Anna Liljedahl och kollegan Allen Bondurant gör fältarbete i -20 grader. Foto: JR Archeta, UAF
Uppvärmningen i Arktis går tre gånger så snabbt som i resten av världen och i Sibirien sker en lång rad stora förändringar på grund av den kraftiga uppvärmningen. Anna Liljedahl har forskat på Arktis och permafrost i 15 år: “Vi måste agera på momangen!”.
Ingenstans i världen är uppvärmningen så kraftig som i Sibirien och i en lång artikel i Washington Post berättar tidningens reporter som rest runt i regionen om en lång rad exempel på vad som sker med landskapet.
När permafrosten tinar förändras naturen. Floder svämmar över och skapar nya sjöar och dränker byar. Dessutom förstörs jordbruksmark. Över hälften av jordbruksytan har försvunnit i den permafrostzon i Ryssland där 5,4 miljoner människor lever. I Jakutien, som är över 3 miljoner kvadratkilometer stort, har boskaps- och renskötseln minskat med 20 procent när ett varmare klimat förstör betesmarken.
När permafrosten tinar börjar också djur och växter som varit frusna i tusentals år ruttna och släpper därmed ut koldioxid i atmosfären.
En som vet mycket om permafrost och Arktis är Anna Liljedahl, lektor vid University of Alaska i Fairbanks. Hon är född i Sverige, studerade i Umeå och gjorde sitt sista år på utbildningen i Fairbanks, Alaska 2004.
– Jag trivdes så bra och var intresserad av att forska inom arktisk hydrologi så jag doktorerade där. Jag började sedan som research faculty på University of Alaska Fairbanks och har varit där sedan dess, berättar hon.
I artikeln i Washington Post säger du att ”permafrosten smälter så fort att vi forskare inte hinner med längre”. Kan du utveckla detta?
– Om vi ska lita på de stora pan-Arktiska modellerna som används i IPCC-rapporterna lever vi redan i slutet av 2000-talet. Vad vi observerar i fält när det gäller tinande permafrost är vad modellerna säger ska hända om 70 år. Det är tydligt att något viktigt fattas i modellerna. Inte ens kall permafrost är immun.
Anna Liljedahl och Torre Jorgenson i Jago, Arctic National Wildlife Refuge i norra Alaska. Fältarbete tillsammans med enorma mängder mygg. Foto: Ronald Daanen
Forskning har visat att den observerade temperaturökningen i norra Alaska redan är snabbare än vad klimatmodellerna säger ska hända i framtiden under det så kallade RCP4.5-scenariot som innebär att klimatutsläppen fortsätter öka till år 2040.
– Som tur är har vi nu snabba datorer och detaljerade dataset tillgängliga till oss som inte fanns för tio år sedan. Så jag tror att vi de närmaste fem åren kommer kunna hinna ikapp i alla fall när det gäller att ha ett vakande öga på hela den Arktiska tundran och taigan när det gäller tinande permafrost.
Detta är något som Anna Liljedahl själv kommer arbeta med den närmaste tiden som forskningsledare.
Jag förstår det som att IPCC-rapporterna anger växthusgaserna från permafrosten och smältningen av permafrosten som oklara faktorer där vi inte riktigt vet hur stor effekt de kommer få. Håller du med?
– Absolut. Vi behöver först förstå när och hur mycket av permafrosten som kommer att tina och det börjar nu bli mer och mer tydligt att vi inte har den förståelsen. Förändringarna sker nästan tio gånger fortare i verkligheten än vad modellerna säger. Vi kommer att kunna göra stora framsteg i vår förståelse av hur stor effekt den tinande permafrosten kommer att ha på den globala växthusgaskoncentrationen när vi kan sammankoppla processer och information. De närmaste åren kommer att bli intressanta – både angående vad vi kan åstadkomma som forskare och hur mycket mer av permafrosten som kommer att tina.
Det verkar som att den tinande permafrosten förändrar hela landskapet i Sibirien med översvämningar och nya sjöar. Tror du att det är en frågan om snabba förändringar under en viss tid och att det sedan kommer stabilisera sig eller hur kan det tänkas bli i framtiden?
– Bra fråga! Verkligen bra fråga. Det beror på flera faktorer, några som vi vet, andra som vi vet att vi inte vet. Till exempel; all permafrost är inte rik på is. Riktigt isrik permafrost ser ut som en kopp kaffe när den tinar, så mycket vatten blir det. Ju mera is du har i permafrosten, desto större risk är det för dramatiska och långvariga förändringar i landskapet. Sedan är det en sorts konstant balansgång mellan naturliga processer som stabiliserar permafrost och processer som tinar permafrost. Denna balansgång kan sättas i obalans om lufttemperaturen ökar, men genom de naturliga processerna som involverar vegetation och bildning av humusrika jordar kan permafrost stabiliseras igen efter en kortare tids förändring. Men om takten på uppvärmningen höjs ännu mer, ja då kanske landskapet inte kommer i balans igen förrän all isrik permafrost har tinat.
Hur oroade bör vi vara över den smältande permafrosten?
– Tillräckligt för att det skall leda till förändringar i hur vi, både som individer och större organisationer och regeringar, beter oss idag när det gäller typen och mängden energi och att vi bestämmer oss för att göra något åt situationen på momangen! Vad väntar vi på?
Läs även:
• Oväntat snabb smältning av permafrost frigör stora mängder växthusgaser
• Ny rapport: klimatkrisen blir allt värre
• Ny IPCC-rapport om hav och kryosfär: Vi måste agera nu
• Isfritt Berings hav 30 år tidigare än beräknat
• Fler extrema väder att vänta när Arktis värms upp
