Pristagaren som älskar lukten av ängshö

Ove Eriksson har tilldelats priset årets slåtterängsskötare, ett pris som är instiftat av Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Ove bor i Barne-Åsaka i Västergötland och är naturfotograf och månskensbonde. Emil V. Nilsson ringde upp honom strax efter höskörden.

Stort grattis till priset! Vad får dig att jobba så mycket med ängarna?
– Ängshö luktar ju så gott av vårbrodden! Men det är ju alla blommor, fjärilar, svalor och sädesärlor. Du vet, det var helt igenvuxet här tidigare. Det fanns en klockgentiana (rödlistad som starkt hotad) när vi började för trettio år sedan, idag har vi 5000 stänglar som alkonblåvingen (också rödlistad som starkt hotad) kan lägga ägg på.

FAKTA. Samspelet mellan alkonblåvinge, klockgentiana och rödmyror visar på hur den biologiska mångfalden fungerar i miniatyr. Honor av alkonblåvinge lägger bara ägg på klockgentiana.  När larverna kläckts så äter de på växten i ungefär tre veckor innan de faller av. På marken måste larven plockas upp av myror från släktet rödmyror (Myrmica) som bär ner den till sitt bo. Fjärilslarven lever i myrornas larvkammare under tio månader innan den förpuppas och kryper ut som ny färdigutvecklad fjäril.

Har du någon rekommendation till de som vill börja sköta en äng själva?
– Marken ska vara mager, men man kan schakta bort matjorden om man vill. Det är också enormt bra att bränna på våren. Ibland kan man behöva kasta ut lite frö om det inte finns så många arter från början. Det bästa är nog att plocka frön av olika arter i diken och så, men om man inte hinner det så kan man köpa ängsfrö från Pratensis.

Varför tycker du att det är viktigt att sköta om ängsmark?
– Jag är ju uppvuxen här på platsen och vet hur kulturlandskapet såg ut förr. Tidigare jobbade jag för en bildbyrå och de blev alltid så glada för mina bilder från landsbygden, det var ju från den tiden då alla gårdar hade mjölkkor. Sedan har jag ju sett hur det landskapet som fanns på mina fotografier nästan försvunnit helt. Att börja sköta mina marker som ängar har blivit ett sätt för mig att återta den där positiva bilden. Idag har vi runt 11 hektar åker som vi kör ekologiskt med spannmål och vall, sedan är det en 11-12 hektar som vi har som ängsmark och naturbete. Och idag är det inte bara klockgentianan som frodas, vi har massor av granspiror (rödlistad som nära hotad), fullt med ängsvädd och om våren blommar orkidén Adam och Eva här.

Priset delades ut av Karin Persson på Länsstyrelsen i Västra Götalands län.

Karin, varför har Länsstyrelsen i Västra Götaland valt att instifta ett pris för slåtterängsskötare?
– Vi vill ju att de som sköter slåtterängar ska uppmärksammas, för det är arbetskrävande att sköta en äng. I förlängningen är det ju så att ängar är väldigt biologiskt rika. De har stor betydelse för den biologiska mångfalden rent generellt och för många hotade arter mer specifikt. Sedan måste jag erkänna en sak, för jag har snott idén från kollegor i andra län som jag gjort samma sak. Både Länsstyrelsen i Värmland och Dalarna har haft pris för årets slåttergubbe respektive ängsbrukare. Vi lånar bra idéer från varandra!

Vad är det som gör just Ove Erikssons arbete med sina ängar speciellt?
– Ove är en av många jätteduktiga ängsskötare i Västra Götalands län. Hans ängar är idag väldigt artrika och han arbetar med dem över hela året. Han börjar på våren med en del fagningsarbete då han räfsar ihop gamla löv och fjolårsgräs, ibland så luntar (bränner) han delar av ängen också. En bit in i juli sätter han igång med slåttern och den håller på in i augusti. Han hanterar och torkar höet på ett bra sätt och genom ett mångårigt samarbete med en djurhållare så har han också efterbete på ängarna. Ibland samlar han ihop löv som lägger sig redan på hösten. Och i och med att han har gjort det här under en längre tid så har han fått en fantastisk artrikedom.