Ny bok gör mossor rättvisa

Det finns ungefär 800 bladmossor i Sverige. 78 av dem presenteras i boken “Bladmossor: Vitmossor–knappnålsmossor”. Som vanligt när det gäller Nationalnyckeln är det en synnerligen snygg produktion. Det här är en bok för dig som vill komma längre i artbestämningen än “det är nog en mossa”.

“Vitmossor–knappnålsmossor” är den fjärde och sista boken om bladmossor, efter “Sköldmossor”, “Kompaktmossor” och “Skirmossor”. Den här gången är det framför allt vitmossor som får sin noggranna genomgång.

Det finns en del missförstånd om vitmossor. För det första är det fönsterlav och inte vitmossa som brukar ligga som en matta i julstakarna. För det andra är vitmossa bara vit när den är torr. Oftast ses dock vitmossa i fuktiga skogar och som det står i inledningen av boken är färgen allt annat än vit: “En mosse som öppnar sig mellan träden i skogen kan riktigt spraka av vitmossor i olika nyanser från ljusgrönt till gult, brunt och rött”. På sådana mossar är det vitmossorna som själva skapat sin biotop. Bara det är väldigt fascinerande och värt att tänka på.

Förutom vitmossor rymmer den här två kilo tunga och 416 sidor stora volymen även bland annat sågmossor, sotmossor, knappnålsmossor, björnmossor och grävlingmossor.

För flertalet naturvänner räcker det gott och väl med att kunna känna igen att en mossa är någon sorts vitmossa eller någon sorts björnmossa, men det är häftigt att vara ute i naturen med folk som kan mer än så. De flesta uppfattar nog bara mossor som en jämngrön matta i skogen. Men med ökad kunskap börjar nyanserna urskilja sig. Grönt, men med en nyans av grått eller gult eller grönt med olika nivåer av lyster. En person som är duktig på mossor uppfattar de här nyansskillnaderna och genom att konstatera var mossan växer finns det redan en idé om vilken art det kan röra sig om när det är dags att ta fram luppen för att bekräfta misstanken.

I många fall kräver mossor mer noggranna studier än så. Ibland krävs mikroskopstudier av stamblad som kanske är 1 mm långa eller att du skär av ett av dessa blad och studerar bladtvärsnittet. Då krävs det ett lite större intresse och det är detta intresse som Nationalnyckeln uppmuntrar med författarna Niklas Lönnells och Tomas Hallingbäcks noggranna beskrivningar och Christopher Reisborgs detaljerade foton.

Boken rymmer också en introduktion till hela gruppen bladmossor och bestämningsnycklar till klasser och släkten som leder vidare till artnycklar i de fyra volymerna om bladmossor. Ett avsnitt jag verkligen uppskattar är mossor uppdelade utifrån vilken miljö eller substrat de växer på. Om du befinner dig i ett extremrikkärr (högt pH-värde) så kan du till exempel hitta svartknoppsmossa eller kalklungmossa, men i fattigkärr är sotvitmossa vanligare. PH-värdet har även betydelse för vilka mossor som hittas på träd. På “fattigbark” som tall, gran och björk hittas arter som stubbkvastmossa och cypressfläta medan arter med “rikbark”, som lönn och ask, kan rymma aspfjädermossa och allémossa.

Det finns inte mycket att klaga på när det gäller Nationalnyckeln-volymerna. De är väldigt genomtänka. Möjligen att de är något exkluderande för nytillkomna mosstittare med sitt språk och djupdykning i detaljer. Är du helt grön på mossor rekommenderar jag snarare att du börjar med delen om mossor i Linnea Helmerssons utmärkta “Kryptogamer”, läser vår nybörjarguide till mossor och kanske försöker följa med på någon mossutflykt med Mossornas vänner eller Naturskyddsföreningen. När du har en liten grund att stå på och vet att mossor är din kopp te – då är det dags att börja samla på de fyra Nationalnyckeln-volymerna om bladmossor.

Transparens: Natursidan fick ett recensionsexemplar av boken av Artdatabanken.