På bara ett år skapade Jenny Carlsson en smärre succé, trots att hon egentligen inte ens var behörig till jobbet vid Emåns ekomuseum i Bodafors. På konferensen Naturvägledning för framtiden fick hon pris för Sveriges mest inspirerande naturvägledning.
Den här artikeln har tidigare publicerats i Naturvägledaren 2:2018 och på Centrum för naturväglednings hemsida.
Vi tar Jenny Carlssons historia från början. Det är den värd. Hon föddes för 28 år sedan i närheten av nationalparken Store Mosse.
– Jag älskade att springa runt på spängerna i mossen när jag var liten, minns hon.
Föräldrarna hade “inget direkt naturintresse”, men de skjutsade Jenny Carlsson till scouterna när hon var ung. Efter skolan var hon osäker på vad hon ville göra. Hon bodde i Storbritannien i några år och har testat på en lång rad olika jobb, som lastbilschaufför, undersköterska och har även arbetat i skolor. För ungefär fyra år sedan kom hon tillbaka till Sverige.
– När jag lämnade England var jag lite vilse i vad jag ville göra och var min plats skulle vara. Jag kom hem till Store Mosse och började bygga ett litet hus på mina föräldrars tomt. Jag började också hänga mycket i nationalparkens naturum.
Började guida sina vänner
Ibland kom hennes kompisar från England på besök och då guidade Jenny Carlsson runt dem både på naturum och i nationalparken. Det såg den förra föreståndaren på naturumet, Marta Wägeus, som nu gått i pension.
– Hon insåg att jag kan mycket om Store Mosse och att jag kan engelska, så hon anställde mig som vikarie. Jag började jobba där på helger och lov och började inse att det är det här jag ska göra.
Hon gjorde två säsonger i naturum Stora sjöfallet i Laponia och började läsa humanekologi. När hon såg att Emåns ekomuseum sökte en naturskolepedagog bestämde hon sig för att söka jobbet, trots att hon egentligen inte var kvalificerad.
– De var tydliga med att de ville ha en biolog eller åtminstone en lärare. Men jag är varken eller.
Hur kom det sig att du fick jobbet då?
– Det var ingen annan som ville ha jobbet. Så är det faktiskt.
Jaha, vilken tur för dem att du sökte det då.
– Ja, och för mig.
För arbetet visade sig passa Jenny Carlsson utmärkt. På bara ett år har hon lyckats genomföra väldigt mycket tillsammans med ideella krafter och projektgruppen, som hjälper till med bland annat allt det administrativa. Ambitionsnivån var hög redan från början. De skulle förnya platsen och ville nå ut brett. Väldigt brett.
– Vi satte som mål att vi ska nå alla. Alla ska komma ut i naturen, berättar Jenny Carlsson.
Emåns allt-i-allo
Nu driver hon allt själv i projektet med projektgruppen i bakgrunden.
– Min roll är väldigt blandad. Jag måste sälja in det vi gör till politikerna som finansierar allt och jag har hand om barngrupperna. Jag är nog ganska bra både med vuxna och barn och tror att mitt engagemang och intresse för det här påverkar. Jag älskar att berätta för folk om naturen. Jag har också både en skapande kreativitet och en kreativitet om hur man utvecklar pedagogik så att barnen kommer ihåg det vi gör.
Ett exempel på en övning som Jenny Carlsson kommit på, och som blivit en succé, går ut på att barnen ska lära sig både om den orättvisa vattentillgången i världen och hur mycket vatten det går åt till olika livsmedel. Barnen får i uppgift att klä sig så att de tål att bli blöta och ska sedan hämta 98 liter vatten ur Emån. Det är så mycket vatten det går åt till en enda banan, vilket kan jämföras med de åtta liter som det går åt till en potatis.
– Att håva upp 98 liter vatten ur Emån – det är ganska mycket jobb för att äta en banan. Barnen får då perspektiv på lokal och global livsmedelsproduktion.
Rättviseaspekten kommer in när barnen delas upp och får representera olika länder med olika förutsättningar att komma åt dricksvatten. De som “är Sverige” får varsitt litermått medan andra länder får betydligt mindre behållare. Redan från början inser barnen att det blir orättvist.
– Det blir starka känslor trots att vi vet att det är orättvist redan från början. Vi vet vem som kommer att vinna, men det blir ändå så starka känslor och det brukar alltid bli bråk och blöta barn, men de lär sig något viktigt om världen och våra resurser, berättar Jenny Carlsson.
Hon berättar att det kommit många nyanlända till Nässjö och att vattenövningen kan skapa en förståelse för deras situation.
– ”Det är så här det är i mitt land, där bråkar folk om vatten” kan någon säga och då får andra kontext till varför de är nyanlända.
Skolor i kö
Ett år efter att Jenny Carlsson började som naturskolepedagog står skolorna i kö för att komma till Emås ekomuseum. Inför höstlovet, när “många barn blir stillasittande hemma”, har de sett till att det finns gratisbussar till Bodafors och bjuder på mat när barnen kommer dit.
– Det ska inte finnas några ekonomiska hinder för att ta sig dit.
Och detta finansieras av kommunen?
– Ja jag gick och presenterade vad jag ville göra för barnen på höstlovet och de svarade direkt “javisst bara kör!”.
Hur reagerar lärare på er verksamhet?
– Vi vill erbjuda naturskolebesök, men också fortbildning för pedagoger. Vi försöker inspirera lärare att ägna sig åt utomhuspedagogik, men många vet inte var de ska börja och det ingår inte i lärarutbildningen. Att komma till en annan plats och få miljöombyte kan vara bra för eleverna.
Hur reagerar eleverna?
– Alla barn klarar inte av att sitta still på en stol och jag tror att andra elever kommer till sin rätt hos oss. Det vet jag att lärare märker. Helt plötsligt sitter elever och räknar matte i lugn och ro under en gran, något som kanske inte händer i klassrummet.
En man kommer fram till oss under intervjun, som görs under konferensen “Framtidens naturvägledning”. Han är också naturvägledare, men från ett annat håll i landet. Han ursäktar att han stör och vänder sig till Jenny Carlsson.
– Jag vill bara berätta att jag upplevde vid ett par tillfällen under konferensen att vi liksom fick in nytt syre i lokalen. Ett av de tillfällena var när du höll ditt föredrag. Det var som att fönstren öppnades och det kom in frisk luft. Jag ville bara säga det. Tack så mycket!
– Herregud. Jag börjar gråta nu, säger Jenny Carlsson och ger mannen en kram.
Något omskakad fortsätter hon att berätta om verksamheten tills det börjar bli dags att runda av intervjun. Jag avslutar med att undra om hon känner sig mindre vilse nu jämfört med när hon kom hem från England.
– Jag har definitivt hittat min plats med att jag vill jobba med utomhuspedagogik och naturvägledning, avslutar Sveriges mest inspirerande naturvägledare.
Den här artikeln har tidigare publicerats i Naturvägledaren 2:2018 och på Centrum för naturväglednings hemsida.