Natur­julkalendern 2024: Thomas Jågas

• Se fler av Thomas bilder på Facebook och Instagram.

“Så här med året i backspegeln inser jag att jag nog inte hade någon riktig plan för 2024 men att det blev rätt ok ändå. I bakhuvudet finns alltid tankarna kring olika projekt som inte riktigt funnit formerna och många av bilderna som ramlar in kommer att få en plats på längre sikt. Några reflektioner från året var att vintern blev riktigt fin med mycket snö, tjäderleken blev för andra året i rad något försenad på grund av en sen vår så jag lyckades inte riktigt pricka in peaken på hönveckan, ugglorna uteblev då gnagartillgången var dålig i mina trakter men jag fick fina upplevelser till fjälls bland sjungande blåhakar och flipprande dubbelbeckasiner i goda vänners lag.

Året inleddes med ett fantastiskt vinterväder med åtskilliga minusgrader även i de centrala delarna av Dalarna. Det kan verkligen vara lite si och så med vintrarna numer men i år blev det en fin inledning med mycket snö och kallgrader. Bilden tog jag vid en skidtur i Gyllbergens naturreservat i Borlänge kommun. Ett underbart skidområde som är högt beläget och höjdmetrarna gör området snösäkert. Under årets första veckor var träden täckta av snö, så kallad upplega, och det var verkligen ett magiskt sagolandskap att skida genom. Fotografiskt extra spännande med skuggornas kalla nyanser som kontrasterar vackert mot de tunna men varma solstrålarna.

I ett annat naturreservat, Sanders gammelskog, i Falu kommun och inte långt hemifrån höll en nötkråka till under någon vecka vid en fågelmatning. Nötkråkor är inte särskilt vanliga i Dalarna förutom år då vi berörs av inflöden av smalnäbbade nötkråkor från taigan i norr. Om den aktuella nötkråkan var en smalnäbbade eller en ”vanlig” tjocknäbbad nötkråka ska jag låta vara osagt. För den som är driven på nötkråkor är det kanske möjligt att se skillnaden men jag gör nog bäst i att inte ge mig in i den frågan. För mig var mötet med nötkråkan i midvinterns bleka ljus en riktig höjdare. Att få plåta och följa en nötkråka i vinterskogen har funnits med på önskelistan länge och i år föll bitarna på plats.

Finns det någon mer mytomspunnen växt än nornan? Denna bedårande lilla orkidé som är så ovanlig och hittas bara i särskilda skogar där kalken i marken skapar rätt förutsättningar. För mig har den verkligen varit mytomspunnen för jag har aldrig sett någon. Jag har å andra sidan aldrig gjort något försök. I år blev det av, men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Maj månad var väldigt torr och det verkade ha påverkat nornorna för när jag kom på plats så fanns det endast en blommande norna och den var vit! Det var mycket förvånande men samtidigt visade det med all tydlighet hur dåligt påläst jag var om nornorna. Jag hade sett framför mig de små rosa blommorna men här möttes jag av en vit liten skönhet!

Under våren och försommaren blev det flera turer till fjällen och de fjällnära skogarna. Trots att det blivit åtskilliga turer genom åren så finns det mycket kvar att fotografera och att uppleva. Som fotograf har jag genom åren helst rört mig ensam i markerna men i år blev det flera turer tillsammans med andra fotografer och goda vänner. Jag måste erkänna att det ger mersmak. Att dela stunderna i markerna med andra och inte minst att gå igenom bilder och dela med sig av sina tankar kring bilder ger en hel del. Bland annat gjorde vi några nätter på dubbelbeckasinspel vilket var mina första försök med kameran. Och det var verkligen en fantastisk upplevelse! Beckasinerna poppade upp från ingenstans när spelet väl drog i gång efter att vårkvällen gått över i natt. Helt plötsligt kunde det sitta en beckasin på en tuva och spela för fullt utan att man noterat att den smugit fram. Och vilken ljudkuliss…. Magiskt var ordet! Och mersmak…

När jag sammanfattar året så inser jag att det blev ett år som till stor del präglades av nya upplevelser och möten. Det blev inte samma vanliga även om jag som vanligt främst rör mig i skogarna och fjällen i de mellersta delarna av vårt land. Nya arter och platser framför kameran och nya situationer vilket naturligtvis inspirerar och ger nya tankar om bilder och motiv. När jag skriver de här orden så är fotoåret på väg att ta slut men egentligen har jag fortfarande det mest udda och nya fotografiska äventyret framför mig. Om en vecka åker jag med familjen till Nordnorge för att uppleva och förhoppningsvis fotografera späckhuggare och andra valar. Vår yngsta son har länge önskat att få se späckhuggare och nu ska det äntligen bli verklighet. I det sammanhanget är bilderna sekundärt, upplevelserna tillsammans är det viktiga. När ni läser det här är vi tillbaka och förhoppningsvis är vi alla nöjda med turen. Det hade varit perfekt att kunna avsluta året med en pangbild av en späckhuggare men nu får det istället bli en bild av det vackra vattenfallet Hornåfallet från norra Dalarna. Vintern har börjat komma till de fjällnära skogarna och fallet håller på att svepas in i glittrande iskristaller. Det passar bra att avsluta med Hornåfallet för även det var en helt ny bekantskap för mig. Återigen visade det sig att man inte behöver åka så långt för att få uppleva nyheter och vackra ställen. De finns ofta närmare än man kan tro vilket inte minst känns bra i en tid när resande inte är helt givet….”