Naturjulkalendern 2024: Stefan Oscarsson
I Naturjulkalendern presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Stefan ”Oscar” Oscarsson har varit intresserad av djur sedan barnsben. Först kräldjur och sedan fåglar. Ganska snart kom kameran in i bilden och han har haft ett flertal utställningar, publiceringar i diverse tidskrifter, dagspress, böcker, info- och kursmaterial och anlitats som föredragshållare i olika sammanhang. 2009 blev han invald i Naturfotograferna /N.
• Se fler av Stefans bilder på Facebook och på Fotosidan.
“Redan i begynnelsen av mitt fågelintresse (tidigt 70-tal), kom snart bland annat tjäderspel samt lappugglan att snabbt skapa drömmar och habegär hos mig efter att ha bläddrat i dåtidens olika fågel- och naturböcker samt sett naturfilmer på TV. Det tog inte särskilt lång tid att få se min första tjäder, men det är inte samma sak som att få uppleva ett riktigt tjäderspel. Och det krävde både det ena och det andra för att lyckas med, kunskaper och resurser som jag inte av naturliga skäl hade då.
Lappugglan var då en högt eftertraktad fågelart bland ”alla skådare söder om Dalälven” typ, då den hade sitt kärnområde i de då oändliga gammelskogarna i trakterna vid Pajala, men även i krokarna utanför Boden – Luleå, vilket kändes som ett mer realistiskt mål för oss sörlänningar. Juni 1982 skedde den stora tilldragelsen att få uppleva Tita Grå för första gången, hona med ett par utflugna troll, under erfaren guidning av mäster Ove Stefansson som vigt sitt liv åt att ringmärka och skydda våra stora ugglor i norr.
Åren rullade på med spridda obsar på enstaka tjädrar samtidigt som lappugglan så sakteligen började sprida sig söderut i landet, först med enstaka obsar av ensamma individer, sedan ropande hannar i vinternatten för att till dags dato häcka i snart sett i samtliga svenska landskap på fastlandet! Vem hade kunnat ana den utvecklingen?
Samtidigt rullade rapporter in från stora delar av landet hur det ena tjäderspelet/platsen efter den andra undan för undan decimerades till antalet spelande tuppar till total förintelse av mångåriga spelplatser. Skogsbrukets utveckling är den i särklass största orsaken.
Nåväl, mina drömmar och habegär var långt ifrån tillfredsställda, trots att antalet möten med Tita Grå nu skedde varje år, men ännu ingen upplevelse med detta karismatiska skogsväsen häckandes i en klassisk, äkta, naturlig, ärrad, krum gammal högstubbe. Så ej heller att få uppleva att sitta rinkside vid Skogsdrakarnas Kolosseum och åtnjuta deras gladiatorspel med schyssta regelverk!
2023 fick jag min första upplevelse vid två olika tjäderspel, vilket gav rejält blodad tand, varför det blev nya besök vårvintern 2024. Året gav dessutom min första session med ett lappugglepar med sin genuina bostubbe innehållande en trollunge. Eufori, säger jag bara!
Ett litet bildurval av årets upplevelser på dessa så klassiskt förknippade gammelskogsarter presenteras nedan.”
