Naturvårdsexpertens nya bok om tigrar, noshörningar och elefanter

Ola Jennersten är naturvårdsexpert på Världsnaturfonden WWF. Han kan det mesta om den illegala handeln med djur, men också om hur hotade djur skyddas och räddas. Dessutom är han en framgångsrik naturfotograf. Nu har han gjort en ambitiös bok där hans expertområden sammanstrålar. 

Boken “Game Change” är en engelsk, uppdaterad och utvidgad version av “Vid vägs ände” som blev Årets pandabok 2016. En genomläsning ger en väldigt bra bild av kampen för att rädda de tre ikoniska djuren och hur komplex denna kamp är. Det är i mångt och mycket en utförlig reportagebok där intervjuer och genomgång av forskning får sällskap av Ola Jennerstens snygga och varierade bilder på allt från parkvakter och landskap till tigrar och elefanter.

Lokalbefolkningen måste med
Ett av de största problemen med den illegala handeln är att det i finns inte någon enskild lösning som fungerar, det måste arbetas på flera fronter och på många håll i världen. Efterfrågan på djurdelar måste minska, de hotade djuren måste skyddas i det vilda och lokalbefolkningen som lever med dem måste vilja ha dem i närheten. Annars finns risken att de istället har ihjäl djuren och säljer delarna.

– Biståndsorganisationer har ombetts av FNs generalförsamling att satsa pengar på lokalbefolkningen så att de inte ska känna sig lockade av kriminaliteten utan har andra försörjningsmöjligheter. Det tror jag är en viktig bit. Även om tjuvskyttar ofta kommer utifrån så är de beroende av lokalbefolkningen för att hitta det de är ute efter. Det går inte att åka till en nationalpark och hitta en noshörning eller elefant på första försöket. Man behöver guidning eller till exempel ordna så att parkvakterna hålls upptagna med något annat, berättar Ola Jennersten.

De arter som Ola Jennersten skriver om i boken är enligt honom bland de mest besvärliga att skydda.
– En elefant i trädgården märks och är den dessutom arg märks den ännu mer. En hungrig tiger kan också vara besvärlig för husdjur. På flera håll i Indien dödas en ko om dygnet av tigrar och det är inte så populärt. Även noshörningar kan ställa till stor skada. Det gäller därför att få med sig lokalbefolkningen i bevarandet. De måste se nyttan av den skyddade naturen.

Finns det något bra exempel där detta fungerat?
– Ett fantastiskt exempel som på många sätt fortfarande är världsledande är i Namibia. Där har det skapats byföreningar som har möjlighet att utveckla turism i sitt område genom att det byggs hotell och andra faciliteter. Byns befolkning utbildas sedan i att sköta hotellet. I dessa byar har man sett att inkomsterna ökar och att antalet djur i närheten också ökar, det vill säga tjuvskyttet går ner. Djuren har blivit en resurs, vilket inte alltid varit fallet tidigare när rovdjuren exempelvis tagit boskap.

Ola Jennersten berättar också att det i vissa områden i Afrika finns ett motstånd mot nationalparker. De skapades nämligen ofta av vita män och även om det var positivt för djuren så innebar det ibland att lokalbefolkningen trängdes undan från området där de levde.

Ett globalt problem
Samtidigt som det arbetas för att skydda djuren på plats och få lokalbefolkningen mer positivt inställd så är det ofta personer i andra länder som gör att jakten sker över huvud taget. Elfenben och noshörningshorn betingar ett högt värde och säljs fortfarande på många håll i världen. Dels illegalt, men också lagligt och det är ett bekymmer menar Ola Jennersten.

– Det visade sig att när det gjordes två stora släpp av lagligt elfenben från Sydafrika till Kina och Japan så ökade tjuvskyttet i Afrika. Troligen innebär mer lagligt elfenben en ökad efterfrågan. Det lagliga elfenbenet blir som reklam för produkten.

Det fuskas också med lagligt elfenben. Det är tillåtet att handla med elfenben från innan 1947 enligt CITES-konventionen, men färskt elfenben kan fås att se gammal ut och då är det svårt att avgöra om en produkt är så gammal att den är laglig. Det gör att många auktionshus säljer varor med gammalt elfenben.

