Naturupplevelsen: Väntan på hornugglornas mat

I serien Naturupplevelsen visar vi bilder från fotografer som varit med om något intressant i naturen. Här har Robin Eriksson fått sett hornugglor på nära håll.

“Hornugglan är en medelstor uggla med ett vingspann på ungefär en meter. Den är aktiv i skymningen och i gryning då den ofta jagar över öppna jordbrukslandskap. I jakten flyger den otroligt nära marken och knäpper med näbben för att skrämma upp bytet som den lokaliserar med hörseln. Ett bra kännetecken för hornugglan är de två långa öron tofsarna som den riktar uppåt.

Matdags för hornuggleungen. Foto: Robin Eriksson

Ugglor är överlag ett svårt djur att fotografera eftersom vissa är aktiva nattetid eller i skymning. Jag fick ett tips av en bekant att det skulle finnas hornugglor med tre ungar i ett naturreservat i Närke. Jag fick rådet att försöka lyssna efter ungarnas skrik. När de inte skriker är det nästan omöjligt att få syn på dem eftersom de sitter och trycker mot trädstammen.

Jag stod där i ungefär en halvtimme och hade inte fått syn på någon uggla än. Skymningen var på ingång, och solen gick ner bakom min rygg. Jag tänkte att detta var min vanliga tur.

Efter några minuter blev det ett himla liv, och det gick att lokalisera tre ungar som satt i olika träd runtomkring mig. Jag riggade upp kameran på stativ och tog på behörigt avstånd några bilder på en av ungarna som satt mest synlig. Nu hade jag i alla fall sett och fotograferat en uggleunge, vilket var glädjande. Skriken från ungarna slutade inte, utan tvärtom. Det var som en hel orkester av skrik.

Lite till höger om mig en bit bort fick jag syn på en vuxen hornuggla som ljudlöst seglade genom skogen. Jag skruvade snabbt upp ISO-talet för att vara beredd med kameran. Ändringen på kameran var snabbt gjorda och jag hoppades på att den vuxna ugglan skulle landa hos ungen som jag hade kameran mot. Jag kröp in lite bakom några grenar för att göra mig mer osynlig. Turen var på min sida idag, och ugglan landade hos ungen med en stor sork. Ugglan hörde genast ljudet från slutaren i kameran som slog upp och ner. Med två stora ögon stirrade den bara på mig för att inom några sekunder vara borta.

Med adrenalinet som pumpade i kroppen försökte jag förstå vad som nyss hade hänt. Jag skyndade mig med raska steg därifrån för att inte störa dem. Väl framme vid bilen tog jag ett djupt andetag och tänkte tillbaka på när jag ändrade ISO-talet. Tack vare det så fick jag några bilder som blev skarpa. Det är lätt att bara dras med i händelsen och glömma bort att titta på kamerans inställningar.”