Parkvakten Denise Erikssons blogg: Jakten på den perfekta busken
Zebra. Foto: Denise Eriksson
Vår bloggserie om 21-åriga Denise Erikssons kamp för att rädda världens noshörningar fortsätter. Hon är på plats i Sydafrika och ingår i en antitjuvjaktsorganisation. I del tre berättar hon om vardagen i den tuffa utbildningen för att bli parkvakt.
• Läs alla delar i serien här.
Zebror på den afrikanska savannen. Foto: Denise Eriksson
Del 3: Jakten på den perfekta busken
“Även fast kursen var tuff så var den det bästa beslutet jag någonsin tagit. Av olika anledningar. En av dem är att man lärde sig uppskatta allt i livet på ett helt annat sätt. Att kunna ligga i en varm säng istället för under en presenning på marken till exempel. Regnade det så fick man helt enkelt acceptera att spendera natten i en vattenpöl.
Eller att kunna äta lunch som inte serveras i en plastpåse. Vi vaknade tidigt på morgonen och kom tillbaka till lägret sent på kvällen. Eftersom vi inte hade några matlådor så fick vi förbereda vår lunch kvällen innan och lägga det i en plastpåse. Men jag lovar, när man är riktigt hungrig så kan man äta vad som helst. Till och med bruna, övermogna päron smakade himmelskt! Jag skojar inte.
En annan grej, när man bor ute i bushen så blir allting helt plötsligt ett uppdrag att uträtta, alla vanliga små vardagsbestyr. Att vara ensam tjej i bushen med ett gäng killar kunde vara lite problematiskt vid vissa tillfällen, och ja, jag pratar om toalettbesöken. Till att börja med tog man spaden och lämnade lägret i jakt på den perfekta busken. Men samtidigt gällde det att vara vaken. Vi befann oss i ett “big 5”-reservat så det gällde att skanna området för vilda djur, hela tiden kolla bakom axeln och inte heller gå för långt. Eftersom man inte kan gå för långt så gäller det verkligen att man hittar den där perfekta busken. Det är otroligt viktigt. När man väl hittat den så är det bara att börja gräva.
Lejon som tar en tupplur. Foto: Denise Eriksson
Ni har ingen aning om problemet med att behöva gräva sin toalett innan man kan gå. Man blir bara mer och mer desperat. Samtidigt som man skannar efter exempelvis lejon och ilskna bufflar i området.
Så toaletten är något jag uppskattar extra mycket numera. När man kom tillbaka till lägret mötte vi alltid varandra med applåder för att fira att man klarade sig levande denna gången också. Riktigt skitsnack egentligen.
Men för att avsluta detta inlägget vill jag bara säga att, ta ingenting för givet. Uppskatta allt runt omkring er! För mat, rinnande vatten samt tak över huvudet är ingen självklarhet”.
• Läs alla delar i serien här.