– Eftersom det går att lura systemet tycker jag att det hade varit bra om antikhusen säger nej till elfenben tills elefanterna återhämtat sig, säger Ola Jennersten.

Så har dock inte antikhusen resonerat och även i Sverige går det att köpa till exempel en byrå med beslag av elfenben.
– Auktionshusen själva har ofta en egen expert som bedömer om ett elfenbensföremål är äldre än 1947. Jag tycker att det borde vara en tredje part som granskar föremålen så att företaget som tjänar på det inte ska bestämma vad som är rätt och fel.

Finns det någon rimlig händelse som skulle kunna göra stor skillnad för den illegala handeln?
– Det är att stoppa efterfrågan. Det är lättare sagt än gjort, men kan gå med informationskampanjer. Det visar erfarenheter från Japan där miljörörelsen lyckades minska handeln med elfenben för ungefär 40 år sedan. Det måste också vara svårt att lyckas med smuggling och det måste finnas en involverad risk. Hundar gör idag ett bra arbete med att finna smugglade djurprodukter i många länder. Dessutom måste man ha ett bra skydd där djuren finns. Exempelvis med parkvakter. Men det finns också övergripande politiska frågor. Korruption är till exempel ett nyckelord. Idag går det att köpa sig möjligheter att få tag på de här djuren genom att muta människor på alla möjliga nivåer. Det är ett av de största hoten mot den illegala handeln.

Skulle du åtminstone säga att medvetenheten bland världens ledare om de här frågorna?
– Definitivt. Det har det gjort de senaste tio åren. Inte minst genom kopplingen till kriminella nätverk och terrorism eftersom illegal jakt och handel kan ge snabba pengar. Både USA och Kina har idag förbjudit handel med elfenben.

Gäller det även naturvårdsfrågor?
– Inte på samma sätt. Det är olika i olika länder. EU har med sina direktiv och nätverket av Europas finaste natur, de så kallade Natura 2000-områdena, fått naturskydd högt på den europeiska kartan. Likaså har konventionen om biologisk mångfald varit betydelsefull.  Jag har en känsla av att naturvård i Kina har blivit mycket effektivare de senaste åren och även intresset för naturturism ökar.

Om vi går över till ett annat av djuren du skriver om i boken, tigern, så verkar det väl på sina håll gå bättre för den?
– Det finns definitivt länder där det går bra och som satsar. Exempelvis Nepal där det sedan 2009 har skett så gott som en fördubbling av antalet tigrar. De har därmed i stort sett redan klarat det internationellt uppsatta målet om att fördubbla världens tigrar till år 2022. Inom ett halvår kommer Indien presentera sina siffror. Förhoppningar finns att det visat sig gå fortsatt bra även för dem.

Finns det tillräckligt med livsmiljöer för tigern eller behövs det mer skogar för att de ska kunna fördubblas?
– Enligt den senaste forskningen har faktiskt inte de finaste tigerskogarna minskat så mycket i Asien på sistone. På vissa ställen, som i oljepalmsbältet i Sumatra och Malaysia, har det avverkats mer skog, men i övriga delar av Asien har skogarna fått stå kvar. Så det finns faktiskt goda möjligheter för tigrarna att fördubblas i antal.

För att lyckas krävs det dock fortsatt intensivt arbete. På alla håll.
– Som vår internationella tigerchef sa: “vi får inte ta bort foten från gaspedalen”. Så fort vi gör det går utvecklingen bakåt.

Är det så det känns i naturvårdsarbetet generellt – att det krävs en ständig press och att inget kommer gratis?
– Ja och det kan jag tycka är naturvårdens stora dilemma. Om vi till exempel försöker skydda något så kan vi vinna temporärt. Men om tio år kan det komma ett nytt regeringsbeslut att exempelvis en skog ska avverkas. Ett bra exempel är USA där Trump-regimen nu går hårt åt de miljölagar som tidigare regimer skapat. Våra segrar är nästan alltid temporära. Man får aldrig vara riktigt glad, så det gäller att fira de segrar man får.