Naturskolan som skapat en efterfrågad mötesplats

Adil Sadikus och Antanios Hannas karriärer som naturvägledare började väldigt oplanerat. Sedan dess har de haft stora framgångar med att skapa mötesplatser i naturen i Örebro och kommuner från hela landet har hört av sig för att få veta hur de jobbar.

Adil återkommer flera gånger under vårt samtal till hur mycket han tycker om Örebro. Inte minst om mängden fina naturreservat som finns i närheten.

– Det är guld värt att ha så nära till naturen, förklarar han.

Det underlättar deras verksamhet vid Örebro naturskola som i flera år nu lockat ut örebroare i naturen. Men Adil Sadikus och Antanios Hannas framgångsrika karriär inom naturvägledning började av en slump. De gick båda SFI för akademiker i Örebro. En dag fick klassen frågan om någon var intresserad av att jobba med natur. Adil, som uppskattar fjällvandring och friluftsliv i sitt tidigare hemland Albanien, men jobbat inom telekommunikation, räckte spontant upp handen. Ingen berättade för honom att det var en jobbintervju, men efter en vecka visade det sig att han och Antanios blivit utvalda. De kände inte varandra sedan tidigare.

Från att se snö för första gången till hundratals guidningar

Tillsammans började de ett nystartsjobb på Naturskyddsföreningen för att bli naturguider, med Kajsa Grebäck som handledare. På sin första guidning som Adil och Antanios hade tillsammans fick Antanios se snö för första gången, men de klarade av utmaningen och har sedan dess varit en duo som hållit i hundratals guidningar för tusentals deltagare.

Det började med att de guidade andra SFI-klasser i naturen och lärde dem naturord på svenska. De satte lappar på saker i naturen för att underlätta. Exempelvis ordet “gren” på en gren och “svamp” på en svamp.
– Det blev väldigt populärt, minns Adil. Kommunen såg intresset och undrade om vi ville fortsätta ett år till som ett instegsjobb.

Under det här året gjorde de 2-3 guidningar per vecka i naturområden i Örebro. Det var allt från elever och lärare från grundskolan till ensamkommande flyktingbarn och öppna förskolor. De sistnämnda blev ett särskilt lyckat samarbete. Adil och Antanios besökte mängder av öppna förskolor och fick därigenom ut ganska blandade familjer – både svenskar och invandrare. Återigen blev det en stor framgång.
– Det var väldigt många som följde med ut och efter ett tag kände alla till oss. Det blev väldigt stort.

Media uppmärksammade verksamheten och Adil har vid det här laget föreläst i ett 15-tal kommuner i hela Sverige om hur de gått till väga med att starta upp verksamheten och skapa kontakter.

Efter 1,5 år med intensivt arbete med att visa upp närnaturen både för nya örebroare och folk som bott där länge var Adil och Antanios fortfarande i nystartsjobb. Men när politiker i kommunfullmäktige visades deras verksamhet ”hände det grejer”. I april 2017 blev de fast anställda på Örebro naturskola.

Vad är det som gjort att det fungerat så bra mellan dig och Antanios?
– Antanios är väldigt bra på att skapa kontakter och är en social person. Han är agronom och kan mycket om växter. I Syrien jobbade han med att lära ut hur man odlar bomull. Han kan prata om bomull i tre dagar. Jag är utbildad telekommunikationsingenjör, men gillar friluftsliv. I Albanien bodde jag på landet och älskar att fjällvandra där. För mig är att odla och gå i naturen en del av livet. Jag hade inte tänkt att jag skulle jobba med naturen, men så blev det.

Hur har du och ditt intresse utvecklats sedan du började jobba som naturguide?
– Innan trodde jag inte att jag var en sån som står framför folk och berättar. Men det här arbetet har gjort mig mer social och jag har utvecklats mycket personligt också. Förr tänkte jag aldrig på vad en fågel eller växt heter. Nu kan jag fler fåglar på svenska än på albanska. Jag har börjat titta på naturen på ett annat sätt. Nu vill jag vet vad den där mossan och den där laven heter. Det är en process som aldrig tar slut. Jag behöver ha en anteckningsbok med mig varje gång jag är ute med de andra naturpedagoger för att jag vill lära mig allt.

