiska (ljudhärmande) namnen hudi (ljungpipare), tjoarrge (knipa), bujik (lövsångare), tjierrek (både silvertärna och fisktärna) och tjitjipäpa (lappmes)?
“Doahkke – fågelflock” påbörjades av Yngve Ryd, men efter fem års arbete gick han bort. Då tog hans syster Lilian Ryd vid och kunde slutföra boken. Egentligen är det två böcker som sammanfogats till en. Första delen handlar om samiska fågelnamn och deras ursprung och den andra delen om fjällgåsen och varför denna art nästan helt försvann från fjällvärlden. Det är en något märklig uppdelning som gör att boken känns splittrad, men “fjällgåsens hemligheter” kan ses som en bonus till texterna om de samiska fåglarna. En bonus som med stor noggrannhet försöker lista ut varför fjällgässen nästan helt försvann från de svenska fjällen. Yngve Ryd hittar inga belägg för den seglivade myten att det skulle varit samer som nästan utrotade dem.
Ungefär på samma sätt som i boken “Fåglar i svensk tradition” går syskonen Ryd även igenom en del av namnens ursprung och vilka historier som finns om fåglarna. Det berättas till exempel om hur ljungpiparen (“hudi”) fungerade som barnvakt för samerna under sommaren när de bodde i tältkåtor på kalfjället. Om barnen hörde “spökfågeln” hudi när de var ute och lekte skulle de vända tillbaka till kåtan. Eftersom ljungpipare är så vanliga på fjället fungerade ljungpiparna som ett effektivt larm för barnen så att de inte gick vilse. Det kommer jag tänka på nästa gång jag vandrar på kalfjället.
Det är ett omfattande och minutiöst arbete Yngve Ryd gjort. Han har verkligen gått på djupet med de samiska fågelnamnen med hjälp av gammal litteratur och åtskilliga intervjuer. Det är nästan lite för minutiöst för att ha med allt i en bok tycker jag. Han nagelfar tidigare uppgifter om samiska fågelnamn i litteratur och redogör noga för “namnslarv i ordböcker” och andra tveksamhet som han hittar. Ett viktigt arbete, inte minst eftersom litteraturen tycks full av fördomar och rykten om samerna, men för bokens skull hade det kunnat kortas ner något på sina håll.
Trots utläggningarna är “Doahkke – fågelflock” ett väldigt intressant dokument om en både viktig och sorgligt underskattad del av svensk fågelhistoria. Det vore pinsamt om även framtida svensk fågellitteratur ignorerar den samiska fågelhistorien. Här finns mycket att lära och boken är en utmärkt uppladdning inför er nästa fågelskådartur upp i fjällen.
Boken lyfts verkligen av naturfotografen Gunilla Falk, vars bilder vi kunnat njuta av här på Natursidan.se. I “Doahkke – fågelflock” förmedlar hon en härlig känsla av fjällvärldens fåglar. Tjitjipäåpan (lappmes) på lavklädda grenar, guorgga (tranor) på den spegelblanka Luvosluspen och den ståtliga goasskem (kungsörn) i morgonljus. De vackra bilderna tillsammans med det ganska karga språket skapar också en enhet som påminner om fjällvärlden.
“Doahkke – fågelflock” är en något udda och personlig bok som inte riktigt följer den vanliga mallen för moderna naturböcker. Men låt inte det avskräcka. Är du intresserad av våra fåglar och dess historia här i landet så är det här en både viktig och intressant bok.
Betyg: 3 av 5
Transparens: Vi fick ett recensionsexemplar av boken från förlaget.
