Naturskydds­föreningens ord­förande: “Jag kanske är naiv, men jag tror på fakta”

Pressen ligger just nu på Beatrice Rindevall. Hon har bara varit ordförande för föreningen sedan sommaren 2023, men har hunnit göra ett starkt intryck på flera i föreningen som Natursidan pratat med. 

Själv har jag följt Beatrice Rindevall på håll sedan hennes tid på Supermiljöbloggen. Hon var i över tio år på den vassa nyhetstjänsten som har lite mer klimatfokus än Natursidan och som bland annat utsågs till Årets miljöhjälte för det arbetet. Jag tänkte då på att hon var en bra skribent, men det var när hon några år senare dök upp på Baltic Waters som omvärldsanalytiker och framträdde en del i media som jag slogs av vilken kraft hon var. Skarp, välformulerad och trovärdig. Hennes nästa steg i karriären blev rakt in som ordförande för Sveriges största naturförening. En roll som verkar passa henne. 

Beatrice berättar att hon kände att hon kunde vara rätt person för jobbet. Bland annat för att hon ville jobba mycket med kommunikation och med engagemang.

– Jag kände att vi behöver bli sjukt tydliga. Vi behöver få folk att fatta. Och jag trodde att jag kunde bidra med det. Det var därför jag räckte upp handen. 

Nu, nästan 1,5 år senare, ger Beatrice Rindevall inga intryck av att vackla. Varken i tron på föreningen, sig själv som ordförande eller i hur hon formulerar sig om vår tids svåra frågor. Det är grundat och genomtänkt. 

Samlade tidigare ordföranden

En av de första sakerna som hon tog initiativ till var att samla och träffa tidigare ordföranden för föreningen, som Ulf von Sydow, Göran Enander, Mikael Karlsson och Johanna Sandahl. Mötena blev ett sätt att få inspiration och perspektiv utifrån hur det var förr. Något som den nya ordföranden fick höra var att ingen av dem hade samma situation som hon har.

– Det politiska läget och att vi nu har både en akut artkris och klimatkris gör situationen unik. Det har aldrig varit en lika stor press på att leda Sveriges största miljöorganisation som nu, med så lite tid att agera och med den här regeringen. Den går emot tidigare mål och överenskommelser och försöker motarbeta att flytta fram Sveriges positioner inom miljöpolitiken.

Hur känns det att ha ansvaret som ordförande nu?
– Jag visste vad det skulle innebära redan när jag tog rollen. Det har varit ungefär som jag förväntade mig – extremt svårt och tungt med det rådande läget. 

Naturskyddsföreningen är en stor aktör i Natursverige. På många sätt. Den består av över 200 000 medlemmar, 270 kommunkretsar och 24 länsförbund. Det är många röster att ta hänsyn till i en demokratisk organisation och Beatrice Rindevall, som beskriver sig själv som “väldigt otålig av naturen” och som dessutom var van vid att jobba i mindre organisationer som kunde agera och förändras snabbt, behövde lite tid för att inse att det inte alltid gick att vara lika snabb på den nya positionen.

Tungt läge kräver hopp genom agerande

Det tunga läget i världen är också något som hon brottas med dagligen, både på ett personligt och yrkesmässigt plan. Hon pratar om hur klimatkrisen och artkrisen “pockar på” varje dag och att det kan vara svårt att hantera den kunskapen, “särskilt när jag ser mina barn”, säger hon och tillägger snabbt:
– Jag vill vara tydlig med att klimatkrisen är här och nu – den är inte något som bara drabbar andra länder eller framtiden. Den påverkar oss redan nu, i Sverige. När alla prognoser ser så mörka ut vill jag göra allt för att mina barns framtid ska bli så bra som möjligt, säger Beatrice Rindevall och fortsätter: 

– Jag förstår inte varför så många har svårt att inse allvaret. Jag är upprörd på regeringen, men också på svenska folket. Varför straffar de inte en regering som beter sig så här? Jag är också upprörd på företagen. Många av dem drabbas hårt av klimatkrisen, men ändå kräver de bara billigare fossila bränslen. Det är inte hållbart, inte ens för deras egen verksamhet. Företagen måste förstå att de också är beroende av biologisk mångfald och ett stabilt klimat. Speciellt inom jordbruket – inget är mer beroende av biologisk mångfald och stabilt klimat än lantbruket. Ändå ser vi att vissa företag bara kräver billigare fossila bränslen. Det är en attityd som måste förändras.

Beatrice Rindevall ger inte heller mycket för att gömma sig bakom undanflykten att det är företag och att de därmed bara ska fokusera på att göra vinst.

– Jag är så himla trött på att folk kan säga att “vi är ett vinstdrivande företag – vi kan inte ta sån hänsyn”, men det är klart att deni kan. Ni är människor som jobbar i ett företag. Ni kan ändra er attityd och ta ansvar. Det handlar om att kräva hållbarhet, både för samhällsstabilitet och människor.

