Natur­julkalendern 2024: Rebecca Furunäs

• Se fler av Rebeccas bilder på rebeccafurunas.com och Instagram.

“Jag är övertygad om att det vi känner någonting för och skapar en relation till är också någonting vi vill skydda och bevara. Jag spenderar så mycket tid jag bara kan i de mörka bergslagsskogarna där alla mina små pärlor finns. Allt från ugglornas jaktmarker till lodjurens favoritstigar.

Startskottet på våren är det årliga orrspelet. Pirr i magen inför en efterlängtad natt på myren, sparvugglan som spelar i skymningen, solen som sakta går ner över myrtallarna och nattlivet som vaknar. Förhoppningar om att få vaggas till sömns av pärlugglans sång från skogen. Att vakna i ett mörkt gömsle innan soluppgången till ett välbekant ljud utanför, sakta glänta på en glugg och urskilja orrarna som landat på arenan redo att mäta sig med sina rivaler. Timmar efter följer ett fantastiskt skådespel och med lite tur så är vädret på ens sida med minusgrader och frost. Det här var just en sådan morgon. Bra väder och ljus, tuppar på plats och många fina fototillfällen.

En tidig morgon i april kom jag åkandes genom skogen. Det hade snöat kvällen innan och jag tog en runda i hopp om att hitta spår efter den nya vargfamiljen i området. Längs vägen stannade jag vid ett av mina bästa uggleställen för att se om jag kunde få syn på en jagande uggla eller spår efter en. Till skillnad mot tidigare år som varit fattiga på gnagare verkade det här bryta mönstret. Efter att ha spenderat en stund i området utan någon fågel i sikte bestämde jag mig för att gå tillbaka till bilen, men jag stannade tvärt när ett välbekant ljud kom ekandes genom skogen, ett dovt pumpande. En lappugglehane satt och ropade. Då jag inte ville riskera att skrämma honom stannade jag på skogsbilvägen och skannade granarna upp och ner med min kikare tills jag tillslut kunde urskilja hans grå silhuett mot en trädstam. Plötsligt bröts tystnaden ännu en gång av ett rop inte långt därifrån, en hona svarade hanen. De hade valt sin plats för årets kull och vårkänslorna spirade i skogen! Månaderna gick och när sommaren hade nått sitt slut hade 4 par lappugglor häckat i området och totalt 5 ungar kommit upp på vingarna och ut i skogen. En otrolig vinst för en rödlistad art som lappugglan. Här sitter en unge som dagarna innan lämnat boet och börjat klättra i träd.

Den här kvällen var en riktigt fin sommarkväll och jag satt kamouflerad i skogskanten och betraktade lappuggleungarna som ömsom sov, ömsom tiggde mat från sin plats uppe på rotvältan. Emellanåt fångade olika ljud och andra djur deras uppmärksamhet och de följde båda nyfiket en hackspett i en torraka intill. När en älg kom gåendes borta på hygget stelnade de till. De började kisa med ögonen och drog synkroniserat ihop fjäderdräkten och gjorde sig så smala och diskreta som möjligt. Så som ugglor gör när de vill göra sig osynliga och smälta in i omgivningen. Det är lärorik, roligt och framförallt intressant att observera djur i deras naturliga miljö. Att de är olika individer med olika personligheter och drag blir så tydligt och det är svårt, nästintill omöjligt, att inte fästa sig vid dem.

Jag hade under många år letat efter en lya med rävvalpar i min hemmaskog. Jag sätter stort värde i att hitta egna små platser runt om i naturen där jag kan njuta av tystnaden, observera djuren och fotografera i lugn och ro. I slutet av maj hade jag slagit upp mitt gömsle väl kamouflerat i anslutning till en plats där jag kvällen innan sett en liten rävvalp komma springandes genom skogen. Det var lugnt och stilla och jag satt inne i mitt lilla tält full av förväntan och förhoppning. Timmarna gick och ingenting hände. Jag tappade fokus för en stund, zonade ut, började tänka på annat… Jag vände så småningom tillbaka blicken till min kamera och från ingenstans så var min sökare full med rävvalpar. Från att det hade varit helt tomt och tyst till att sex stycken valpar satt rakt upp och ner i skogsbrynet. Som tur var hann jag med att ta några gruppfoton på järngänget medan de satt samlade. En av de absolut bästa och mest betydelsefulla naturupplevelserna jag någonsin haft. Tacksamheten jag känner inför dessa stunder är obeskrivbar.

Egentligen är jag en skymningsfotograf, men det är något visst med tidiga morgnar och den första frosten. Mystiken i den svenska naturen är någonting som tidigt fångade mig och som ständigt inspirerar mig i mitt skapande. Den här morgonen låg dimman tung över landskapet och som i en saga kom skogens konung gåendes uppför ett berg. Jag hade länge drömt om ett vintrigt porträtt på en älgtjur och det är inte svårt att se varifrån den fått sitt smeknamn, de är riktigt majestätiska djur. I år har jag haft många fina möten med älgar och det här var helt klart bland de bästa.

När jag skriver det här har den första snön för säsongen precis fallit här hemma och jag ser fram emot vackra vinterdagar i skogen med många fototillfällen, spårningar och kaffebrasor.
Jag vill tacka er för att ni har läst och tagit del av mina foton och önska er alla en god jul och ett gott nytt år. Var rädda om varandra och naturen!”