Noshörning sedd till fots. Foto: Denise Eriksson
Vår bloggserie om 21-åriga Denise Erikssons kamp för att rädda världens noshörningar fortsätter. Hon är på plats i Sydafrika och ingår i en antitjuvjaktsorganisation. I del åtta berättar hon om vad det är som gör det värt att kämpa och genomgå den tuffa utbildningen.
• Läs alla delar i serien här.
“Att gå igenom en hel lång dag med att vara trött, ha värkande fötter och kurrande mage kan få det att låta som om anti-tjuvjägaryrket är bland de värsta tänkbara. Men det är verkligen så värt det. Till att börja med så är bushen ens hem, man bor bokstavligen mitt bland de vilda djuren. Man vaknar upp tidigt på morgonen till ljudet av rytande lejon för att sedan spendera hela dagen i en av de vackraste platserna på jorden.
Noshörningarna kom rätt nära bilarna. Foto: Denise Eriksson
Dessutom kan man stöta på noshörningarna i bushen. Otroligt magiska ögonblick. Man ligger i gräset och försöker kräla sig fram för att komma närmre utan att störa dem, de vet inte om min närvaro. Helt plötsligt står de där. Stora magnifika och fantastiskt vackra djur bara några meter ifrån mig. De djuren jag vill rädda från utrotning och anledningen till varför jag är här. Man känner sig så liten, adrenalinet pumpar och hjärtat slår men det är så häftigt.
Vid ett tillfälle bevakade jag och min kollega en noshörning på ett öppet fält. Vi kunde komma ganska nära eftersom vinden låg rätt, men plötsligt knastrade vår radio till och noshörningen uppmärksammade oss. Då kom hon rusande och vi fick hoppa in bakom en buske för att ta skydd.
Ingen dag är den andra lik, vilket jag älskar. Man vet aldrig vad som kommer hända, rätt som det är brakar det till i buskarna och man väntar med hjärtat i halsgropen på vad som kommer komma fram. Kanske är det ett stort djur eller bara en antilop som blev störd och hoppade iväg. Många tankar hinner gå igenom huvudet. Man kollar i området efter den bästa flyktvägen, närmsta trädet att klättra upp i eller buske att slänga sig bakom, taggar eller ej. Bästa tipset är att fortfarande hålla sig lugn dock så man inte flippar ur och snubblar på sina egna fötter, vilket jag råkade ut för en gång.
Noshörningar mot horisonten. Foto: Denise Eriksson
Men den bästa känslan är verkligen när man ser noshörningarna i det vilda. Se dem vandra omkring utan bekymmer som de borde göra, svårslaget. Man slås av känslan att jag ska inte låta dig dö. Man ser på det här djuret, anledningen till varför vi utsätter oss för alla faror, anledningen till varför vi kämpar. Vid de tillfällena så är allting värt det! Allting.”