Vad skulle du säga är nycklarna till att få med sig mer varierade besökare med en bakgrund i många olika länder?
– Vi började med att översätta guidningar och övningar och kontaktade sedan alla öppna förskolor. Vi visade vad vi ska göra och berättade om verksamheten. Det kan vara svårt att locka en syriansk kvinna att åka på en utflykt i naturen och vi jobbar fortfarande med att få ut fler. På vissa utflykter kommer det fortfarande mest svenska familjer, men det har börjat komma många invandrarfamiljer också. Det har spritt sig att det inte är farligt att gå ut i naturen. Det har hjälpt oss att gå ut och kontakta fler förskolor. Öppna förskolornas pedagoger har också gjort ett stort jobb. Nu i samband med pandemin så är de ute varenda torsdag. De kan inte vara inne.

Du har tidigare berättat att närheten till naturen också är en viktig faktor.
– Ja och det är Örebro bäst på. Det är så bra här. När vi behöver göra en aktivitet så finns det nästan alltid ett naturreservat nära bostadsområdet. Deltagarna kan enkelt gå till den platsen. Det gör otroligt mycket. Vi kan ta våra lådcyklar dit med allt material och sedan går vi ut tillsammans. Örebro har 22 tätortsnära naturreservat och många av dem är anpassade för barnvagn, har eldplatser, damm för att håva efter vattendjur, karta, stigmarkeringar – allt finns där. Det är otroligt bra.

Adil berättar att många blir fascinerade över att de kan se fåglar som de även sett i sitt gamla hemland och att deltagarna uppskattar att få lära sig vad de heter på svenska.
– Alla tycker också om att håva vattendjur. Då är föräldrarna med och gör övningen tillsammans med barnen. De får titta på bilder av småkrypen på olika språk. De flesta tänker bara att det finns fiskar i vatten och är inte så vana vid att håva vattendjur, men de tycker mycket om det.

Hur kan man göra om det är ont om naturområden i närheten?
– Du kan välja en park också. Det finns många övningar som kan göras i en park eller en skog. Det räcker att vara ute och röra på sig. Det behöver inte vara ett naturreservat. För vissa familjer kan det till och med vara en fördel. Det kan kännas tryggare i en park.

Att be Adil berätta om några fina minnen från sina år som naturguide är som att öppna upp en kartong med lyckopiller. Han har så mycket att berätta. Om dråpliga kommentarer från barn som vill hitta “baby sharks” i dammen eller som blir så förtjust i sin papprullekikare att de sovit med den på natten. Eller om en utflykt med en blandad grupp till en skog för att leta hackspett. Hur mycket de än letade kunde de varken höra eller se någon. Fem dagar senare ringde en av de syrianska männen som varit med på utflykten och utbrast lyckligt att han fått se hackspetten precis där de varit och letat. Sådant dröjer sig kvar som lyckliga minnen.

Lyckat intergrationsprojekt

Det finns även en annan aspekt av Adils och Antanios arbete och det är integration. På deras guidningar möts familjer som sällan möts i andra sammanhang. Svenska deltagare kan ibland bli förvånade över att det är Adil och Antanios som är utflyktens ledare, men när de väl är i naturen fungerar det väldigt bra. Det visar även studier. Naturen är en bra plats att mötas på. Det blir ett socialt sammanhang. Forskaren Benedict Singleton följde med på Adil och Antanios utflykter under två års tid och har skrivit om det i bland annat artikeln “Go to the forest! Exploring the orderings of Swedish Nature-Based Integration“.

– Det var väldigt intressant att se vår verksamhet från en annan persons perspektiv och höra hans kopplingar och analys. Benedict pratar mycket om kulturkrockar, men också om att det sociala sammanhanget kan leda till en bättre koppling både mellan människa och natur och människa och människa. Det blir integration på riktigt när vi är ute i naturen.

Adil och Antanios är inte de enda nya svenskarna som tagit steget till att bli naturguider i Örebro län. Åtminstone fyra andra personer leder nu naturguidningar på andra språk än svenska och det börjar sakta ske liknande projekt på andra håll i landet.

För Adil och Antanios fortsätter det komma förfrågningar om att besöka andra kommuner för att hålla föreläsningar eller utbilda andra guider.
– Men vi gör inte så mycket sådant längre. Just nu vill vi fokusera på verksamheten i vårt område. Det finns så otroligt mycket att göra här.

Den här artikeln har tidigare publicerats hos SLU Centrum för naturvägledning.