Att få andra att ta sitt ansvar återkommer hon till när vi pratar om Naturskyddsföreningens inflytande och påverkan. 

– För mig handlar det om att det inte bara kan vara vi som ska stå och ropa och skrika. Andra branscher och sektorer måste också börja förstå att de är lika påverkade av det här som alla andra och börja kräva något annat. Det är ingen som kommer gå vinnande ur klimatkrisen. 

Hur skapar man engagemang?

Samtidigt med klimat- och artkriserna förvärras och ett allt större behov av fokus på miljöfrågor så passar regeringen och SD på att skära ner kraftigt i anslagen till miljöorganisationer. Från 19 miljoner i år till 9 miljoner 2025. Ett hårt slag mot många föreningar runt om i landet.

– Det är mörkt att regeringen håller på att skära ner på civilsamhället när det behövs som mest, säger Beatrice Rindevall.

I en sådan här situation när många skulle behöva engagera sig – hur får man unga människor idag att vända sig till föreningar?
– Jag är själv ett barn av den tiden. Jag har växt upp med en bild av att demokrati är en hand som lägger en lapp i en låda, och har som barn inte alls varit bekväm i att uttrycka åsikter. Att röstandet är detsamma som demokrati, men det är en väldigt passiv och lat bild. Det är så långt ifrån vad jag uppfattar att demokrati är idag. Det säger inget om din rättighet att driva frågor, uttrycka åsikter och försöka få igenom förändringar i samhället. Det är det som är det mest fantastiska med demokratin, inte att man kan få gå och rösta på tjomme A eller tjomme B. 

Nu, när situationen i samhället är som den är anser Beatrice Rindevall också att det till och med är en skyldighet att engagera sig. 

– Jag tror att folk inte riktigt har förstått den möjligheten att man både får, bör och kan agera. Samtidigt finns det också en brist på hopp bland unga. Det handlar ju bland annat om att man inte känner att man har makt att agera. Man måste uppmuntra ungdomar att uttrycka sina åsikter och att kräva makt att förändra saker. Man måste ge dem makt. 

Dialog med en part som motarbetar

Som exempel lyfter hon Naturskyddsföreningens riksstämma där alla medlemmar har möjlighet att säga vad man tycker att Sveriges största miljöorganisation ska göra. Det är ett exempel på den makt man kan ha som privatperson och som man kan engagera sig i. 

Det är också ett återkommande önskemål och mål ute i landet hos de regionala kretsarna; de vill försöka få fler personer engagerade. 

Hur är det att som en stor miljöorganisation ha en regering som aktivt motarbetar er kamp samtidigt som jag kan tänka mig att ni vill ha igång en dialog med politiker? Ni kan ju dessutom vara rätt hårda i era formuleringar kring den politik som förs. Kan du berätta lite om hur du resonerar kring detta?
– När jag träffar företrädare för regeringen så är det inga otrevliga ord eller dålig stämning utan vi försöker vara professionella och trevliga. Men sen så är det ju tydligt att vi inte jobbar mot samma mål. Jag önskar att jag hade bättre verktyg och att vi hade mer möjligheter att kunna påverka regeringen, men jag känner inte att regeringen efterfrågar miljöexpertisen – tvärtom. Det vi kan påverka regeringen i är att få opinionen med oss. Därför är det så himla viktigt med alla som är ute på sociala medier eller mejlar ministrar. Vad jag säger spelar mindre roll än om jag säger det samtidigt som sjukt många andra säger samma sak. Då kommer det kunna påverka regeringen. Ett ökat skydd för strömmingen i Östersjön tycker jag är ett jättebra exempel på det. Där har det blivit jobbigare för regeringen på grund av att opinionen är skitstark. Och det är så vi behöver göra.

Betesrätten är väl också ett sådant exempel?
– Ja det är nog en sådan fråga som regeringen i efterhand reflekterat över och kanske borde lyssnat lite mer på oss innan.

Tror du att ni skulle öka era chanser att påverka regeringen om ni inte uttryckt er lika kritiskt eller är det snarare precis vad motståndarna skulle önska?
– Alltså… såhär; jag tänker ganska mycket på hur jag om tio år kan se tillbaka på hur jag agerade.  Jag kommer vara fruktansvärt arg på mig själv om jag ser tillbaka på att situationen aldrig blev bättre och min insats hade varit att tona ner situationen för att vara snäll mot Romina [Pourmokhtari, klimatminister]. Jag måste kunna säga som det är och vad vi står inför utan att överdriva. Vi behöver inte tona upp orden för mycket. Jag försöker bara kalla en spade en spade. Det är det jag försöker göra i min kommunikation. Det är en riktig allvarlig situation som vi går mot just nu, och det blir värre för varje dag som vi inte hanterar klimatförändringar och artkrisen. Jag kanske är naiv, men jag tror på fakta. Jag vet att jag står på en faktamässig grund. Jag har alltid älskat Naturskyddsföreningen på grund av att man kollar på vad forskningen och faktan säger och så gör man bedömningar utifrån det. Och jag har en kanske något naiv tro om att sanningen ska segra. Sen så behöver vi också förstå att vad som är sant är ett kommunikationskrig som vi generellt sett har förlorat i miljörörelsen, vilket inte är konstigt med tanke på det ekonomiska övertaget som exempelvis fossillobbyn har. Vi behöver börja vinna, men fakta vinner inte av sig själv. Man behöver förmedla den väldigt smart, skapa opinion och hålla i den.

