Naturpodden: Thomas Tranefors kärlek till ängar
För dig om vill fördjupa dig i ängar och skötsel kan Thomas Tranefors vara en förebild. Han har restaurerat ängsmark i 18 år och varje år har nya arter dykt upp. Intresset började med fåglar och boken "Ängar" har varit en viktig inspirationskälla längs vägen.
Thomas Tranefors i sitt kök.
Man kan säga att Thomas Tranefors kärlek till ängsmarken började med en ortolansparv. Idag jobbar han som miljöstrateg på Tranemo kommun och bor på en gård i utkanten av samhället Uddebo i södra Västergötland. Thomas är född och uppvuxen i bygden och återvände hem efter att ha utbildat sig till biolog. Men hans stora passion för naturen i ängsmarken började med fåglarna.
– Jag minns en morgon då det helt plötsligt satt en ortolansparv på en stängselstolpe. Då blev jag helt till mig. Jag kan fortfarande minnas den observationen. Direkt efteråt åkte jag till biblioteket och letade upp boken ”Fåglar i jordbrukslandskapet”. I den fanns det ett speciellt kapitel som bara handlade om ortolansparv och beskrev varför den hade minskat. Det var ju kopplat till jordbrukslandskapet. Då började drömmarna om att göra åtgärder på enbackarna för att få ortolansparven att häcka igen.
Nils Forsheds bild av Östergärdet i Gantarås inspirerade Thomas Tranefors.
Idag riskerar ortolansparven att dö ut från Sverige, bland annat på grund av jordbrukets storskaliga förändring under 1900-talet. Men på Thomas föräldrars gård där ortolansparven dök upp fanns det fortfarande lite öppen mark med några spännande växter.
– Vid en liten sjö fanns det en backe med lite backsippor, någon kattfotsplanta och bockrot. Jag fick min pappa att köpa in en motormanuell slåtterbalk så att vi kunde slå den marken som en äng.
Illustrationer och arter blev viktiga
Vid samma tid fick Thomas tag på boken ”Ängar” av Urban Ekstam och Mårten Aronsson, med bilder av Nils Forshed. Den blev helt avgörande för hans ängsintresse. I boken presenteras olika ängar runt om i Sverige och där hittade Thomas ett mål för sitt arbete.
– I boken finns stora, tydliga bilder på själva ängen och vilka arter man kan hitta. Dessutom är bilden på bokens framsida med alla dessa prästkragar, sommarfibblor och jungfrulin helt fantastisk. Kopplingen i boken mellan bilden av ängen, historien och vilka arter som man kan förväntas hitta, där arterna blir kvitton på hur bra ängen är, har påverkat mig mycket.
En art som utmärker fina ängsmarker i södra Västergötlands höglänta skogsbygder är granspiran. Med sina humlepollinerade röda blommor är den något av en klenod i många ängar, men idag minskar den i Sverige. Som så många andra ängsväxter passar den inte in i det industrialiserade jord- och skogsbruket. Det är en av arterna som Thomas fastnade för i boken ”Ängar”.
Inspiration från Erik på Snaråsatorp
En gård i närheten har inspirerat Thomas. Den heter Snaråsatorp och där slog den sista brukaren, Erik Andersson, flera hektar ängsmark med lie ända in på 1980-talet. Hans ängar var steniga och gick inte att slå med slåtterbalk och häst. Det finns till och med en bild på när Erik slår ängsmarken år 1983 och en bild på Thomas vid samma plats 2012.
– Det ligger inte så långt från mina föräldrars gård, berättar Thomas. Det var till och med så att Erik cyklade rakt igenom vår gård när han skulle till affären och köpa lite mjölk.
Snaråsatorp inventerades år 1988. I rapporten står det att det finns gott om svinrot och slåttergubbe i markerna, men även att det funnits granspira tidigare. Efter att Thomas flyttat tillbaka till hembygden som utbildad biolog fick han möjlighet att arbeta med området.
– Jag jobbade som kommunekolog och i samarbete med länsstyrelsen fick vi medel för att restaurera den här hackeslåttermarken igen. Då tog jag dit en grävmaskin och la igen ett dike som grävts igenom marken. Några år senare kom det upp små plantor av granspira.
Ängsvädden exploderar
Thomas intresse för mångfalden har fördjupats över åren. Idag är han också intresserad av vildbin, de runt 270 arter av ofta håriga, flygande steklar i Sverige där många samlar pollen och dricker nektar från vilda växter.
– Även om vilda växtarter blir ett kvitto på hur bra ängen är, är ovanliga bin på ängen ett ännu bättre tecken på att man gjort ett bra jobb. Bina kommer av sig självt om förutsättningarna är rätt.
Ett sådant tydligt kvitto fick han på sin egen äng för två år sedan. För Thomas flyttade till den egna gården Mjällbo utanför Uddebo år 2005. Här fanns det enorma askar draperade av lunglav och gott om hassel, men de gamla ängs- och hagmarkerna hade planterats igen med gran. Så fort boningshuset var någorlunda beboeligt började Thomas ta ner gran.
– I det här förfallet så fanns det något väldigt vackert. Här kunde jag göra skillnad. Bland alla dessa granar så fanns det en liten glänta där det växte prästkragar. Så på vintern tog jag fram motorsågen och började fälla gran. På våren brände jag fjolårsgräs och till sommaren tog jag fram lien och började slå.
Prästkragarna har ökat successivt och varje år är det någon ny art som Thomas upptäckt på ängen. Det har dykt upp växter som gökärt, åkervädd och ängsvädd.
– Ängsvädd är en av de arterna som exploderat på ängen. Eftersom jag slagit ängen i 18 år börjar den bli utmagrad. Jag slår den inte förrän i slutet av augusti – för jag har andra ängar som är mer näringspåverkade som jag slår tidigare – och det har gjort att ängsvädden ökat väldigt mycket här. Det är numer ett formidabelt hav av ängsvädd här på ängen.
Ett tydligt kvitto på rätt hävd
För två år sedan upptäckte Thomas att det ovanliga guldsandbiet lever på ängsvädd här på hans äng. Det är ett en centimeter långt bi med en alldeles orange bakkropp. Honorna samlar pollen från ängsvädd som de drar ner i gångar som de gräver ut i sandig jord, men övergödning och igenväxning hotar biets framtid i Sverige.
– Några dagar senare såg jag ett litet mörkaktig gökbi som flög bland ängsvädden. Jag fångade in det för att kunna titta på det närmare. Det var ett silvergökbi.
Honor av gökbin lägger ägg nere i bogångarna till andra bin. Nästan en tredjedel av alla runt 270 biarter i Sverige är parasiter. Just silvergökbiet lägger bara ägg hos guldsandbiet. Och silvergökbiet är bara känt från några få platser i Sverige.
– Det är ju en riktig drömart som jag letat efter på andra lokaler med guldsandbi i kommunen i 15 års tid, men aldrig hittat tidigare.
Thomas Tranefors arbete med sina ängsmarker visar att trägen vinner. Just tid är kanske den viktigaste komponenten i naturvård. Och Thomas fortsätter sitt arbete. Nu ska han se över stängslen, sedan när det börjar torka upp till våren så bränner han fjolårsvegetation på ängarna. Men när växterna börjar blomma är det dags för ängsskötaren att bara njuta av blomsterprakten. För vem vet, rätt som det är kan det dyka upp någon ny art.
