En fullvuxen Abronia graminae, den vackraste ödlan jag sett. En endemisk art som bara finns i ett bergsmassiv i hela världen på en höjd mellan cirka 1000 och 3000 meter över havsnivån. Den här ödlan fotograferades innan den släpptes efter att ha blivit räddad från en skogsbrand.
Naturjulkalendern 2024: Johan Lind
I Naturjulkalendern presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Johan Lind är biträdande professor i etologi vid Linköpings universitet och verksam vid Centrum för kulturell evolution, Stockholms universitet. Han är även naturfotograf, medlem av och tidigare ordförande i föreningen Naturfotograferna.
• Se fler av Johans bilder på Instagram och jlind.se
“Jaguar. Vi hittade en jaguar i Mexiko, det ska knappt vara möjligt. Vi återkommer till jaguaren snart. Hur som helst, året 2024 summerar jag som ett år med bra obsar av stora rovdjur.
Sommaren spenderade Emma och jag i Mexiko, ett land med en mångfald som skulle kräva hyllmetrar att beskriva. Mexiko har öknar, regnskogar, snöklädda berg och korallrev och stora djur som blåvalar och små djur som odlar svamp. Jo, bladskärarmyror hämtar just hem blad för att mata sin svampodling, som de sedan själva lever på. Med fokus på ormar och ödlor var ett av våra mål i Mexiko Zongolica-bergen, berg med unika reptiler.
Molnen böljar in bland topparna i Zongolica, i delstaten Veracruz. Veracruz är en mellanstor mexikansk delstat som är ungefär lika stor som Tjeckien, eller som två Schweiz.
Drömmen var att få se en liten grön drakliknande ödla som heter Abronia graminae. Tack vare lokal expertis blev det möjligt. En grupp ursprungskvinnor har startat ett projekt i Zongolica som främjar bevarandet av biologisk mångfald, och herparen Miguel de la Torre-Loranca välkomnar besökare. Miguel kan det mesta som är värt att veta om reptiler och amfibier i Zongolica, och han har tillsammans med andra beskrivit nya endemiska arter. Den gröna Abronia graminae går under det engelska namnet Mexican alligator lizard och hör till en grupp ödlor som är släkt med våra kopparödlor. Den här gröna juvelen är unik för det här området, och på grund av skogs- och jordbruk har den hotstatus Starkt hotad. När vi väl fick se en liten Abronia tappade vi hakan, det är nog den vackraste ödlan vi någonsin sett.
En fullvuxen Abronia graminae, den vackraste ödlan jag sett. En endemisk art som bara finns i ett bergsmassiv i hela världen på en höjd mellan cirka 1000 och 3000 meter över havsnivån. Den här ödlan fotograferades innan den släpptes efter att ha blivit räddad från en skogsbrand.
Då vi älskar tropiska skogar var ett besök i Mayaskogen obligatoriskt. Mayaskogen kallas det tropiska regnskogsområde som täcker Yucatan-halvön i Mexiko, och som fortsätter in i Belize, norra Guatemala och sydöstraste Mexiko. Det här är det största tropiska skogsområdet i Amerika efter Amazonas, och här står gamla Maya-tempel som spön i backen. Djurlivet liknar i mångt och mycket sydligare delar av Mellan- och Sydamerika med vrålapor, och fåglar som myrpittor och kungsgamar. Vi hyrde tält i skogen och spenderade dagar och nätter letandes efter bra djur. Redan första nattpromenaden hade vi tur, vi hittade färska jaguarspår i gyttjan som bildats efter eftermiddagens regn. Tanken på att vi gick omkring i samma skog som livs levande jaguarer var svindlande. Men bättre skulle det bli. En vecka senare skulle vi byta till en annan camping och drog därför norrut från Calakmul-området. Det kan vara lite dramatiskt att köra bil i Mexiko, vi drabbades framför allt av vägarbeten orsakade av det enorma tågprojektet som är i full gång och har skapat ett djupt sår i den här oförstörda regnskogen. Då och då fick vi lämna bilen och undersöka hur djup geggan och vattenpölarna var för att försäkra oss om att den lilla hyrbilen skulle klara sig. Vi närmade oss den andra campingplatsen, men det såg inget vidare ut. Det låg för mycket pinnar på den smala grusvägen och de få byggnaderna som stod där hade trasiga dörrar och fönster. Vi körde nu långsamt framåt och började inse att vår bekräftade bokning av ett tält nog skulle ställas in. Plötsligt, vid vägens ände, ligger en jaguar utsträckt på marken. En jaguar! Vi tror inte våra ögon, den reser sig lite slappt upp när den ser oss, vänder sig om och går sakta in i skogen. Hade inte campingplatsen varit fullständigt öde hade vi nog aldrig sett en jaguar på platsen.
En ung hanne jaguar. En osannolik obs i Mayaskogen..
Jag brukar inte jaga efter stora rovdjur, men under det här året har jag ändå haft förmån att få se flera stora rovdjur på nära håll. Tack vare en vinst i vårens nordiska fototävling NNPC, i kategorin fotoresan, vann jag fem nätter i gömsle hos Lassi Rautiainen, en pionjär inom rovdjursturism. Lassi har drivit Wildlife Safaris Finland sedan 90-talet, men jag har aldrig tidigare varit där.
En vargfamilj som lever i området med gömslena. I år hade de två vuxna fått sju valpar.”
Att sitta i gömsle och få se vilda vargar leka, äta, hoppa runt, smyga i månskenet, och bara vara vilda vargar var så klart otroligt. Lassis verksamhet ligger i nordöstra Finland, öster om Kuhmo, och gömslena ligger i buffertzonen vid den ryska gränsen. Här får inga djur jagas, något mycket ovanligt ur ett svenskt perspektiv.
En annan rolig sak med att sitta i dessa gömslen på hösten är att de stora björnhannarna är då som allra störst. De lägger på sig otroliga energilager inför vintern de spenderar i ide, och ger på hösten ett pampigt intryck när de lullar fram över myren.
En stor brunbjörnshanne innan soluppgång.
Trots mängder av roliga obsar kommer året 2024 framför allt färgas av att vara året då vi hittade en jaguar i Mexiko. Varje gång man hittar en vild katt i tropisk regnskog, på egen hand, får man nypa sig litegrann i armen.”
