Vår bloggserie om 21-åriga Denise Erikssons kamp för att rädda världens noshörningar fortsätter. Hon är på plats i Sydafrika och ingår i en antitjuvjaktsorganisation. I del fem berättar hon om känslan av att vara färdigutbildad och hur det är att börja arbeta på riktigt.
• Läs alla delar i serien här.
“Att stå med certifikaten i handen. Beviset på att jag numera är en kvalificerad anti-tjuvjägare. Jag har aldrig varit så stolt i hela mitt liv. Jag gjorde något som ingen annan trodde att jag skulle klara av. Och nu! Nu är jag officiellt den första svenska tjejen att ha klarat av denna kursen. Därför vill jag peppa andra till att kämpa för sina drömmar. Strunta i oddsen. Ingenting är omöjligt!
Nu när jag fått mitt certifikat var det dags att börja arbeta på riktigt i ett annat reservat. Det jag förberett mig på så länge. Det jag strävat efter. Att faktiskt få se efter noshörningarna. Se till att de inte blir tjuvjagade. Ett tufft arbete och ett stort ansvar. Det är inte heller helt riskfritt. Inte bara på grund av tjuvjägare, men också för de vilda djuren. Man har ingen aning om vad man kommer stöta på när man patrullerar i tät bush.
Jag träffade en man i reservatet som nästan förlorade livet när han attackerades av det djur han försöker skydda. En månad senare var han tillbaka ute i fält, och arbetar än idag som anti-tjuvjägare. Jag har alltid beundrat de här människorna som dag ut och dag in arbetar för att skydda noshörningarna mot tjuvjägare. Trots att de är väl medvetna om riskerna de utsätter sig för. Förr hade jag svårt att förstå hur de klarade av det. Men idag vet jag bättre. Nu när jag själv utsatt mig för samma sak. Jo visst, fötterna värker, man är trött och hungrig. Det är ett enkelt liv, ingen lyx förutom det faktum att man arbetar med sin största passion. Det är passionen som driver en, det som gör allting värt det.
Folk säger till mig att ta det försiktigt så att jag inte råkar illa ut. Men jag säger att det är tjuvjägarna som bör vara försiktiga. För människor med en stark passion kommer kämpa in i det sista.”