Nytt naturreservat föreslås bli Värmlands första nationalpark
Efter 18 års kamp är Havsvalladalen skyddad. En inofficiell invigning hölls nyligen av skogsbiologen Sebastian Kirppu.
Sebastain Kirppu vid en av Havsvalladalens alla gamla tallar. Många bär spår av bränder som rasade i området för mer än hundra år sedan.
Havsvalladalen ligger så långt norrut man kommer i det vilda Värmland, en knapp mil norr om Höljes vid foten av Klarälven. Skogsbiologen Sebastian Kirppu har samlat en brokig skara vänner för en inofficiell invigning av naturreservatet i samband med att han i år levt i femtio år. Halva livet har han ägnat åt att inventera naturskogar som måste skyddas.
Sebastian berättar att han engagerat sig för att få Havsvalladalen skyddad under sin fritid de senaste 18 åren. Från början var intresset inte så stort från statligt håll, men allt eftersom de brandpåverkade och stamtäta naturskogar som kallas stavatallskogar började uppmärksammas av skogsbiologer ökade intresset. Och pengar var nog inte en helt ovidkommande variabel i sammanhanget. Nu har området blivit skyddat för all framtid som naturreservat men den officiella invigningen blev inställd på grund av pandemin.
Skogen i Havsvalladalen med med storblockig stavatallskog.
Det är därför en rörd Sebastian Kirppu som klipper det symboliska band som sammanbinder två tallar och kan förklara Havsvalladalens naturreservat för invigt. Nu hoppas han att området kan bli Värmlands första nationalpark tillsammans med de närliggande naturreservaten Havsjöskogen, Brånberget och Torrknölen. Det skulle bli ett område på ungefär 3600 hektar.
– Skål för den ljuvliga skogen, säger Sebastian och höjer ett glas med bubbel innan han bjuder med oss på en vandring i skogen.
Hela sällskapet går uppför en backe bland tallar och stenblock. När Sebastian kommer fram till en meterhög stubbe stannar han.
– Havsvalladalens signum är stavatallskogen, en stamtät skog som uppkommer efter skogsbrand, och de jättelika stenblocken, berättar Sebastian. Visst är Tivedens nationalpark i Örebro län häftig, men här i Havsvalladalen är det en skog som växt upp naturligt efter brand. En urskogsartad skog och dess mångfald av arter.
Lunglav på sälg intill en vät i skogen.
– Här har vi naturskogens alla element. Det finns stubbar med kol från skogsbränder som rasade här i skogen för mer än hundra år sedan, det pågår självgallring där vissa trädindivider dör i konkurrensen med andra om ljus och näring, och det finns en variation i de olika trädens tjocklek. En naturskog kommer aldrig att vara homogen, den är alltid heterogen med en mångfald av arter.
Skogen i Havsvalladalen är en västlig utlöpare av taigan, ett stort och vilt landskap som är relativt orört i ett stort sammanhängande skogsområde. Det är gott om vägar vilket gör reservatet lättillgängligt. Här finns en otrolig biologisk mångfald med alla fyra stora rovdjur, till och med kungsörn. Här finns vildmark, med tystnad och orördhet, som saknas i stora delar av Europa.
– Bland arterna här i skogen hittar vi liten spiklav som växer på tallbark på tallar som är mellan hundra och tvåhundra år gamla. På stubbarna som fortfarande är svarta av kol från gamla skogsbränder hittar vi kolflarnlav och mörk kolflarnlav, vedskivlav och dvärgbägarlav. På marken om hösten avslöjar svamparnas fruktkroppar det rika livet under markytan. Då kan man få se dropptaggsvamp, svart taggsvamp, orange taggsvamp, skrovlig taggsvamp och motaggsvamp som alla lever i symbios med tall. Sedan har vi tretåig hackspett och ibland även lavskrika, men den har tyvärr blivit väldigt sällsynt i Värmland på senare tid.
Vandringen fortsätter i den storblockiga terrängen. När vi kommer fram till en liten dal i skogslandskapet blir luften fuktig och solen speglar sig i en liten vattenyta.
– Det här är en liten vät som fylls på med vatten när snön smälter som kan torka ut senare på sommaren. Om det är en varm dag när man är ute i skogen är det alltid skönt att gå ner till väten så får man helt plötsligt lite frisk luft. Det finns oerhört många vätar här i Havsvalladalen och ofta hittar man lunglav på sälg eller asp i närheten.
När vi vandrar vidare genom tallskogen och kommer vi ner till en svacka där det blir svalare, fuktigare och betydligt mer gran. Sebastian böjer sig ner och hittar den lilla skogsorkidén knärot och på en gammal död trädstam växer den lilla vedtrappmossan.
– Vi har grönpyrola uppe på åsen, vi har lunglav på asparna… Ni ser, det bara matar på. Det är därför det är så jävla härligt att gå i naturskogen.
Film från invigningen:
