Naturjulkalendern: Agnetha Lundberg
Resor och nya platser i alla ära. Att få komma ut i ”min” trollskog, omgiven av grön mossa, njuta av granarnas sus och lukten av våt mossa. Finns det något bättre sätt egentligen att tillbringa en helt vanlig söndag i oktober på?
I Naturjulkalendern 2020 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Agnetha Lundberg är en landskapsfotograf bosatt inne i centrala Göteborg och är sedan 2016 medlem i Naturfotograferna/N. Hon arbetar som ekonomiansvarig på ett företag och fritiden ägnar hon framförallt åt sitt landskapsfotograferande.
• Se fler av Agnethas bilder på Agnethalundberg.se och Instagram.
“Mitt naturintresse och naturbehov vaknade nog egentligen redan i vaggen, uppvuxen som jag är på ett litet familjejordbruk utanför Göteborg där skogen var min givna lekplats och djuren ofta mina lekkamrater.
När det nya året, 2020, rullade in, var det med stor spänning jag såg fram mot det eftersom två intressanta resor inplanerade under våren och sommaren. Dels till Tjernobyl i Ukraina och dels till Yttre Hebriderna.
Vårens första lilla budbärare, blåsippan. Jag börjar räkna ner dagarna, någon gång redan i januari tills det är dags för årets första besök i min hemliga blåsippsskog. I år var våren tidig så redan i slutet av mars började dom titta fram.
Men i mars började jag inse, det här kommer inte bli ett år som alla andra där sedan länge uppgjorda reseplaner skulle kunna genomföras. Istället fick man börja leva efter det nya normala, en dag i taget.
Fast ändå, har det blivit ett lyckat och inspirerande fotoår, där jag dels utforskat en och annan ny plats i Sverige, men jag har också passat på att besöka och fotografera på gamla välkända platser här i landet.
Så istället för Tjernobyl, njöt jag av kaffe vid 5-tiden på morgonen bland blommande körsbärsträd i Vallebygden och kunde fylla näsan av den härliga doften från blommande ramslök.
Tänk att slå sig ner i gräsbacken, bland gullvivor och blommande körsbärsträd, smutta på mitt kaffe, blicka upp på den blå himlen, lyssna till småfåglarna och njuta av tillvaron.
Yttre Hebriderna byttes mot en vecka uppe i Bergslagen, där jag bland annat återsåg Hälleskogsbrännan och kunde fascineras av hur naturen, när den slipper mänsklig inblandning, klarar alldeles ypperligt att göra en omstart på egen hand. Det var fyra år sedan jag var där uppe och så mycket hade förändrats på denna tid. Ett besök på Knuthöjdsmossen hann jag också med. Där satt jag i gryningen och spanade på smålomen som kom inflygande till gölarna för att mata sina ungar.
Hälleskogsbrännan, 4 år sedan jag var där förra gången. Så mycket hade hänt. Förra gången var marken täckt av en rosa rallarrosen. Nu hade den börjat trängas undan av nya skott av träd som växte upp.
Det blev också ett mycket kärt återseende en vecka i mitten av september när jag åkte upp till mitt kära Abisko. Det är nog den platsen i Sverige som jag älskar mest. Att under en vecka får vandra runt där i lugn och ro och fotografera är inte bara en kreativ kick, det är också en boost för själen.
Abisko, lyckan att komma upp igen. Att ge mig ut och botanisera med kameran utefter den mäktiga jokken. Bara sitta där och njuta och lyssna till det mäktiga ljudet från jokken.
Men det här annorlunda året, då blev framförallt små fina fotografiska utflykterna runt om i Göteborgtrakten än viktigare. Det blev en hel del sådana, som t.ex. för att spana på kärlekskranka grodor, leta efter vildsvin, eller försöka få se strömstaren eller forsärlan flyga fram och tillbaka vid forsen, men också att ligga bland vår- och sommarblommorna med macrot påskruvat på kamerahuvudet.”
Resor och nya platser i all ära. Att få komma ut i ”min” trollskog, omgiven av grön mossa, njuta av granarnas sus och lukten av våt mossa. Finns det något bättre sätt egentligen att tillbringa en helt vanlig söndag i oktober på?
