Naturpodden: Sundström, surmört och mångfald

• Lyssna på avsnittet av Naturpodden längre ned i artikeln.

De flesta känner tog till Stefan Sundström som musiker, men de som följer honom på Instagram ser att han har ett stort engagemang i hållbarhetsfrågor. Han har även nördat in sig på vårt enda vilda kattdjur. Därför börjar vi prata om lodjur när jag träffar honom i hans hem på en av Mälaröarna.

Stefan och lodjuren

Naturskildraren och programledaren Martin Emtenäs och Stefan Sundström har turnerat runt om i landet med scenshower om natur i Riksteaterns regi. I föreställningen “Vi som bor här” kom det fram att de gärna skulle sitta i skymningen och spana efter lodjur, vilket ledde till att jag bjöd hem båda till mina trakter. Stefan var den som nappade. Så i våras satt vi tysta och frös tillsammans i två timmar medan mörkret sänkte sig öven nejden.

– Vi fick ju höra lodjur, fyller Stefan i med ett stort leende. Det var ju fantastiskt. Sedan har jag en gammal hang-up på lodjur, sedan jag var ett litet barn och snöade in på lodjur när jag var fyra-fem år.

Video från YouTube

Genom att spela videon accepterar du YouTubes dataskyddspolicy.

Ja, visa mig innehållet

Källa: youtu.be

Det var när vi gjorde oss klara för att resa oss och gå, lite stela efter att ha suttit hela kvällen, som ett lodjur skrek ut sitt brunstrop några hundra meter bort. Men lodjuren har varit en del av Stefans liv under lång tid. Som liten tog hans föräldrar med honom till Skansen där han fick se något som var både imponerande och lite skrämmande.

– När jag står och tittar in i den här buren på Skansen, så klipper lodjuret en gråsparv och stoppar in i munnen. Wow, det där fastnade i mig. Sedan läste jag en massa böcker om lodjur. Att de sedan finns i en natur som man själv har varit i, att man kan tänka att “bakom den där klippan kanske det finns ett lodjur” liksom.

Surmört, strömming och odlad lax

Även om Stefan Sundström har ett djupt intresse för den vilda naturen, så är det nog hans odlingar och matintresse som via böckerna gjort honom känd utöver musiken. Texterna vittnar om ett djupt engagemang för att ta hand om maten som han skördar i den egna trädgården, där inte minst mjölksyrajäsning av grönsaker har varit en viktig del, bland annat den fermenterade tomatsåsen “röd-grön röra“. Från sin pappa fick han också ett intresse för både skog och fiske som ledde fram till att han prövade att göra surmört.

– Farsan var så där att “mört, det ger man till katten”. Som de flesta är. Men det hade varit kul att snacka med farfar om det, men det hann jag liksom inte med innan han dog. Han var född under fattiga förhållanden redan 1882.

Att äta surmört och andra fermenterade insjöfiskar var utbrett i Sverige under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det var en del av självhushållningen. Men det är inte bara på grund av kulturhistorien som Stefans syrar mört, utan det handlar om att den odlade laxen är så destruktiv, inte minst eftersom den kräver foderfisk, bland annat skarpsill och strömming som kommer Östersjön. Stefan är rädd för att strömmingen kommer att dö ut när de stora trålarna dammsuger havet, så det behövs något annat att lägga på tallriken om det ska vara hållbart. Men det som väckte ett intresse för just surmörten var en bok.

– Det var en bok jag läste redan som barn, av naturfotografen Hans Lidman, som var väldigt naturromantiskt skriven och hette “Laxögat”. I ett kapitel kommer han gående genom skogen och så känner han på långt håll “lukten av surmört”. Då kommer han fram till en gammal 90-årig gubbe som lägger in surmört varje år. Det här var i det inre av Hälsingland.

Äta oss ur naturkrisen

Efter att ha ätit en lunch bestående av korntunnbröd, potatis, smör och surmört fortsätter vi att prata om maten och den biologiska mångfalden. Jag funderar på om Stefan tror att vi kan äta oss ur naturkrisen.

– Nä, vi kan bara svälta oss ur den, skrattar Stefan och slår knäna i bordet. Nej, men seriöst så tror jag absolut att vi måste göra det. Sverige är superimportberoende vad det gäller livsmedel, och det är en jävligt farlig situation. Man pratar så jävla mycket om försvarsberedskap i det här landet men då menar man tanks och soldater, men det man inte pratar om så mycket är maten.

Det Stefan ser framför sig är ett land där maten odlas lokalt. Där det finns mycket fler småbönder på landsbygden. För om samhället ska fungera utan fossila bränslen och globala transporter förändras hela produktionskedjan. Och det är i produktionen av livsmedel som Stefan tar sin utgångspunkt när han funderar kring biologisk mångfald, inte i de sällsynta och hotade arterna. Hans trädgård, och Mälarviken där han fiskar, blir det ekosystem som föder honom.

– Det tycker jag är en helt skön och fantastisk grej. Den har blivit som en grön bubbla som jag kan vara i. Och folk börjar garva bara man säger ordet surmört, det blir ett skämt liksom och jag kan väl skämta med i det, men jag tycker det blir lite löjligt tillslut. För det handlar om käket, det handlar om biologisk mångfald och hur vi ska överleva den kris som kommer.

Naturpodden: Stefan Sundström