Denise Eriksson. Foto: Privat
Vår bloggserie om 21-åriga Denise Erikssons kamp för att rädda världens noshörningar fortsätter. Hon är på plats i Sydafrika och ingår i en antitjuvjaktsorganisation. I del sex berättar hon om känslan av att vara färdigutbildad och hur det är att börja arbeta på riktigt.
• Läs alla delar i serien här.
Antitjuvjägare patrullerar i vildmarken. Foto: Denise Eriksson
“Det är något som jag skulle vilja klargöra. Hela den här grejen med att gå ut och skjuta tjuvjägare. När en noshörning tjuvjagats cirkulerar det många kommentarer i stil med ”döda de jävlarna”. Men att arbeta som anti-tjuvjägare innebär inte att man tar tag i vapnet på morgonen och går ut för att leta efter några slumpmässiga tjuvjägare att skjuta. Det är inte riktigt så det fungerar.
En viktig del av utrustningen, men inte för att döda tjuvjägare. Foto: Denise Eriksson
Varför bär vi då vapen om syftet inte är att ta kål på dem? Det är mycket större än så. Vapnet bär vi av säkerhetsskäl om något skulle gå åt skogen och då inte nödvändigtvis att man går rakt in i ett bakhåll. Skulle vi stöta på en tjuvjägare så börjar man heller inte bara att skjuta hej vilt. Då kan man för det första lika gärna sätta handklovar på sig själv och gå raka vägen till fängelset. För det andra så är det viktigt att förstå att de också är människor. Desperata människor som gör detta som en sista utväg för att få tag i lite pengar så de kan ge sin familj mat på bordet. Och vad gör man inte för att ta hand om sin familj?
Det största problemet är inte tjuvjägarna utan de giriga människorna som utnyttjar att de här männen är fattiga och skickar ut dem för att döda en noshörning. Därefter tar de hornen själva och säljer vidare till länderna som efterfrågar dem. Ett horn är värt dubbelt så mycket som guld per kilogram, men tjuvjägarna får en ytterst liten summa av detta.
Så att döda tjuvjägarna är inte lösningen på problemet. Däremot är anti-tjuvjägare fortfarande ett otroligt viktigt jobb. Vi finns här för att bromsa effekten, skydda noshörningarna för att försöka förhindra att de dör ut. Vilket även har sina risker. Det här jobbet är mer än vad man kan tro. I själva verket är det mer en livsstil och en passion än ett jobb.
Jag vill också kommentera myten om att tjejer inte kan vara antitjuvjägare. Jag vet att detta är ett mans-dominerat yrke och tjejer har inte ens fått chansen att visa vad vi går för förrän nyligen. De som säger att tjejer inte kan göra det har helt fel! Såklart vi kan. Jag är här för exakt samma anledning som alla de män som gör detta. För kärleken till vår natur och våra djur. Vad är skillnaden?”
