Denise Eriksson vid havet i Sydafrika.
Vår bloggserie om 21-åriga Denise Erikssons kamp för att rädda världens noshörningar fortsätter. Hon är på plats i Sydafrika och ingår i en antitjuvjaktsorganisation. I del tio summerar hon sitt halvår i Sydafrika och berättar om höjdpunkterna.
• Läs alla delar i serien här.
“Min tid här i Sydafrika börjar gå mot sitt slut med endast några få dagar kvar i detta underbara land. Kan inte fatta att jag redan spenderat ett halvår här. Ett halvår där jag lärt mig så otroligt mycket, från diverse olika kurser och från människor jag mött på vägen.
Jag har klättrat stora berg både fysiskt och mentalt och jag har överkommit så många saker som tidigare skrämt brallorna av mig. Jag har spenderat fem veckor i bushen tillsammans med tolv killar och jag har arbetat med vapen för första gången i hela mitt liv. Jag vet också det känns att riskera livet för något man brinner för och att bli jagad av vilda djur. Jag har också haft en hund springandes efter mig med målet att bita mig i armen och jag har själv hanterat olika hundar som ska bita någon annan.
Noshörningar. Foto: Denise ErikssonParkva
Den här resan har lärt mig så mycket. Jag har lärt känna en helt annan del av mig själv och jag har aldrig varit stoltare. För första gången kan jag verkligen känna mig stolt. Jag gjorde något som ingen annan förväntade sig av mig och jag hittade mig själv på vägen.
Det här halvåret har också innehållit mängder av fantastiska upplevelser. Jag har lärt mig att uppskatta allt i livet som mat och att ha tak över huvudet. Att gosa med hundar varje dag. Att stå öga mot öga mitt ute i bushen med djuren jag försöker skydda. Att rulla runt i gräset en tidig morgon för att fotografera zebror efter ett långt nattskift med att hålla noshörningarna säkra. Alla dessa små, men underbara ögonblick.
Denise Eriksson får några pussar av hunden Argo precis innan vi börja spåra upp “tjuvjägaren” som gömde sig någonstans i bushen.
I april satt jag på flygplatsen i Göteborg med hjärtat i halsgropen, tittade ner på mina fingrar och undrade vad i hela friden jag var på väg att kasta mig in i, tankar som ”är jag verkligen redo för det här” snurrade runt i skallen på mig. Vad händer om jag inte klarar det, vad händer om jag tagit mig vatten över huvudet? Men idag vet jag. Hade jag inte tagit chansen då så hade jag fortfarande suttit hemma och istället undrat ”vad händer om jag faktiskt klarar det?”. Jag antar att man aldrig riktigt blir helt redo. Tankar som ”tänk om..” kommer alltid att finnas där, för det finns en chans att man antingen klarar det eller inte. Men chansen att man klarar det är mycket större om man faktiskt tar första steget och jag hade inga planer på att misslyckas. Hur tufft det än skulle bli, tänkte jag inte ge upp, det var vad jag intalade mig själv.
Jag var nervös, jag var sjukt nervös. Men jag klarade det! Jag klarade det faktiskt. Denna resan är det bästa beslutet jag någonsin tagit på så många olika sätt. Den där blyga tjejen utan självkänsla kan jag äntligen säga hejdå till, nu åker jag hem som en kvalificerad anti-tjuvjägare och en kvalificerad hundförare!
Idag kan jag gå med huvudet högt och med ett stort leende på läpparna.”