Vad tror du att det beror på att miljörörelsen inte vunnit den här kampen?
– Det finns vinstintressen som kan driva på för en ohållbar utveckling, och de har mer resurser till annonsplats och PR-byråer än miljörörelsen. Men jag tror också att man delvis har satt lite krokben för sig själv. Till exempel det här med att man inte ska vara för alarmistisk. I många lägen har det inneburit att man inte har kallat en spade för en spade. Och det tror inte jag är bra. Jag menar det finns ingen som säger “nej men säg inte hur illa det är med sjukvården för då kommer ingen göra någonting åt det”. Eller “säg inte hur illa det är med gängkriminaliteten för då kommer ingen agera – då kommer folk bara bli passiva”. Men så fort man kommer till miljö och klimat, då dyker de här argumenten upp. Det är en obegriplig retorik för mig. Jag har aldrig förstått det. Jag har respekt för den klimatpsykologi som riktar in sig på de som faktiskt vet och som mår dåligt av vad de ser. Men det är inte de som är den stora massan.

Hon betonar att det för att finnas hopp också måste finnas förslag på lösningar och att Naturskyddsföreningen är bra på att även presentera det. 

– Det lyfter vi hela tiden. Men hoppet är kopplat till agerande. Hoppet kommer inte automatiskt för att det finns lösningar, och absolut inte av att man försöker stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det går bättre än det gör. Hoppet kommer av att det finns de som försöker driva igenom lösningarna. Och det är det som brister just nu. Lösningar har alltid funnits inom våra områden. Kolla bara på att restaurera natur. Det funkar. Det är ju fantastiskt hur bra det funkar. Det handlar ju bara om att man faktiskt ska börja göra saker. Att man ska börja ta i tur med problemen och inte prata runt det. Och det är där i hoppet ligger. Man tappar ju inte hopp för att det ser illa ut utan för att det ser illa ut OCH att ingen trots det gör någonting åt saken.

Är du orolig för att vissa dörrar stängs för att ni stämplas som alltför hårda eller extrema?
– Jag skulle inte säga att vi är för hårda eller extrema, och inte heller att dörrar stängts, men de kan vara tröga. Vi pratar med exempelvis Jägarförbundet och LRF om saker vi kan samsas om. Jag förkastar inte folk eller organisationer eller deras åsikter. Däremot så tycker jag att det är viktigt att vi fortfarande står på vår faktagrund när vi pratar. Vissa saker kommer vi aldrig kunna enas om men det är fortfarande människor vi pratar med och om. Och man ska ha respekt för varandra. 

De som vill följa lagen får bära hundhuvudet

Sedan glider Beatrice Rindevall över i att prata om att hon är väldigt besviken på att inte den nuvarande politiken tar mer ansvar. Inte minst i skogsfrågan.

– Det ska ju generellt sett inte vara Naturskyddsföreningen som försöker se till att lagar upprätthålls. Men det är så det är nu. Och då blir det vi som får bära hundhuvudet för att vi försöker få lagar att upprätthållas när det egentligen är regeringen och politiken som inte tar sitt ansvar. 

Bristen på ansvar blir också en frustration över hur lite som görs trots hur mycket runt omkring oss i världen som visar tydliga tecken på att vi är i ett kritiskt läge. 

– Jag är faktiskt fascinerad över hur lite uppmärksamhet det får när det händer så mycket i världen med stormar och översvämningar och bränder. Livsmedelsfrågan får till exempel otroligt lite uppmärksamhet. Vi pratar gärna om jobb här i Sverige och att det är viktigt. Vi oroar oss för att minsta reglering ska påverka jobbmöjligheter för branscher med stora utsläpp. Samtidigt har 160 000 lantbrukare förlorat sina arbeten på sex år bara i Marocko på grund av den svåra torkan. De här diskussionerna är ganska absurda om man bara har vissa fakta på fötterna. Vi behöver göra allt vi kan för att fasa ut eller få bort fossila bränslen så fort som möjligt. Vi behöver börja restaurera naturen. Naturen och alla arter är vårt immunförsvar, som ger oss mat, luft, vatten, medicin och minskar risker vid extremväder. Vi har aldrig behövt mångfald i arter så mycket som nu.