Fjällbäck i närheten av Oviken. Foto: CC BY-SA 3.0
Ett borrhål i Oviken har börjat läcka “stinkande” vätska. Hålet är tio år gammalt och uppstod vid provborrning efter uran. Nu polisanmäls både gruvbolag och myndigheter för brott mot miljölagarna.
Privatpersonen Linn Aldberg berättar för LTZ att hon känt stanken i över ett år i samhället Oviken i Jämtland, men det var först i maj som hon hittade källan – ett metallrör som sprutade upp illaluktande vätska ur marken. Ett kommunalt vattenbolag kunde konstatera att röret var kopplat till ett borrhål efter uran för tio år sedan. Berggrunden som hålet är borrat i består av alunskiffer där det bland annat finns höga halter av uran.
Trots att Linn Aldberg kontaktade både Bergs kommun och Länsstyrelsen Jämtlands län för flera månader sedan har läckaget inte åtgärdats och gruvbolaget har inte ens kontaktats.
Polisanmälan för miljöbrott
Nu har nätverket VetoNu valt att göra anmälan mot bolagen Continental Precious Minerals och EU Energy Corp, samt Bergs kommun, Länsstyrelsen i Jämtland och Bergsstaten. VetoNu menar att bolagen och myndigheterna “begått miljöbrott, respektive underlåtit att anmäla miljöbrott och på så vis bidragit till flera månaders okontrollerade utsläpp av hälso- och miljöfarliga tungmetaller, särskilt uran”.
– Mitt under pågående statlig utredning av alunskifferns problematik pågår okontrollerade utsläpp ur ett provborrningshål som ingen av de inblandade myndigheterna har försökt att stoppa, säger Anita Ullmann, ordförande i Vetonu. Händelserna i Oviken visar tydligt på att nuvarande regelverk i Minerallagen inte fungerar. De lokala myndigheterna skickar vidare ärendet till Bergsstaten som i sin tur erkänner att de inte har expertis på miljöområdet. Detta medan ett utsläpp ur den uranhaltiga alunskiffern fortsätter att pågå under flera månader.
Oberoende granskning behövs
Anita Ullmann menar också att Bergsstaten inte tar hänsyn till enskilda bolags lämplighet.
– Fallet i Jämtland visar vilka konsekvenser det kan få när bolag tillåts genomföra provborrningar utan vare sig en lämplighetsprövning eller ändamålsenlig tillsyn. Framför allt blir det tydligt att undersökningstillstånd inte borde få ges överhuvudtaget så länge det inte finns en oberoende konsekvensanalys från början till slutet av gruvprojekten.
Men Oviken är inte ett enskilt fall. Så här är det även på andra håll i landet, berättar Anita Ullman.
– Tyvärr är det inte en udda händelse. Eftersom det är väldigt enkelt att få undersökningstillstånd i Sverige har vi fått in en hel del bolag som vi inte har varit vana vid tidigare – även oseriösa. Dessvärre sköter de sig ofta inte som de borde. Northland Resources är ett exempel för den som vill fördjupa sig i hur illa det kan gå.
I det här fallet verkar inte miljöbrott ha en så hög prioritet. Vad är din uppfattning?
– Jag tror att det tyvärr beror på vilken sorts miljöbrott som begås, eller snarare vem som begår det. Lokala miljömyndigheter och länsstyrelser brukar vara väldigt duktiga på att se miljöfaror och att snabbt försöka åtgärda dem. Problemet är nog att gruvbranschen till skillnad från annan verksamhet har sin egen minerallagstiftning som verkar uppfattas stå över andra lagar, även över miljöbalken. Det borde vara precis tvärtom när man vet vilka enorma miljörisker gruvdrift och även prospektering kan medföra.
Anita Ullman skulle önska att fler kände till gruvindustrins gräddfil i lagstiftningen.
– Långt ifrån alla har förstått hur enkelt det är att bli inmutad, oavsett var i landet man befinner sig. Vi behöver även förklara hur stora de flesta av de nya gruvprojekten skulle bli om det skulle komma till stånd. En gruva idag går inte att jämföra med tidigare decenniers koppargruvor i Falun till exempel. Framtidens skräckscenario, om alla projekt skulle komma till stånd, är gigantiska dagbrott med irreversibla skador för miljön.
