Ängsnätfjäril. Foto: Erik Hansson
Utsläppta ängsnätfjärilar på en liten ö på Åland hade med sig oväntade medföljare och forskarna har 30 år senare kunnat studera hur en isolerad population påverkas av parasiter.
1991 släppte forskare ut larver av ängsnätfjärilen på ön Sottunga i Åland. Men de kände inte till att tre andra arter liftade med fjärilarna till ön. I larverna fanns nämligen två brokparasitsteklar; Mesochorus stigmaticus och Hyposoter horticola. Den förstnämnda är parasit på den sistnämnda som i sin tur är parasit på larverna till ängsnätfjärilen. Dessutom följde en bakterie med som gör H. horticola mer mottaglig för M. stigmaticus.
Men trots parasiterna har fjärilarna överlevt och klarat sig väl på öarna.
– Ängsnätfjärilpopulationen har ibland haft otroliga krascher under de senaste 30 åren och vi förväntade oss att det skulle vara mycket låg genetisk variation under åren efter dessa krascher. Men den här fjärilen verkar på något sätt återhämta sig från isolerade populationskrascher, och den genetiska mångfalden på Åland är fortfarande imponerande hög, trots alla flaskhalsar fjärilen har varit med om, säger rapportens huvudförfattare Anne Duplouy vid Helsingfors universitet till The Guardian.
Även de båda steklarna har klarat sig bra. En av dem, M. stigmaticus, är dock inte lika rörlig och har därmed haft svårt för att förflytta sig mellan öarna. Det har medfört att på platser utan sin parasit har H. horticola ökat kraftigt i antal.
Ängsnätfjärilens ovansida. Foto: Christian Fischer, CC BY-SA 3.0.
– Den genetiska signaturen hos de införda steklarna ger oss en inblick i vad som hänt i en skärgård under de 25 åren sedan deras oavsiktliga introduktion, säger Dr Saskya van Nouhuys från Cornell University, USA, som har studerat parasiternas populationer på Åland sedan 1998.
Tidigare fjärilsstudier med en hårfön
Hur snabbt fjärilar utvecklas på isolerade öar har Anne Duplouy även undersökt tidigare. 2013 publicerade hon en studie om ängsnätfjärilarna på den 10 hektar lilla ryska ön Pikku-Tytärsaari i Östersjön som visade att de snabbt utvecklat starkare klor. Eftersom det blåser mer på ön än på många andra platser har det varit viktigt för fjärilarna att kunna hålla sig fast när det blåser mycket så att de inte skickas ut till havs i stormar.
Med hjälp av en hårfön testade forskarna vilka vindar fjärilarna kunde klara av. De fann att ängsnätfjärilar på Pikku-Tytärsaari klarade av vindstyrkor motsvarande 111 meter per sekund. När samma test gjordes på ängsnätfjärilar från Åland visade det sig att de bara klarade 45,5 meter per sekund innan de tappade sitt grepp. Pikku-Tytärsaari-fjärilarna var alltså mer än dubbelt så starka som sina släktingar från mindre vindpinade områden. Denna utveckling tros ha skett på ungefär 70 generationer.
Källor: University of Helsinki, The Guardian, Molecular Ecology och Biology Letters
