Naturpodden: Ortolansparvens sista utpost

En av de fåglar som minskar mest i Sverige är ortolansparven. I jordbrukslandskapet utanför Enköping har den ovanliga sparven ett av sina sista fästen. På självaste biologiska mångfaldens dag 22 maj åkte Emil V. Nilsson från Naturpodden ut det tillsammans med Jan Wärnbäck från Upplands fågelskådare och Världsnaturfonden WWF för att se om de lyckas höra någon sjungande hane.

LÄS ÄVEN: • Tidigare avsnitt i Naturpodden.

Vi står vid en lada, omgivna av större åkrar med insprängda mindre åkerholmar fyllda av stora flyttblock. En landsväg slingrar sig likt en orm genom landskapet och himlen är fylld av sånglärkor som sjunger för full hals. Från en energiskogsplantage en bit bort hör vi en göktytas lite vemodiga sång.

— Det här landskapet är fantastiskt lämpat för ortolansparv, säger Jan Wärnbäck, med en mosaik av åkerholmar. De har ju dessutom en förkärlek till energiskog, som också finns här, tillsammans med en måttligt betad betesmark en bit längre bort.
— Och hur ser den ut, ortolansparven? frågar Emil.
— Den är stor som en gulsparv ungefär, hanarna har ett grått huvud med svavelfärgad hals och bröst, sedan lite rostbrun på resten av kroppen. Sången är en fallande, lite vemodig strof — man brukar säga att den sjunger “biff-biff-biff-med-lök-lök-lök”.

LÄS ÄVEN: • Genomgång: Hur mår svenska jordbruksfåglar?

Fram till 1950-talet fanns ortolansparven i stora delar av Sverige, men sedan började deras dramatiska minskning som fortfarande pågår än idag. Användningen av metylkvicksilver i jordbruket var kanske det första riktigt hårda slaget mot dem då de försvann från stora delar av Sydsverige. Till skillnad från gulsparven så lyckades inte ortolansparvarna återhämta sig efter att kvicksilvret försvunnit från åkrarna. Sedan dess har jordbrukslandskapets omvandling mot större åkrar med mindre småmiljöer som diken och åkerholmar gjord det svårt för fåglarna att hitta lämpliga miljöer att leva i. Under höstflyttningen jagas de dessutom fortfarande i Sydeuropa. Men hoppet lever, bland annat i området nordväst om Enköping.

LÄS ÄVEN: • Stark nedgång för Tjeckiens jordbruksfåglar efter inträde i EU

— Och nu finns det ju ett åtgärdsprogram för ortolansparv också, säger Jan Wärnbäck. Just här i området har både länsstyrelsen och Världsnaturfonden gått in med pengar för åtgärder i landskapet. Och det blir en bra kombination där länsstyrelsen anlitar Petter Haldén från Hushållningssällskapet som kan både ortolansparv och jordbruksfrågor. WWF langar in lite pengar som man kan erbjuda till markägarna så att de gör lite åtgärder under ett antal års tid här i det här området. Då gör man någonting.

— Och nu flög en sånglärka upp, säger Emil. Den har väl också minskat?
— Det har den, med omkring 1,7 procent per år de senaste 40 åren. Idag har vi bara en fjärdedel så många sånglärkor som fanns för 40 år sedan.
— När det handlar om biologisk mångfald i kulturlandskapet så har jag mest tänkt på ängar och hagmarker, säger Emil.
— Ja, men betesmarkerna minskar ju jättemycket och de är superviktiga att vi har kvar, men man måste kunna hålla två bollar i luften samtidigt, för genom att enbart bevara betesmarkerna så klarar vi inte av att bevara den mångfald som faktiskt finns kvar i åkerlandskapet. Sånglärkan är en sådan art, tofsvipa och storspov andra. Men de är hårt utsatta.

En av de åtgärder man gjort i Enköpingsområdet är att betala lantbrukarna att lyfta på såmaskinen ibland. Det skapar luckor med till en början bar jord som sedan sakta växer igen med ogräs. En av lantbrukarna i området som varit med i projektet är Mats Petterson. Han är en lite äldre man med pigga ögon och ett gediget naturintresse som bor på en gård i området med marker runt omkring.
— När vi började det här projektet så såg vi att det var mycket ortolansparv på Mats marker, säger Jan. Och Mats tyckte att det var en bra grej att göra.
— Jag tycker inte att det varit så jättestora saker, men om Jan säger att det gör nytta så blir man ju glad, säger Mats. Vi tar upp såmaskinen ibland så att det blir en remsa osått i 8-10 meter helt enkelt. Lite ogräs blir det ju också men fåglarna kan gå ner där och de kan lätta därifrån också. Jag försöker lägga dem där det är någon sten eller så i åkern. Då blir det inte ett så stort bortfall. Sedan har vi väl huggit ur lite på någon åkerholme också för att öppna upp.

Vi går ut mot en nyligen utgallrad björkskog när vi plötsligt får höra den första ortolansparven sjunga.
— Visst är det en härlig sång? säger Jan. Liksom fallande…
— Ja, det är det verkligen. Det är lite som en vemodigare version av gulsparvens ramsa, lite samma klang i rösten. Men hur många är det?
— Det måste vara en tre-fyra stycken. Det är lite av ortolansparvarnas specialité att det sitter några hannar i samma område, säger Jan.
— Vet du varför de samlas så?
— Nej, men förmodligen lockas de av varandra. De gör ofta så, ortolansparv, att de sitter i aggregat.
— Vad läckert! Ortolansparven är ju den dominerande fågeln i ljudbilden här, säger Emil.

Med flera sjungande ortolansparvar i ryggen, sjungande gök och göktyta har det blivit dags att återvända. Vi plockar in mikrofoner och sätter oss i Jans gasbil. I huvudet ekar det fortfarande av “biff-biff-biff-med-lök-lök-lök” och vi får hoppas att fler kommer att kunna få uppleva denna enkla men vackra sång i framtiden.