Ringmärkt berguvsunge. Foto: Emil V. Nilsson
I år har det ringmärkts rekordmånga berguvsungar i Tjustområdet runt Västervik. Biologen Emil V. Nilsson fick följa med Kent Gullqvist och Larsgunnar Nilsson i slutet av maj när de ringmärkte berguvar.
Berguven är en viktig symbol för naturvården i Sverige. Som världens största uggla är den en spännande häckfågel i landet. Till skillnad från havsörn och gråsäl, två andra arter som används som symboler, har berguven inte återhämtat sig efter den stora utrotningen på nittonhundratalet. Men hoppet är det sista som överger oss.
Nu är ni på väg att göra er klara för att ringmärka berguvsungar. Kan ni beskriva platsen vi är på?
– Ja, det här är en gammal känd lokal. För två år sedan hade vi häckning här med två ungar. Vi börjar med att leta på den gamla bohyllan för att se om de använder den igen. Förra året var den tom, men då var det tomt på många platser. Då ringmärkte vi bara en enda unga i hela Tjustområdet, berättar Larsgunnar. Men i år hoppas vi att de är tillbaka.
Berguven är en av Sveriges sällsyntaste ugglor. Då kan man väl tänka sig att ni är avlönade av staten för att inventera berguvarna här i området?
– Nja, tyvärr, svarar Larsgunnar. Vi gör det här som privatpersoner, av eget intresse. Vi har naturligtvis tillstånd av Ringmärkningscentralen och Länsstyrelsen i Kalmar län för att få göra det här då vi besöker fågelskyddsområden och naturskyddsområden. Vi har faktiskt lite ekonomisk ersättning från Alvins fond för resor men det täcker knappt bensinen. Det är på ideell basis vi gör det här.
En vuxen berguv som bevakar ringmärkarna. Foto: Emil V. Nilsson
– Ja, den här berguven måste man ha ett särskilt tillstånd för att få ringmärka, berättar Kent. Det är mycket spännande och värdefull art att bevaka då för den har det besvärligt med störningar med mera. Vi vill ju se hur ungproduktionen är, det beror ju mycket på födotillgången också, mellan åren. Det har vi ju märkt. Och här på den här platsen så har vi ju den kända bohyllan som Larsgunnar och jag har besökt tidigare men vi har alternativa hyllor också som vi får söka upp om det inte var något på den första platsen.
Larsgunnar och Kent försvinner ner i bergsbranten och jag får snällt vänta på behörigt avstånd. Det visar sig att den kända bohyllan var tom. Larsgunnar och Kent letar runt i stupet i över en timme, men tillslut hittar de en ny bohylla med två ungar.
Hur gick det till när ni hittade ungarna?
– Jag hade nästan börjat ge upp om den här lokalen faktiskt, berättar Kent. Vi hittade inga fjädrar, slaktplatser eller färska spybollar som skulle tyda på att det var uvar i berget. Det såg väldigt tomt ut tyckte jag. Vid den gamla boplatsen var alla spår minst två år gamla.
Kent Gullqvist och Larsgunnar Nilsson med en unge. Foto: Emil V. Nilsson
– Ja, besvikelsen var stor först, säger Larsgunnar. Jag gick där och deppade, men jag gick en annan väg tillbaks än den vi brukar gå. Då kom jag till en ny bergsbrant som vi inte undersökt tidigare. När jag kikade upp mot branten fick jag se dun på berget. Sedan klättrade jag upp och då såg jag ju att det var något där så jag klättrade upp sista biten också, kom upp till bohyllan och såg att det var två ungar där. En lite större och en lite mindre vilket är helt normalt. Sedan var det bara att börja ringmärka.
Så hur har det gått 2019 jämfört med 2018?
– Helt fantastiskt, berättar Kent. Vi har ringmärkt 28 ungar och har noterat två till som var för stor för att ringmärka. 30 ungar i Tjustområdet! Förra året lyckades vi bara hitta en enda unge. Det här gör att man kan känna att det finns en framtid för berguven i Tjust.
Lyssna på Naturpoddens avsnitt om ringmärkningen här under, på Soundcloud eller där du brukar lyssna på podcasts:
• Länk till avsnittet på Biotopias sida
Lyssna gärna på Naturpodden om du vill veta mer om hur själva ringmärkningen gick till. Det här är ett av de sista avsnitt av Naturpodden som Emil producerar för Biotopia. Om du vill läsa mer om berguvarna i Tjust så finns det en artikel från samma tillfälle i Vår Fågelvärld nr 5 2019.
